Vad har hänt med mig?

Hej

När jag var liten var jag en reko kille, social (stor krets), duktig på att lära mig nya språk, smart (anses av andra fortfarande smart), kände ingen press ifrån andra och jag gav blanka fan om någon retade mig. Dessutom har jag en far som är barsk och sträng, men det har jag egentligen inget emot eftersom jag själv förstår att man inte bara kan strunta i saker och ting eller göra dåligt för andra.

I mellanstadiet blev jag överviktig men jag förändrades inte socialt.
När jag var 14-15 förändrades jag helt, från att vara som många andra till en paranoid som knappt vågade gå från klassrummet under raster. Detta var efter jag gång på gång blev hotad och mobbad av ett ungdomsgäng som jag gick på samma skola som. Kunde inte gå nånstans ens efter skolan utan att kolla efter mig om någon var efter. Var livrädd om så var fallet (hände ibland).
Bieffekt av detta var att jag struntade i vänner och pratade knappt. Blev sittandes ganska mycket framför datorn, läste böcker, spelade gitarr...
Språket blev allt sämre. Andra hade svårt att förstå vad jag sade eller sammanhanget.

Det blev en liten vänding när jag kom in på en internatskola, där jag kunde börja om på nytt, om man nu ska säga så.
Till en början gick allt bra. Hade flickvänner mm. Men snart blev allting sämre. Mest för att jag fortfarande var folkskygg, men också för att folkt inte förstog mig.
Går nu i andra ring på den skolan. Har få vänner. Lägger stor tyngd på skolarbete men har svårt för språk (vilket jag blivit väldigt deprimerad för), svårt för svenska trots jag pratat det sen jag lärde mig prata. Väldigt många ser mig som en idiot, trots jag inte gjort något emot dem. Är blyg. Blir jättenervös och svimmar nästan när jag pratar inför folk. Har inte haft flickvänner sen jag började här.. Har inte varit kär sen dess heller.

Vad är de egentligen som hänt? Vad ska jag göra åt det?
Grämer mig speciellt mycket över att jag har svårt att prata och göra mig förstådd.. En av mina vänner säger att jag är paranoid, stämmer det verkligen?

En grej du ska göra är att ta tag i saker fort som fan. Du går ju bara i gymnasiet så det är lungt för dig. Värre om man som jag är 26 år och det inte finns så mycket utrymme att spela på längre. Om du är nervös för folk så betyder det att du respekterar dom. Jag minns när jag gick i högstadiet/gymaniset och respekterade vissa personer som jag aldrig skulle göra idag då jag är mer medveten om helheten och vilka som verkligen betyder något ute i världen.

Så ta tag i saker, ta för dig. Nu.

Du kanske har PTS (post-traumatiskt stressyndrom) som kommer sig av mobbningen du blev utsatt för, plus den extra stressen (och bristande stödet??) det innebär att ha en sträng far.

Jag vet precis hur du har det. Att i flera år behöva se sig om över axeln för att inte bli påhoppad, är precis som att leva i en krigszon. Om det kan vara till hjälp så kan jag berätta att jag kommit över det, även om det tog tid.

Du borde absolut be om hjälp och prata med någon du kan lita på. Skolsköterskan, skolpsykologen, en lärare du gillar, eller nån annan "vuxen" t ex på ungdomsmottagningen.

Försök skaffa ett intresse, nåt du verkligen gillar, som inte innebär att du sitter ensam utan ger dig nya bekantskaper utanför de kretsar du träffar nu. En kvällskurs, en förening, en kör, ett band....

Kan det vara lönt att besöka kuratorn?
Spelar gitarr och bas, spelar redan i ett band där vi är ganska tajta (går samma klass tillochmed). Har egentligen inte alls svårt med vuxna, det är värre med de som är i min ålder (kan ha att göra med min situation i högstadiet). Att träffa folk utanför ens kretsar är inte alltid lätt när man bor på ett internat, är dessutom bara hemma var tredje helg ungefär. Låter kanske lite knäppt, men "vi alla är som en stor familj".

Men ska försöka få tid hos kuratorn så fort jag kan.

Det där med kuratorn låter som en utmärkt idé! Du behöver nog prata med någon som kan hjälpa dig att få lite perspektiv på problematiken!

På vilket sätt menar du att du har blivit svår att förstå? vad har hänt med ditt språk?

För övrigt så håller jag med ett tidigare inlägg här som påtalade hur ung du är... Det låter på det du beskrivit som om det här är något övergående och du behöver nog bara en puff i rätt riktning. När man är tonåring förstorar man lätt upp sina problem till gigantiska proportioner och får för sig att det inte finns några lösningar. Men med tanke på att du fungerade bra innan de där mobbningshändelserna inträffade, så kan du nog räkna med att du kommer att fungera bra igen!
mvh
tt