Jag avskyr min familj/släkt! Hur göra?

Jag umgås ytterst lite med min familj. Träffar brorsan och farsan ibland, ringer mormor och morfar då och då men i övrigt är det stendött. Det är enkelt att hålla sig undan dem och det är precis så jag vill ha det.

Aset som råkade krysta ut mig har jag överhuvudtaget ingen kontakt med sen drygt två år. Sista gången vi pratades vid var i november eller december 2006 och jag har inga avsikter att prata med eller träffa den jävla subban igen.

Jag har inte firat jul, midsommar, nyår, påsk eller någonting med min familj sen 90-talet men har däremot tittat förbi en kort sväng under julafton för några år sen. Det var dock ett stort misstag så jag var bara där i några minuter innan jag cyklade vidare till jobbet för att jobba kvällsskift.

Jag saknar inte dem och de saknar inte mig. Simple as that.

Mår du (TS) dåligt av att träffa din familj tycker jag du ska bryta kontakten med dem helt och hållet. Varför slösa energi på att träffa människor som får en att må dåligt om man inte absolut måste?

Känner igen mig i din situation, när min "släkt" träffas så blir det alltid bråk eller tjaffs på någons sida och ja, det tär på en som fan.

Trivs inte med min familj heller men vad ska man göra när man inte kan flytta? Det är bara att stå ut antar jag och hoppas på att familjen/släkten löser problemen som finns mellan dom. Eller om du gaddar ihop dig med dom släktingar du tycker om och gör en "intervention" och tvingar alla att ta itu med problemen?

Lycka till och pm:a om du hittar en lösning!

Nuförtiden så säger jag ifrån mer till min familj, det funkar. Jag träffar dom väldigt sällan utöver högtider. Jag träffar tom min sambos familj oftare än jag träffar min egen, vilket kan ge mig dåligt samvete ibland.

Jag märker att delar av min egen familj har blivit enklare att umgås med, vilket är skönt.

Kanske var det bara modet att säga ifrån, känslan av att kunna bestämma själv osv som var det som behövdes, + lite tid..
Mycket är som det var när jag startade tråden, men det har hänt en hel del också.

aah, yada yada yada..vet inte vad jag ville ha sagt med detta :P
tack för alla svar iaf!

Har du en flickväns, så häng med henne på högtider till hennes släkt..

Exakt samma fel här, har "lite" sporadisk kontakt med familjen till å från, men jag har NYA underbara vänner som jag älskar så mycket mer än min egna familj som jag ser som pest så det finns inte.

Mina "nya" vänner vet om att jag kan ha mina upp och ner gångar och vet varför, där behöver jag inte förklara nåt utan kan bara "vara", och detta är värt massor för att orka och klara av saker, så nej ur min synvinkel så är det inget konstigt alls.

Känns som att du borde läxa upp hela släkten mer eller mindre

Jag går också i samma tankar som alla i den här tråden. Jag har funderat under ett par års tid över släktskap och blodsband. Min mor har alltid varit knäpp och henne har jag minst umgänge med av alla. Dessvärre har jag aldrig gjort slag i saken på riktigt och brutit med min släkt, men känslan att starta om på nytt gnager mer och mer. Ju mer jag analyserar min uppväxt och min släkt, desto knäppare blir allting. Min mamma är en person som utåt kan verka som en som bryr sig. I själva verket lider hon av odiagnostiserade tvångstankar och är antingen själaglad, eller i full färd med att riva ner himmlen. Aldrig lagom. Glad blir hon när hon får ett intresse, fast hon blir egentligen inte glad utan manisk. Senaste intresset var förra sommaren när hennes trädgård skulle göras iordning. På en sommar fick jag, min bror, min låtsas-pappa och hon själv förvandla en gräsplätt till en präktig klosterträdgård. När hon inte har något intresse så är hon sur och grinig, helt omöjlig att prata med. Det här året har hon inte haft något intresse, och som ett smakprov på hennes humör så kan jag bjuda på historier om ett par självmordsförsök som jag och min låtsas-pappa har lyckats avstyra - och då pratar jag om min egen moder. Manipulativ är människan också.

Min bror är likadan, fast han är medveten om det efter att ha vuxit upp med vår gemensamma moder. Dessutom är han inte lika extrem och försöker i varje stund avvärja stunder när han är på väg in i samma maniska betéende som morsan. Han är jobbig om man träffar honom under längre stunder, men han förändras och är åtminstone dräglig att vara med.

Min låtsas-farsa är en mes som aldrig står upp för sig själv, något som morsan starkt utnyttjar. Ska en trädgård rustas upp så ställer han snällt upp utan några som helst invändningar. Han har gett upp sitt sociala liv som han hade innan han flyttade ihop med morsan, och blev upptagen med hennes labila humör.

Farsan har också varit en labil gubbe genom alla år, men när jag var i 13-års åldern fick jag nog och klippte kontakten med honom under ett år. Då förändrades an och blev lugn. Men min mamma har gjort allt som står i sin makt för att jag och min bror inte ska träffa honom, och har till stor del manipulerat oss att tro att han är värre än han är. Det positiva är att man med tiden börjar inse vad som är rätt och fel, och det är först nu i sommar som jag börjar få kontakt med farsan. Nu hälsar jag på honom regelbundet och ringer till honom.

Min mormor har jag alltid aft bra relation till, men nu ligger hon döende på sjukhus. Mina morföräldrar bor ungefär tjugo mil från där jag bor, men jag har trots det hälsat på dem flera gånger i sommar. När mormor dör så klipper jag kontakten med morsan. Då tänker jag knyta mer band till farsan istället. Mormors tillstånd har dessutom gjort att morsan är helt galen, och jag undviker verkligen all kontakt med henne nu.

Egentligen borde man ha klippt banden till släkten för längesen, den enda normala människan i släkten är ju farsan.

Så mitt råd, mår man dåligt så klipp banden till släkten. De förstår ändå inte vad de gör för fel, för i min släkt säger man alltid att jag och min bror har fått en bra uppväxt. Fast vi är överens om att större delen av släkten är alldelse skogstokiga. Min bror är dock mer tolerant än vad jag är mot släkten.