Vad är det för fel?

Jag ser att du svarar åt Smartass, men ok... Men det där är ju en relativ sak. Du upplever det 'ned' för att du jämför med ett tillstånd som du minns var 'upp'. Och så vill du ha mer av upp. Men balansen är väl alltid 50/50?

Eller så tror du att du har mer av 'ned' när du jämför dig med andra som du TROR har mer 'upp'. Men de bedömningarna gör du ju 'utifrån'. Du observerar andra, (från deras bästa sida) och då kan det förefalla som om dom har mer av 'upp'. Men de kanske har det i samma utsträckning som dig?

OK. En tredje vinkling då. Vi antar att du tillhör en slags kategori som är dömda till att ha mer av 'ned'. Du verkar ju vilja tillskriva dig den. Det är nästan så det blir någon slags identitet för dig. Något du vill HA KVAR för att det skänker mening till ditt liv. Du minns hur det har varit och så tror du att det kommer att vara så framöver. Du HÅLLER KVAR vid 'nedkategorin'.

Varför vill du se dig så? Varför kan du inte slänga din 'historia' överbord och definiera dig som någon som inte hör till 'nedkategorin'. Begrava det gamla, se varje ögonblick som en ny utmaning, som väntar på att överaska dig, förändra ditt liv. Är det möjligt tror du? Gå ur den här depp-identieten!

Att det går både upp och ned för alla fattar ju även jag. Däremot tror jag inte att det finns någon sorts balans, eller om det gör det så ser den olika ut för var och en. Vissa har mer flyt än andra, helt enkelt. Det är vad jag tror.

För min del har blivit klart ljusare de senaste åren, mycket p.g.a. samtalsterapi. Att börja med terapin var det svåraste jag gjort i mitt liv, men så här i efterhand också det bästa jag gjort. Så nä, jag trivs inte med att vara nere, även fast jag har viss vana... Dock förväntar jag mig inte att bara för att livet är lättare nu så kommer det att fortsätta på det viset som nåt slags kompensation för hur det var innan. Som sagt, jag tror inte på balansen.

Du får tro vad du vill, jag menar bara att vi har ganska överdrivna föreställningar om vad livet är, påverkade som vi är av mediabruset och all lyckopropaganda. Jag säger som Freud: psykoanalysen leder inte till någon bot eller ens symtomlindring - det är inte det som är syftet, för psykoanalysen är en tolkningslära - utan att du möjligen kan bli av med ditt neurotiska lidande och istället få ett vanligt lidande.

Eller som även Buddha sa två tusen år tidigare: livet är lidande.

Du får som sagt tro vad du vill, men jag tror att det är viktigt att se livet som det verkligen är. Och det är varken ljust eller mörkt utan banalt nog - både och.

(Jag ser nu att mina inlägg är lite motsägande. )

Låt oss då enas om det vi kan enas om och säga att livet är både ljust och mörkt, och sen dör vi.

Till smart ass: Om du vill ha nån att prata med kan du förslagsvis ringa 112 och be att få tala med jourhavande präst. Denne någon har tystnadsplikt och kommer inte att pracka på dig en massa religiöst jox.