2007-01-08, 19:27
#1
Många här har en helt felaktig bild av mig som person. Mycket pga att mitt nick är totalt missvisande. Jag känner att jag måste få förklara mig en gång för alla.
För sisådär åtta år sedan eller något så vandrade jag ut på nätet för första gången. Eftersom jag alltid har varit totalt ointresserad av ny teknik, ja att överhuvudtaget försöka lära mig något nytt, så gick jag omkring och nosade med misstänksam blick och stela ben. Inte fan kunde den här skiten vara bättre en en gammal hederlig skrivmaskin? Vilket jävla larv!
Men så råkade jag ramla in på en site, det var Aftonblades numer avsomnade forum "Tyck till" om någon minns?
Det var fullt med kommentarer runt en artikel om rattfylla. Att det var för bedrövligt. Rattfyllon borde skjutas! Osv. Osv. Det där hade man ju aldrig hört förr.
Notera nu gärna att jag inte pläderar för att köra full, jag har själv aldrig ägnat mig åt rattfylla. Men jag greps av en våldsam lust att få provocera alla förnuftiga och politiskt korrekta tyckare. Det var så jävla tråkigt. Det behövdes lite fart på det där forumet.
Det fanns inget som stack ut.
Jag skrev snabbt som fan ihop ett litet inlägg om att det var kul att köra på fyllan och att jag alltid brukade göra det så fort jag kände mig lite uttråkad. För att få skaka av mig dagens letargi så att säga.
Jag skrev att det fanns inget som fick en medelålders man att känna sig så ung i sinnet som att hälla i sig en sjuttiofemma Explorer, sätta sig bakom ratten och stampa gasen i botten på motorvägen samtidigt som AC/DC vrålade ur högtalarna.
Jag undertecknade med Gammal... Och där tog det slut. Vad skulle jag kalla mig egentligen? Jag var 33 år och kände mig gammal, men vad mer? Tänkte så det knakade, kliade mig i skrevet och kom på att jag helt omedvetet hade nämnt AC/DC i texten.
Varför då?
Var i helvete kom den gruppen ifrån?
I och för sig en jävligt bra grupp men det var ju åratal sedan jag hade lyssnat på dem. Det var ju i min ungdom under åttiotalet, när jag var en sk "hårdrockare". En pinsam figur i jeansjacka och långt hår vars största intresse var att dricka sig knallpackad, ligga och spy i något dike och ständigt bli nobbad av de flickor som jag ville bli tillsammans med, eller åtminstone ha sex med. När jag var arton år så var jag typen som kunde - eller åtminstonde ville - knulla jämt. Vem som helst. Alla.
Men det fick jag sällan. Mycket sällan.
Men nu så hade jag mitt nick. Jag undertecknade med Gammal Hårdrockare.
Jag trodde nu att det skulle bli ett jävla liv men döm om min förvåning, istället så fick jag hur mycket positiv respons som helst! Några ville i och för sig strypa mig men de flesta verkade fatta att jag drev med dem och ville ha mer.
Jag bestämde mig för att hitta på en tragisk karaktär om en överårig medelålders hårdrockare som hade stannat i utvecklingen och som ägnade sin tid åt att supa, spy -och skita på sig, lyssna på gamla blandband med div hårdrocksgrupper och att ständigt hemfalla åt grov rattfylla.
Jag applicerade min ungdoms dåliga karaktär och idiotiska beteende på en medelålders man runt fyrtio år.
Gammal Hårdrockare var född.
Den där karaktären tog jag dock död på för några år sedan. Jag tröttnade. Jag hade aldrig tyckt att det där var något roligt själv men jag fick så mycket positiv respons, så många fina mail från människor som verkade gilla den där överdrivna och hafsigt skrivna skiten så jag skrev nog runt trettio stycken berättelser innan jag tröttnade.
