Senmoderna trender

I den här tråden hade jag tänkt att man skulle diskutera vilka effekter den allmänna moderniseringen har idag. Frågan är alltså inte vad som kommer att hända i morgon i största allmänhet, utan vilka effekter moderniseringen har på mänskors mentalitet och sociala liv (i första hand).

Jag anser inte att det är befogat att tala om en ny, "postmodern" era - det är att upphöja vår egen tidsålder alltför mycket. Tvärtom lever vi i en tid när många trender som startats tidigare: kärnfamiljens förfall, sekulariseringen, etc. fortsätter. Det är alltså inte befogat att tala om en helt ny tidsålder. Men samtidigt är det ju alltid så att det uppkommer mindre nya trender i varje samhälle - och det är ämnet för den här tråden. Jag hade också tänkt att utmana en del gängse föreställningar om framtiden.

1) Ideologiernas död och historiens slut. Den amerikanske statsvetaren (?)Fukuyama kom för en femton år sedan med en tes om "ideologiernas död" efter den liberala demokratins seger. Jag har inte läst boken själv och skulle gärna få den refererad men nåt ligger det i idén. Visst finns det drömmar om islamisk teokrati, etc., men det är bara småsaker som får alltför mycket uppmärksamhet i jämförelse med den tysta revolution som sker i stora delar av världen med hög ekonomisk tillväxt och demokratisering som följer i spåren. Det är bara en tidsfråga innan Kina blir en demokrati, t ex.

Givetvis kommer det att finnas ideologier i framtiden, men skillnaderna blir mindre. Detta beror dels på att det uppstår idémässig konsensus om vad som helt enkelt är bäst - baserat på iaktagelser och statistik som BNP-siffror, dels på internationell handel som gör att det blir omöjligt att upprätthålla helt andra skattenívåer, etc., än andra länder. Bl a har spridningen av utgifterna för socialförsäkringar inom EU-15 minskat dom senaste 15 åren:

http://www.scb.se/templates/tableOrChart____26783.asp

I stora drag har dom med höga utgifter fått lägre, dom med låga högre. Med Irland som enda tydligt undantag närmar sig dom flesta medel.

2) Acceptansen för avvikande åsikter minskar.

Det finns nån allmän föreställning om "det postmoderna tillståndet" som är "fragmetiserat", där samhället splittras upp i smågrupper, etc. Det kan möjligen bli en följd av den vansinniga massinvandringen, men inte av moderniseringen per se. Snarare minskar hela tiden acceptansen för avvikare. Idag sågas folk som har avvikande åsikter i värdefrågor som homobröllop hårt. Det gör att dom som har avvikande åsikter censurerar sig själva, och ribban för vad som är acceptabelt att säga sjunker hela tiden.

Det är ett resultat av den ökande kommunikationen inom samhället. Tidigare var det möjligt att diverse grupper hade knasiga uppfattningar i nåt hörn utan att nån märkte det - nu slås minsta grej upp stort av media, med påföljande drev och diverse hot från lättpåverkade sällar.

3) Den allt mindre villigheten att umgås med "vem som helst" eller släkt och grannar. Folk vill själva välja sina vänner.

Detta är en trend många pekat på. Jag tror inte att den är reversibel. Folk ställer helt enkelt högre krav på sina vänner idag en tidigare. Man vill inte slösa sin tid på vem som helst utan har högre krav än så. Det är nån slags allmän rationaliseringsprocess.

Dock tror jag inte att man ska dra för stora växlar - i termer av "civilsamhällets förfall", etc. - på det. Kärnfamiljsrelationer kan och bör stärkas via diverse statliga påbud (främst borttagande av bidrag - att unga görs mer beroende av sina föräldrar för studerande, etc.) men i övrigt är det ingenting att fästa sig alltför mycket vid.

Det är några saker, kommer förhoppningsvis mer sen. Kritisera eller lägg till egna grejer.

Lägger till några fler. Jag är delvis inspirerad av Lindströms och Englunds utmärkta serie om moderniteten.

4) Den ökande ”demokratiseringen” av det sociala livet, t ex du-reformen. Arbetare står mindre med mössan i hand nu än för femti år sen. Den utvecklingen kommer fortsätta. Det är en annan anledning till att samhället snarare smälter samman än fragmentiseras. Folk är inte längre rädda för att tala med en äldre distingerad herre, en läkare, en vetenskapsman eller byråkrat, etc. Avstånden i samhället förkortas.

