Man skall vara norm men ändå inte

Jag har ett litet problem och det är att alla säger att man skall vara sig själv men och det är ett jävla stort MEN, är man sig själv då säger alla att man skall vara en norm människa.

Det verkar som om individualism uppmuntras då den stämmer någorlunda överens med gällande norm. Jag råkar ideligen ut för detta då jag är en person med åsikter som sällan stämmer med normen. Tex förväntas du att gilla att umgås med dina arbetskamrater på fritiden, du förväntas att bli överlycklig när du på företagets bekostnad får åka på någon löjlig resa för att vissa verkar tycka om att tillbringa så mycket tid som möjligt ifrån familjen. Naturligtvis hävdar dessa personer att det inte alls är så om man frågar dem.

Jag har förlorat ett jobb pga av att jag var obekväm och sade sanningen om saker och ting. Inte så att jag sade rent ut att någon var en idiot eller liknande men om frågade efter min åsikt så fick de den och det var inte bra. Jag skulle med andra ord ljugit och sagt det som de ville höra men så fungerar inte jag och priset för detta blev uppsägning pga av arbetsbrist

Lite luddigt skrivet kanske och fullt av generaliseringar men jag tror att ni fattar vad jag menar. Är det någon som känner igen sig? Skall man låtsas vara någon annan för att slippa en massa problem?

Kan det faktiskt inte ha varit sant då? Att det var arbetsbrist?
Och hur menar du att du är ärlig? Finns många olika sätt att lägga fram saker och ting på. Jag har problem med patologiskt ärliga människor. Är du en sån? Som "bara måste säga" och "är bara helt ärlig nu". Precis som att det skulle ursäkta att dom beter sig otrevligt eller säger saker som sårar.

På arbetet är man nog tvungen att kompromissa med sig själv. Vissa grundvärderingar ska man inte behöva kompromissa med, tycker jag, men att ibland "låtsas" lite kanske gör vissa situationer lite mer smärtfria.

Du har rätt, det är inte helt okej att vara sig själv om det inte stämmer in på det som anses okej.

Och andra sidan kan man diskutera varför det ska vara så bra att vara sig själv, en del skadar ju andra genom att vara sig själva.

Nej arbetsbrist var det inte snarare brist på folk. Jag var inte ensam om att få gå den gången heller. Det fanns fler personer som de gjorde sig av med.

Kompromissa är helt ok, inga problem där. Inte heller tycker jag att man skall vara "brutalt" ärlig och göra folk ledsna så med det har jag heller inga problem att kompromissa.

När det gäller jobbet så tänker jag mest på att de flesta chefer vill omge sig med JA sägare och en sådan är inte jag. Jag vill oftast diskutera saker och ting innan jag säger ja till något men det verkar inte vara ok på de flesta arbetsplatser. Du skall svara "visst chefen, det fixar jag. Obetald övertid, visst inga problem" då blir chefen nöjd.

Samma sak med klubbliv, dvs fotbollsklubbar och dyl. Säg inte mot den som leder klubben för då blir du utfryst. Har testat ett antal klubbar och föreningar och tydligen lyckats hitta de flesta med skitstövlar i toppen.

Mycket generalisering här men det får ni ha överinseende med.

Att skada andra genom att vara sig själv är bara förkastligt och förbannat dumt. Med att vara sig själv menar jag att man kanske inte har samma åsikter som gemene man eller att man inte tycker om samma saker som de flesta andra. Jag är gammal nog för att anses gilla lite mjukare musik typ dansband (var är kräk smileyn?) och liknande skit. Nu är det så att jag tycker mer om musik som FearFactory, Soilwork mm. Hur normalt tror ni det är i min bekantskapskrets? Tror ni att det går att prata musik med min sk. jämnåriga vänner. Tror ni att jag anses vara normal när det gäller musik? Bara för att ta ett exempel på hur normer uppfattas i samhället.

Det är väldigt obekvämt för många svenskar när någon uttrycker sin ärliga åsikt. Folk är generellt så jävla rädda för konflikter och att ta en diskussion.
Båda i arbetslivet och privat. Jag försöker ofta säga exakt det jag tycker och då är man sur eller grinig om man inte håller med någon eller fäller en kommentar som inte innebär rövslickeri.

Men man får också välja sina fighter. Många chefer som jag haft rider på sina höga hästar och är ofta på ett speciellt sätt (en anledning till att de sitter där de sitter), vilket betyder att det inte är någon större idé att ge uttryck för sina åsikter om hur saker och ting fungerar. Så ibland får man helt enkelt bita ihop och jobba vidare eller byta jobb.

Kunde inte sagt det bättre själv. Det finns väl en orsak till att tidningarna med jämna mellanrum skriver artiklar som "Är din chef psykopat", "Testa om din chef är psykopat", "Många chefer är psykopater"

Jag har antingen haft oerhörd tur för jag har hört samma saker hända många bekanta i arbetslivet men bara råkat ut för det med en enda arbetsgivare (av fem totalt i Sverige och Norge, både i offentlig och privat sektor). På mitt första jobb hände det t.o.m. att terminalchefen brukade komma ner till lagret för att prata med mig och min kollega för att han visste att där fick han uppriktiga svar på vad arbetarna ansåg (både positivt och negativt).

Så min slutsats är att det nog är ganska individuellt.

Låter jävligt trevligt måste jag säga. De ställen jag jobbat på i kontorsmiljö så är det alltid muppar som bestämmer saker de inte ens arbetar med. Tex en VD som bestämmer lagerrutiner etc. Vilket får honom att känna sig bra, men slutresultatet brukar vara allt annant än possitivt. Nu överdriver jag kanske lite, men det händer.

Det går inte att ha en ärlig relation till chefen. Han vill pressa ur varenda krona han kan ur ditt arbete och du vill komma undan med så lite insats som möjligt.
Bara för att man inte säger emot chefen innebär ju inte att man gör som han säger.