Idag har de där jävla berättelserna spritt sig över hela internet. Tusentals människor har läst dem, folk har mailat mig och frågat om de har fått skriva ut dem, det har blivit hemsidor runt dem osv vilket bara är kul. Den där karaktären tycks jag få leva med vilket inte gör något, bara folk förstår att jag inte är någon överårig och försupen hårdrockare på riktigt.
Jag söp när jag var ung, det är sant. Jag söp så till den milda grad att jag höll på att stryka med, det är också sant. Men det var länge sedan trots allt. Det är en period i mitt liv som jag ångrar men som jag ändå inte vill glömma.
Jag bar mig åt som en idiot. Spriten dömde mig till ett liv som har inneburit en evig vandring mellan skitjobb. Spriten tog död på det inom mig som var gott, spriten tog kål på min begåvning och hela min framtid.
Men jag fick också många historier att berätta.
Jag fick vara med som saker. Jag fick se och uppleva platser och träffa människor jag aldrig hade träffat om jag inte hade tagit min första klunk ur brännvinsflaskan den där sommarkvällen i stadsparken när jag var sjutton år.
Jag skriver fortfarande men idag är det en helt annan typ av berättelser, noveller, kåserier m.m. Ofta är de självbiografiska och har inget med den gamla Gammal Hårdrockare att göra.
Jag har behållit mitt gamla nick av flera orsaker. För det första pga mitt ego. Nicket är känt och det lockar människor till mina texter vilket är kul. För det andra så orkar jag inte byta nick, nyregga mig på div forum och författarsiter. Det är ren lathet alltså.
För det tredje så kan jag inte komma på något annat.
Så kom ihåg: Gammal Hårdrockare är inte någon hårdrockare, bara gammal. Bara en drygt fyrtioårig snubbe som har blivit rätt så tråkig men som har börjat trivas med livet så smått och som försöker bli vän med sig själv.
Men ibland när jag är ute och kör på motorvägen så stoppar jag in en CD-skiva i bilstereon, höjer volymen, stampar gasen i botten och öser på med AC/DC eller Deep Purple. Då känner jag mig faktiskt som en tonåring igen.
Men utan sprit numer. En nykter och tråkig tonåring.
För sisådär åtta år sedan eller något så vandrade jag ut på nätet för första gången. Eftersom jag alltid har varit totalt ointresserad av ny teknik, ja att överhuvudtaget försöka lära mig något nytt, så gick jag omkring och nosade med misstänksam blick och stela ben. Inte fan kunde den här skiten vara bättre en en gammal hederlig skrivmaskin? Vilket jävla larv!
Men så råkade jag ramla in på en site, det var Aftonblades numer avsomnade forum "Tyck till" om någon minns?
Det var fullt med kommentarer runt en artikel om rattfylla. Att det var för bedrövligt. Rattfyllon borde skjutas! Osv. Osv. Det där hade man ju aldrig hört förr.
Notera nu gärna att jag inte pläderar för att köra full, jag har själv aldrig ägnat mig åt rattfylla. Men jag greps av en våldsam lust att få provocera alla förnuftiga och politiskt korrekta tyckare. Det var så jävla tråkigt. Det behövdes lite fart på det där forumet.
Det fanns inget som stack ut.
Jag skrev snabbt som fan ihop ett litet inlägg om att det var kul att köra på fyllan och att jag alltid brukade göra det så fort jag kände mig lite uttråkad. För att få skaka av mig dagens letargi så att säga.
Jag skrev att det fanns inget som fick en medelålders man att känna sig så ung i sinnet som att hälla i sig en sjuttiofemma Explorer, sätta sig bakom ratten och stampa gasen i botten på motorvägen samtidigt som AC/DC vrålade ur högtalarna.
Jag undertecknade med Gammal... Och där tog det slut. Vad skulle jag kalla mig egentligen? Jag var 33 år och kände mig gammal, men vad mer? Tänkte så det knakade, kliade mig i skrevet och kom på att jag helt omedvetet hade nämnt AC/DC i texten.
Varför då?
Var i helvete kom den gruppen ifrån?
