Rädd för att bli avvisad.

Vet du, det enda som betyder något i grund och botten är personligheten. Inte status eller pengar som många försöker skylta med. Pengar och status är ytliga ting som inte skänker glädje, kärlek och trygghet. Pengar skänker nöjen men det är inte tillräckligt. Det finns goda chanser både för dig och trådskaparen. Människor som lär sig att vara trygga i sig själva blir trevliga att umgås med istället för sådana som skryter om pengar och social status etc. Sedan ska du veta att man har aldrig för lite att ge om man tror på sig själv, på vad man gör och trivs med livet! Då har man allt!!

elsa123 Nej det är sant. Man ska inte ta livet eller sig själv på för stort allvar. Däremot ska man lära sig att ta vara på livet, på varje minut. Göra saker som man finner roliga/spännande/intressanta. Helt enkelt fylla vardagen med sådant som man mår bra av!

Jag tror inget speciellt om mig själv, jag har ingen "plan" för livet, jag bara lever vind för våg känns det som.

Och jag vet inte, om det bara är personligheten som betyder något är det rätt uppenbart att den inte räcker till isåfall. Det ena ger det andra, social status ger lycka, pengar ger självförtroende, karriär en stärkt självkänsla, alla saker bra för att locka till sig någon. Det är väl just det, killar ska inte locka till sig, de ska ta för sig inte vara passiva och längtansfulla.

Räcker till för vad egentligen? Frågan är väl om du verkligen vill ha en partner där din personlighet är det som betyder minst och där din sociala status, pengar mm betyder mest. Tror du det genererar någon slags genuin lycka ?? Finns väl fattiga killar som har mängder med tjejer det handlar om att tro på sig själv betydligt mer än vad du gör. DET är äkta självförtroende och det är attraherande.

Sedan finns det ju dom som har en hög social status men som ändå inte egentligen tror på sig själva och det lyser igenom iallafall.

Har dom både och är det ju bara att gratulera.

Var kommer den tron ifrån? Uppväxten? Tror man på sig själv är man knappast fattig..då gör man också nåt av sitt liv. Jag tror inte speciellt mycket på mig själv, hur skulle jag kunna göra det utan att lida av vanföreställningar? Kan man tro på sig själv trots att man befinner sig på botten av ån så har man antagligen ett onaturligt starkt och verklighetsfrånvänt ego. Vi vanliga dödliga identifierar oss oftast med vår position i samhället och livet och beter oss därefter..
Men jag vet att jag sätter för lite tilltro till tjejer/kvinnor och deras urval, jag är nog alltför cynisk för mitt eget bästa där, jag vill ju gärna tro att det är som alla säger, att personligheten räknas. Men personligehten är alltså bara värd något om det ligger ett självförtroende bakom? För då är man kapabel att försvara avkomma och kriga etc.

Urh, denna djuriska tillvaro..

Jag har ett problem med mig själv som jag tycker är väldigt jobbigt. Jag kärar ofta ner mig i killar. Många av dem skapar jag en relation till, tills en viss gräns. Efter ett tag känner jag att jag är i underläge och sticker direkt. Jag är så himla rädd att bli avvisad av dem. Därför gör jag alltid så att jag avvisar dem och säger upp relationen, trots att jag kan gilla personen hur mycket som helst.

Det kan också vara så att jag blir rädd när det håller på att bli seriöst, trots att jag egentligen vill, att jag avskräcks och inte längre känner mig så intresserad men jag vet att det egentligen bottnar i rädsla för att själv bli lämnad.

Jag kan inbilla mig, eller så är det så, att dennes känslor inte är lika starka som mina och då flyr jag fort som fan för att slippa bli dumpad själv. Jag har just gjort detta igen och jag blir så trött på mig själv. Förstår inte varför jag är så feg men jag känner det som att det skulle vara ett sånt misslyckande och en skam om jag blev avvisad. Det är väldigt jobbigt då jag faktiskt är ute efter att skaffa ett långvarigare förhållande.

Jag vet inte vad jag ska göra åt det? Är det någon som känner lika? Har ni några tips?