Jag skrev det här blogginlägget för säkert tio år sen. Läs om ni orkar.
Tom Waits är en man med en del principer. Han har bland annat berättat att om ett barn slår in en baseboll på hans bakgård så har barnet sett bollen för sista gången. En annan princip han stått bi under hela sin karriär är att han aldrig gör reklam. Detta ställningstagande bygger på kemiskt ren integritet och kärlek till musiken, vilken enligt Waits borde vara besjälad endast med den emotionella information som finns inneboende i verken.
1976 släppte Waits albumet Small Change, där bland annat låten Step Right Up återfinns. Det är en underhållande drift med konsumtionssamhället i allmänhet och säljarsnack i synnerhet. Den mystiska underprodukten som Waits nasar-alter ego beskriver filéar, hackar, tärnar, håller hela livet, klipper gräsmattan, tar bort generande hårväxt och pinsamma fläckar, hämtar barnen från dagis, ljuger för din fru, förfalskar din namnteckning, underhåller dina släktningar, går ut med din hund, får dig att sluta röka. Gives you an erection, and it wins the election. När du är färdig med den förvandlas den till ett sexpack och en pizza.
Det är svårt att tro att någon skulle kunna ta detta karikerade sales pitch på allvar. Historien visar emellertid gång på gång att man inte ska tro så jävla mycket. Frito-Lay, som tillverkar chips, och deras reklammakare Tracy-Locke, tyckte att låten passade mycket bra som fond till deras nya chips SalsaRio Doritos. De behövde något nytt - maskoten "The Frito Bandito" blev de tvungna att sluta med efter att ha blivit stämda av mexikanska grupper på 70-talet (som av någon anledning tyckte att figuren byggde på fördomsfulla stereotyper).
Faktum är att Tracy-Locke tyckte att Step Right Up passade så bra att de köpte synkrättigheterna till låten från Fifth Floor Music. När reklamen skulle göras inhyrdes Waits-imitatören Stephen Carter för att göra låten, som inte hade samma text, men vars tema var likartat. Lyssna på reklamsnutten här (otroligt, eller hur?).
När Waits hörde reklamen (någon gång under 1988) skämdes han i fyra dagar, vilka han ägnade åt desperata telefonsamtal till vänner och bekanta som trodde att han hade sålt sig, och stämde sedan Frito-Lay för att ha använt hans röst på ett otillbörligt sätt (enligt Kalifornisk lag), samt för vilseledande marknadsförning. Rättegången drog ut på tiden och gick till apellationsdomstolen (9th circuit). Waits vann i bägge instanser.
Båda domstolarna konstaterade att en del av skadan som Frito-Lay orskat Waits bestod i att de genom att ha använt sig av en näst intill perfekt imitatör, och därmed gjort det omöjligt för publiken att tro annat än att det var Waits som sjöng, framställt honom som en uppenbar hycklare.
Det finns många bra citat angående Frito-Lays-debaclet. En del rör imitatören - Carter - som skämdes så mycket att han ställde upp som Waits starkaste vittne:
Citat:
This guy from Texas got paid 300 bucks to do me. That was his specialty, anyway, that he does this perfect impersonation of me. And they did this whole thing around "Step Right Up," and every now and then they would say "Fritos" or whatever. And afterward, the guy felt so bad, he came out as our star witness.
Nu är Tom återigen på krigsstigen mot giriga skurkaktiga företag som frågar först och imiterar sen (med billiga sing-alikes). Volkswagen-Audi fick i år smaka rättvisa när de förlorade en tvist som Waits fört i Spanien angående i stort sett samma frågor som i Frito-Lay-fallet. Opel körde under 2005 en reklamfilm i vilken de använde sig av en sångare som helt uppenbart var avsedd att låta och framstå som Tom Waits. Intressant för oss svenskar är att denna reklam enbart sändes i skandinavien. Jag återkommer om läget i tvisten.
En blogg som kallar sig Copyriot har en post i ämnet som vimlar av faktafel och ganska grundläggande missförstånd. Ingen har väckt några åtal. SalsaRio Doritos är inte ett "snabbmatsställe" utan ett chipsmärke under Frito-Lay Inc. som omsätter hundratals miljoner euro årligen. Om någon i en privaträttslig tvist stämmer någon annan är det inte censur. Givetvis får folk sjunga hur sprucket och hest som helst för Tom Waits, men varje röst har särdrag som gör den identifierbar för publiken. När företag medvetet använder dessa särdrag för att dra in en konstnär i ett sammanhang han inte bara inte valt, utan uttryckligen tagit avstånd från måste man ju ha någon sorts religiös koppling till uttrycksstöld för att ta ställning för Opel. Det handlar ju inte ens primärt om upphovsrätt, om det nu är ett rött skynke.
Som avslutning tänkte jag återge ett öppet brev i vilket Tom Waits förklarar hur han resonerar i dessa frågor. Han gör det alltid bäst själv.
Citat:
Perception of Doors
(The Nation: September 19, 2002)
Woodland Hills, Calif.
Thank you for your eloquent "rant" by John Densmore of The Doors on the subject of artists allowing their songs to be used in commercials ["Riders on the Storm," July 8]. I spoke out whenever possible on the topic even before the Frito Lay case (Waits v. Frito Lay), where they used a sound-alike version of my song "Step Right Up" so convincingly that I thought it was me. Ultimately, after much trial and tribulation, we prevailed and the court determined that my voice is my property.
Songs carry emotional information and some transport us back to a poignant time, place or event in our lives. It's no wonder a corporation would want to hitch a ride on the spell these songs cast and encourage you to buy soft drinks, underwear or automobiles while you're in the trance. Artists who take money for ads poison and pervert their songs. It reduces them to the level of a jingle, a word that describes the sound of change in your pocket, which is what your songs become. Remember, when you sell your songs for commercials, you are selling your audience as well.
When I was a kid, if I saw an artist I admired doing a commercial, I'd think, "Too bad, he must really need the money." But now it's so pervasive. It's a virus. Artists are lining up to do ads. The money and exposure are too tantalizing for most artists to decline. Corporations are hoping to hijack a culture's memories for their product. They want an artist's audience, credibility, good will and all the energy the songs have gathered as well as given over the years. They suck the life and meaning from the songs and impregnate them with promises of a better life with their product.
Eventually, artists will be going onstage like race-car drivers covered in hundreds of logos. John, stay pure. Your credibility, your integrity and your honor are things no company should be able to buy.
TOM WAITS
