Förväntansångest

Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig, jag är väll inte världens bästa skribent. Saken är den att jag mådde riktigt dåligt i julas, massviss med ångest, overklighetskänslor, yrsel, trodde jag skulle bli galen … lång inlagd på sjukhus och frågade till och med en läkare om ECT. Det tog veckor för mig att bli normal igen. Och nu oroar jag mig för att det ska bli lika dant igen. Naturligtvis vet jag att det är det som kallas för förväntansångest, men jag kan inte koppla bort de tankarna, jag är livrädd för att hamna i samma tillstånd igen.

För tillfället har jag ingen samtalsterapi utan bara mediciner, så jag det finns ingen jag kan prata med. Dessutom har jag en tendens att tröstäta; jag dricker, inte jag röker inte men har ett behov av att föra någon belöning till munnen och då blir det mat och godis.

Ja, mycket lidande här i världen verkar bero på vår förmåga att tänka kring våra erfarenheter, projecera in dom i framtiden och förvänta oss att det gamla ska ske igen. På det viset är det våra tankar eller minnen eller våra svårigheter att leva i nuet som är problemet. Hela PA-grejen verkar ju bygga på det.

Hur kommer vi från det? Hur lär vi oss leva i nuet och förvänta oss 'det goda'? Det är din fråga om man översätter lite.

För att inte få en självuppfyllande profetia så finns det många knep...

Vad gör dig glad? Skriv en lista på sånt som får dig att må bra. Varje dag tar du nåt från den listan och gör det.

Du kan lindra med självtröst. En god chokladkaka, en promenad i det fina vårvädret, spela spel... ja, nåt som passar dig.

Träna lite medveten närvaro. Lev här och nu. När du diskar, känn på det du diskar. Beskriv hur det känns utan att värdera (typ fan vad smutsigt). Och värderar du, döm inte ditt värderande utan ta tillbaka tanken. Du kan göra samma sak genom att lyssna på ljud. Låt blicken vila. Tänd ett ljus och beskriv hur det ser ut. Rör sig lågan? Beskriv hur det rör sig osv osv... Det kan vara svårt i början men det blir bättre och man lugnar ner sig en del.

Om det är nåt du är ledsen över eller så, sätt dig ner, sätt en tid tex 30 minuter, då du bara tänker på det utan att kämpa emot dina känslor. Surfa på känslan. När tiden är slut. Tänk inte på det. Släpp.

En viktig del är att acceptera det man tänker på. Acceptera det är inte samma sak som att gilla det eller att ge upp. Men om du accepterar det kan du komma på en plan för att förändra ditt liv...

Hoppas nåt hjälper!

Hakar på det där med medveten närvaro, provat att läsa exempelvis "Vart du än går är du där" av Jon Kabat-Zinn.. Det kan kanske verka lite flummigt till en början men jag är helt övertygad om att det kommer hjälpa dig - i alla fall som du beskriver dina problem...

Det känns som att du blivit utsatt för en klassiker. En läkare har tittat lite på dig, pratat lite med dig och skrivit ut en massa tabletter för att "lösa" problemet. Jag tycker att du borde "tjata dig till" en terapeut av något slag att prata med. Det behöver ju inte vara en psykolog, det finns gott om andra grupper som erbjuder samtal, t.ex. präster och kuratorer. Att bara äta piller hjälper dig ju uppenbarligen inte just nu, men det kan kanske börjar hända grejer om du dessutom snackar med någon en gång i veckan?

Som brukligt så får man inget vettigt svar av en psykolog, bara en massa motfrågor som inte egentligen löser någonting...

Förväntans ångest... Det är en av grundbultarna i det mesta psykiska lidandet, eller hur?

För den med panikångest så drar förväntansångesten igång redan på morgonen inför en resa med tunnelbanan. Tack vare den har man redan 110 i puls då man är på väg till stationen.
Förväntansångesten i sig består ju av känslan, ångest, och tankarna, katastroftankar. Det är väl känt att man kan framkalla en känsla genom att tänka på en viss situation. Inte konstigt att man får ångest då man tänker på allt skit som kan hända. För litegrand gör vi ju alla det.

Förväntansångest fyller ju också en viktig funktion, då det är lagom mycket av den. Genom att föreställa oss ett kommande, möjligt, obehag får vi häjlp att fatta rätt beslut i nuet.
"-sno den där chokladkakan?, nä, fan vad pinsamt det skulle vara om de kom på mig". "- vore schysst att bara sticka från jobbet just nu!, Nä, det vore katastrof om jag fick kicken".

När det blir för mycket så har ångesten inte längre någon rådgivande effekt. Jag tänker att den börjar överarbeta, se katastrofer där risken är så liten så det är helt onyttigt att grubbla på det.
T ex att flyga till Bahamas. Risken att störta är extremt liten, de flesta ägnar inte mycket tanke åt detta trots att konsekvensen, om det skulle hända, verkligen är katastrofal.

Å andra sidan finns det mer påtagliga risker där grubblandet kan gå fel. Det är då vi ser en risk, som i realiteten inte är försumbar, och lägger mycket energi på att grubbla över den. Där blir den ångest som man drabbas av under grubblandet i själva verket större än vad vi skulle upplevt om det vi fruktar inträffar.
T ex att oroa sig inför en tenta. Den som flera månader innan oroar sig för detta, får svårt att sova etc, kommer kanske uppleva ett antiklimax om han/hon verkligen skulle kugga. det finns ju omtentor... Dessutom kanske just grubblandet bidrar till att det blir svårare att både läsa och prestera på provet.


Knepet är att hitta en "lagom" nivå av förväntansångest där den blir en rådgivare, inte en tortyr som dessutom ökar risken för katastrofer.

Jag kan påpeka att jag har haft samtalsterapi i en massa år, och det hjälpte inte heller, det var väll därför de slutade ge mig det.

Vad var det som gjorde att det inte hjälpte tror du?