I och för sig en jävligt bra grupp men det var ju åratal sedan jag hade lyssnat på dem. Det var ju i min ungdom under åttiotalet, när jag var en sk "hårdrockare". En pinsam figur i jeansjacka och långt hår vars största intresse var att dricka sig knallpackad, ligga och spy i något dike och ständigt bli nobbad av de flickor som jag ville bli tillsammans med, eller åtminstone ha sex med. När jag var arton år så var jag typen som kunde - eller åtminstonde ville - knulla jämt. Vem som helst. Alla.
Men det fick jag sällan. Mycket sällan.
Men nu så hade jag mitt nick. Jag undertecknade med Gammal Hårdrockare.
Jag trodde nu att det skulle bli ett jävla liv men döm om min förvåning, istället så fick jag hur mycket positiv respons som helst! Några ville i och för sig strypa mig men de flesta verkade fatta att jag drev med dem och ville ha mer.
Jag bestämde mig för att hitta på en tragisk karaktär om en överårig medelålders hårdrockare som hade stannat i utvecklingen och som ägnade sin tid åt att supa, spy -och skita på sig, lyssna på gamla blandband med div hårdrocksgrupper och att ständigt hemfalla åt grov rattfylla.
Jag applicerade min ungdoms dåliga karaktär och idiotiska beteende på en medelålders man runt fyrtio år.
Gammal Hårdrockare var född.
Den där karaktären tog jag dock död på för några år sedan. Jag tröttnade. Jag hade aldrig tyckt att det där var något roligt själv men jag fick så mycket positiv respons, så många fina mail från människor som verkade gilla den där överdrivna och hafsigt skrivna skiten så jag skrev nog runt trettio stycken berättelser innan jag tröttnade.
Idag har de där jävla berättelserna spritt sig över hela internet. Tusentals människor har läst dem, folk har mailat mig och frågat om de har fått skriva ut dem, det har blivit hemsidor runt dem osv vilket bara är kul. Den där karaktären tycks jag få leva med vilket inte gör något, bara folk förstår att jag inte är någon överårig och försupen hårdrockare på riktigt.
Jag söp när jag var ung, det är sant. Jag söp så till den milda grad att jag höll på att stryka med, det är också sant. Men det var länge sedan trots allt. Det är en period i mitt liv som jag ångrar men som jag ändå inte vill glömma.
Jag bar mig åt som en idiot. Spriten dömde mig till ett liv som har inneburit en evig vandring mellan skitjobb. Spriten tog död på det inom mig som var gott, spriten tog kål på min begåvning och hela min framtid.
Men jag fick också många historier att berätta.
Jag fick vara med som saker. Jag fick se och uppleva platser och träffa människor jag aldrig hade träffat om jag inte hade tagit min första klunk ur brännvinsflaskan den där sommarkvällen i stadsparken när jag var sjutton år.
Jag skriver fortfarande men idag är det en helt annan typ av berättelser, noveller, kåserier m.m. Ofta är de självbiografiska och har inget med den gamla Gammal Hårdrockare att göra.
Jag har behållit mitt gamla nick av flera orsaker. För det första pga mitt ego. Nicket är känt och det lockar människor till mina texter vilket är kul. För det andra så orkar jag inte byta nick, nyregga mig på div forum och författarsiter. Det är ren lathet alltså.
För det tredje så kan jag inte komma på något annat.
Så kom ihåg: Gammal Hårdrockare är inte någon hårdrockare, bara gammal. Bara en drygt fyrtioårig snubbe som har blivit rätt så tråkig men som har börjat trivas med livet så smått och som försöker bli vän med sig själv.
Men ibland när jag är ute och kör på motorvägen så stoppar jag in en CD-skiva i bilstereon, höjer volymen, stampar gasen i botten och öser på med AC/DC eller Deep Purple. Då känner jag mig faktiskt som en tonåring igen.
Men utan sprit numer. En nykter och tråkig tonåring.
