Blir ej trodd...

"Fake it until you make it"...

Trådskaparen beskriver en slags meningslöshetskänsla. Ingen idé att göra något för inget känns kul, och det som ev är kul får man ingen lön för. Vill inte leva men inte heller dö.

Majoriteten av människor går ändå till jobb varje dag. Jobb som för dem har olika mening. För en del är det brödföda, för andra platsen där de har sina vänner, för andra är det både hooby och jobb i ett.

Hur amn än vrider och vänder på det så är arbete en möjlighet till rutiner (så dagarna inte flyer ihop), en anledning att kliva ur sängen, en plats att möta människor och på så sätt få feed-back på sig själv / speglas i andra. Det kan också vara en plats där man får självkänsla och självkännedom.

Mitt tips, baserat på de berättelser jag hört av personer som är eller varit långtidssjukskrivna el arbetslösa är att försöka hitta ett arbete. Vilket som helst.

Sedan finns det förstås en massa andra saker som Du skulle kunna ha nytta av och andra som Du borde lägga av med (alkohol...) men arbete är i vårt samhälle ganska så centralt.

jag hoppas verkligen att du kan vända på Din situation och hitta ngn slags uppåtgående spiral.

loungepuppy, du uttrycker - på ett lite vänligare och mer utbroderande sätt - ungefär det jag sa i mitt första inlägg i den här tråden - men som trådskaparen vräkte upp med en föraktfull spya som tydde på att han kände sig gravt missförstådd - det verkar inte riktigt det han själv var ute efter - men jag håller helt med dig i det här avseendet -

Tja Du Zoda, i regel går budskapet hem bättre om det formuleras på ett sätt som mottagaren kan ta till sig. Men det beror ju på vad man vill uppnå med det man säger. Jag fantiserade helt enkelt att trådskaparen nog hört liknande argument tidigare, uttryckt på ett inte så förstående sätt och med lite bristande motivering.

Men visst är det härligt att tycka lika för en gångs skull :-)

Jag kan bara ge ett råd till trådskaparen;

Säg exakt det du tänker på i just den stunden.

Det är som att hoppa fallskärm, hisnande. Men, det går. och OM du följer detta, så kommer det att gå lättare och lättare. För enkelt är det inte.

Jag trodde på något sätt att min psykolog kunde SE hur dåligt jag mådde, så det hände olyckliga saker, när jag upplevde att jag inte blev tagen på allvar.

Sedan föll femtioöringen ned;
Du MÅSTE inse att de INTE kan se på din utsida HUR du mår. Och, INSE att de INTE kan läsa tankar!

Sedan jag lärde mig detta, så har det, sakta men säkert blivit bättre och bättre.


..Håller en tumme för dig!

Jag har nog inte riktigt förstått din problematik. Vad är det som gör att du inte orkar jobba? Hur började problemen, och hur länge har du mått dåligt?