Detta kanske kunde tyckas va i motsatsställning till 3) men pekar snarare på den begränsade betydelsen av 3). Det som är farligt är när mänskor vägrar att träffa några utanför sin egen socialgrupp, som vissa överklassmänskor. Men dom är trots allt få. För det mesta handlar 3) mer om att dom som är intresserade av sig Wow umgås med varandra (snarare än med grannarna) oavsett socialgrupp – och det har snarare positiva konsekvenser.

5) Konstens fortsatta tillbakagång. Konsten har i årtionden tappat i betydelse för det politiska samtalet. ”Finkonsten” har blivit alltmer perifer och har lite att göra med traditionellt berättande. Samtidigt har den politiska litteraturen som var stor på 70-80-tal försvagats.
Till stor del beror det här på vetenskapens framväxt. Zola tänkte sig att hans litteratur skulle va en sorts ”själens vetenskap” men när vetenskaper som sociologi och psykologi snart utvecklades så blev den tanken alltmer obsolet. För varje årtionde blir det allt klarare hur slätt osystematiska konstnärer står sig mot det systematiska tänkandet i vetenskapen. Konsten renodlas då och koncentrerar sig på rapporter om subjektiva upplevelser och dylikt som vetenskapen inte ägnar sig åt.

Lite osäker på den här punkten då mina kunskaper i ämnet är begränsade men det är mina tankar iaf.

6) Samhällets ökande scientifierng och den allt större acceptansen för teknik och byråkrati. Acceptansen för övervakning har vad jag har hört ökat kraftigt dom senaste decennierna. På samma sätt är det t ex med mediciner – unga är inte alls lika skeptiska som pangisar (egna ovetenskapliga observationer).

Jag läste en bok om ”byråkraten i svensk litteratur 1965-75) för ett tag sen. Ingen upplyftande läsning direkt. Förutom att i stort sett samtliga författare var olika varianter av marxister var det massa beskrivningar av den grå byråkraten, mänskan som fastnar i byråkratin, etc. Dom tongångarna hör man mer sällan nu. Delvis beror det på att, som Fredrik Lindström förtjänstfullt lyft fram, byråkraterna själva närmat sig folket. Man är inte längre Överheten utan står närmare medborgaren.

Vad gäller vetenskapen blir allt större områden scientifierade. Vetenskapliga rön avslöjar vad vi ska äta, hur vi ska träna, etc. Domedagsprofetior om att vetenskapen alienerar sig från mänskan och det praktiska livet har också visat sig va förfelade. Vad gäller stora delar av vetenskapen har trenden hela tiden varit den motsatta. Grekerna och 1500-1600-talets astronomer och naturvetare hade inga praktiska idéer om sina utforskningar utan det var art for art’s sake. Först dom senaste hundrafemti åren har klyftan mellan grundforskning och teknik överbryggats, och även om teorierna förstås är mer avancerade än nånsin är vetenskapens kontaktyta med och lyhördhet för samhällets krav också större än nånsin. Precis som byråkratin har vetenskapen också påverkats av den allmänna demokratiseringen och förkortandet av avstånd i samhället – vetenskapsmännen är inte lägre avlägsna suspekta personer utan folk som säger hej och tjena som vem som helst.

Ett exempel på hur vetenskapen gått från elfenbenstorn och glaspärlespel till praktisk common sense är utvecklingen i psykologin. Från att ha byggt på extremt spekulativa teorier med väldigt långa behandlingstider regerar nu KBT – en mycket pragmatisk och lättbegriplig teori som utgår direkt från ”folk psychology”-begrepp snarare än diverse suspekta freudianska begrepp.

Om man är lite mer spekulativt lagd kan man också koppla ihop den utvecklingen till demokratiseringen. Många har ju menat att äldre tiders filosofers benägenhet att bygga metafysiska system utan varje markkontakt var ett resultat av deras brist på kontakt med det praktiska livet (nåt som inte minst framhölls av amerikaner vid lanseringen av pragmatismen, som hyllades som en ”amerikansk”, handfast filosofi för mänskor beredda att handla). Om vetenskapsmännen inte sitter i länsstolar och är uppassade av ”scouts” och behandlas som vem som helst nere i snabbköpet kanske dom är mer benägna att skapa verklighetsnära teorier.

