2007-02-26, 14:27
#1
Kände att jag behövde skriva av mig lite för att be om råd.
Vet inte om detta är passande eller rätt tråd för det jag ska komma till, isåfall ber jag att bli förflyttad.
Är en kille på 20+. Ser bra ut, inget problem med o träffa tjejer eller så, har ett bra liv, inga direkta vardagsproblem - iaf inte mer än andra.
Har sedan 1år tillbaks mått lite halvtaskigt. Det var en händelse som hände som jag blev mkt sårad av. Vill inte gå in på detalj. De kommande 2 månader efteråt så ville jag ta livet av mig. Tänkte även fullfölja det med tabletter osv. Åkte till psykakuten. Fick lite snabb rådgivning där....kom hem o berättade allt för mian föräldrar som senare var ett bra stöd.
Det första halvåret mådde ja ganska taskigt, höll mig för mig själv en hel del och begravde mig i arbete. Nu har det snart gått 1år. Mår bättre men är ändå inte mig själv. Inte samma glad kille, med en positiv syn på livet. Självförtroendet har fått sig en törn. Är ganska osäker när ja träffar tjejer trots att jag har ett bra yttre. Även lite osäker för att träffa nya människor även fast jag vill.
Saken e den att jag är inte nere i skitet men jag är inte mig själv iheller. Är nånstans i mitten. Jag vill vara glad men ja tänker för mkt på det som sårade mig för c.a 1år sedan. Kommer inte vidare riktigt. Mina föräldrar, vänner etc märker inget för ja säger inget till dem.
Någon som har ett tips på vad jag ska göra? Har varit så här de senase halvåret..man går på halvfart och mår halvbra trots att man vill mer....
Hoppas någon förstår!....
Vet inte om detta är passande eller rätt tråd för det jag ska komma till, isåfall ber jag att bli förflyttad.
Är en kille på 20+. Ser bra ut, inget problem med o träffa tjejer eller så, har ett bra liv, inga direkta vardagsproblem - iaf inte mer än andra.
Har sedan 1år tillbaks mått lite halvtaskigt. Det var en händelse som hände som jag blev mkt sårad av. Vill inte gå in på detalj. De kommande 2 månader efteråt så ville jag ta livet av mig. Tänkte även fullfölja det med tabletter osv. Åkte till psykakuten. Fick lite snabb rådgivning där....kom hem o berättade allt för mian föräldrar som senare var ett bra stöd.
Det första halvåret mådde ja ganska taskigt, höll mig för mig själv en hel del och begravde mig i arbete. Nu har det snart gått 1år. Mår bättre men är ändå inte mig själv. Inte samma glad kille, med en positiv syn på livet. Självförtroendet har fått sig en törn. Är ganska osäker när ja träffar tjejer trots att jag har ett bra yttre. Även lite osäker för att träffa nya människor även fast jag vill.
Saken e den att jag är inte nere i skitet men jag är inte mig själv iheller. Är nånstans i mitten. Jag vill vara glad men ja tänker för mkt på det som sårade mig för c.a 1år sedan. Kommer inte vidare riktigt. Mina föräldrar, vänner etc märker inget för ja säger inget till dem.
Någon som har ett tips på vad jag ska göra? Har varit så här de senase halvåret..man går på halvfart och mår halvbra trots att man vill mer....
Hoppas någon förstår!....