Edit: Vetenskapen får också större inflytande på så sätt att folk i allt högre grad verkar läsa diverse facklitteratur, inte minst historia och biologi (låt vara ofta enklare varianter). Inte minst män, som är mer inflytelserika och påverkar kulturen mer än kvinnor, gör det och verkar föredra facklitteratur och vetenskap framför skönlitteratur.

Tänker bara tillägga att många verkar tro att 11 september var ett bevis för att Fukuyama hade fel. Om man läser hans bok så ser man att han inte utesluter stora historiska händelser, han nämner till och med ev. användning av kärnvapen.

Kan du berätta lite mer om hans bok? Den verkar va intressant.

Förresten går islamismen inte att jämföra med t ex kommunismen, som var mycket mer inflytelserik. Islamismen blåser över snart - redan har stödet för terrorism i dom muslimska länderna minskat.

Lite mer: konstens minskade betydelse kan möjligen ses som en del av den "avmystifiering av världen" många talat om och som sekulariseringen är en del av. Konsten börjar få känna på det mer och mer. Allegorier mm känns allt mer krystade och även den stora realistiska romanen lyser med sin frånvaro (nåt Jesper Högström beklagade här. Den seriösa och någotsånär publiktillvända litteratur som finns kvar är självbiografisk och har således liten (om än kanske en viss) betydelse för den politiska utvecklingen. Att litteraturen allt mer börjar domineras av kvinnor är väl också ett tecken på att den börjar minska i betydelse - så har det alltid varit att när ett yrke blir mer kvinnodominerat så är det ett tecken på dess förfall (vad det beror på kan här lämnas därhän).

Tillägg till 1) - världen går också emot större ekonomisk jämlikhet. Länder med lägre BNP har högre tillväxt än rika länder (Kina, Östeuropa) och närmar sig således dom gamla länderna. Detta borgar ytterligare för att samma liberala, demokratiska kultur sprids över världen.

7) Den eviga freden. Som en konsekvens av liberala, demokratiska värderingars spridning och större rikedom blir krig alltmer sällsynt. Mellanstatliga krig upphör helt förutom (har väl i stort sett redan upphört) med undantag för en och annan intervention, medan även inbördeskrigen minskar.

Ibland brukar man ju se dom stora krigen i 1900-talets början som ett resultat av att mänskan "inte kände sig hemma i den moderna världen", etc. Det där tror jag inte riktigt på. Snarare tror jag att vi har haft en rätt successiv och oavbruten minskning av krigen under en lång följd av år. Visserligen var perioden 1860-1945 mer krigisk än 1815-1860, men det berodde inte på att världen blev mer krigisk utan på att den maktbalans som skapats vid Wienkongressen förstörts.

Nazismen och kommunismen, m fl ses ju ofta som "svaret på den alienation som möter mänskan i den moderna världen", men det tror jag är fel - liknande "totala" rörelser som sökte svaret på allt i politiken har funnits många ggr förut, men då ofta tagit religiösa uttryck. Det där fanns redan under antiken och fortsatte under medeltiden och reformationen och t o m senare. Det är snarare så att vi nu avnjuter en relativ avsaknad av såna idéer (men i viss mån kan nog feminismen och mångkulturalismen tolkas som såna - radikala, ärkeorealistiska rörelser som predikar frälsning bara man tror på deras vansinniga teorier).

Men totalt sett gör bortdöendet av konkurrenter till den fredliga liberalismen och det ökande välståndet att krig i stort sett upphör.

------

Vidare bör det sägas att detta är trender som jag tror att det är svårt att påverka. Det finns mycket annat man kan spekulera i, som t ex mångkulturalismens framtida öde, men där tror jag att tillfälliga händelser och enskilda aktörers verksamhet spelar en större roll. Här handlar det om strukturer som lever sitt eget liv och som är svåra att stoppa.

Vidare tror jag att man inte ska överdriva förändringarna i framtiden. Det mesta blir vid det gamla - kärnfamiljen kommer inte att dö bort, inte heller lönearbetet, mm, mm. Det finns alltför ofta en tendens att överdriva förändringar. Se bara på diverse litterära framtidsskildringar, dom har ofta en övertro på vad som kommer att hända i framtiden.