2007-08-13, 12:40
#1
Känner ni hur motivationen för att springa, lätt avtar? förmodligen är det på grund av ni kan varje meter av ert löpspår som går antingen på grus eller asfalt, runt och runt, samma tråkiga sträckning. För mig var det så och igår bestämde jag mig för att springa ohejdat under en viss tid, men jag skulle låta impulsiva beslut bestämma vart jag skulle springa. Jag skulle låta mig sysselsättas med trailrunning. Jag började med att springa upp på en stig och jag tog relativt snabbt, efter bara några minuter, av in i den snåriga skrogen. Färden gick vidare och under min tur så var det min impulsivitet som styrde turens sträckning.
Min färd slutade efter 60 min. då hade jag avverkat stigar, olika typer av skogar, ängar, militära anläggningar och berg. och udner tiden så bjöds jag på en fin med dimmig och sagolik utsikt från rösen och berg. Gårddagen bjöd på en hög luftfuktighet, åskande muller och dimma. Något liknande har jag aldrig varit med om tidigare. Tillfredställelsen och motivationen under ett löppass har aldrig varit högre. Under en stund befann jag mig i en gles vegitation av gröna lövträd. Vidare stod träden tjocka på ett täcke av bruna löv. Där befann jag mig springandes, hoppandes nerför slänterna. Till slut styrde jag mig själv mot det täta buskaget och lövverket som skiljde denna lövskog från en annan värld. Min nyfikenhet på vad som fanns där bakom styrde mig dit. När jag väl passerat gränsen kom jag ut på en äng där gräset blötte ner mig från knän och ner, och där glest utsprida växtligheter försökte agera hinder. men jag var kung som sprang förbi, ut och över allt i min väg. Vidare fann jag mig på en dimtätt, liten bilstig där gamla militära förråd låg längs med sidorna och där de höga lövträden samt den grova växtligheten längs med sidorna ramade in mig. jag trycktes fram i en spurt där pulsen steg till 212 och pulsklockan pep som sällan förr. Jag fick även kämpa mot mjölksyra och trötthet när jag försökte löpa upp för höga slänter. Men utsikten och de, för mig okända, rösena gjorde besväret värt.
Jag vill rekomendera er trailrunning. Jag är fast! Det påminner mig så mycket om orientering fast här har jag inget bestämt mål och inga kontroller som skall betas av. Jag är inte bundet till något annat än min impulsiva förmåga såväl som min kondition. Idag vill jag ut än en gång om jag hinner vätska upp innan klockan hinner bli för mycket och det är dags för att bege sig mot jobbet. Detta trots att jag sprungit alla de senaste dagarna och borde låta kroppen återhämta sig. Trailrunningskor är för mig en ny post att bocka av på inköpslistan. Förhoppningsvis blir det en längre tur under ett antal timmar. Med lite vila och sockombyte samt vätska och någon energibooster i ryggsäcken så blir det säkerligen en mycket bra tur.
Testa, ni förlorar inget.
Ers
Dr Hans
Min färd slutade efter 60 min. då hade jag avverkat stigar, olika typer av skogar, ängar, militära anläggningar och berg. och udner tiden så bjöds jag på en fin med dimmig och sagolik utsikt från rösen och berg. Gårddagen bjöd på en hög luftfuktighet, åskande muller och dimma. Något liknande har jag aldrig varit med om tidigare. Tillfredställelsen och motivationen under ett löppass har aldrig varit högre. Under en stund befann jag mig i en gles vegitation av gröna lövträd. Vidare stod träden tjocka på ett täcke av bruna löv. Där befann jag mig springandes, hoppandes nerför slänterna. Till slut styrde jag mig själv mot det täta buskaget och lövverket som skiljde denna lövskog från en annan värld. Min nyfikenhet på vad som fanns där bakom styrde mig dit. När jag väl passerat gränsen kom jag ut på en äng där gräset blötte ner mig från knän och ner, och där glest utsprida växtligheter försökte agera hinder. men jag var kung som sprang förbi, ut och över allt i min väg. Vidare fann jag mig på en dimtätt, liten bilstig där gamla militära förråd låg längs med sidorna och där de höga lövträden samt den grova växtligheten längs med sidorna ramade in mig. jag trycktes fram i en spurt där pulsen steg till 212 och pulsklockan pep som sällan förr. Jag fick även kämpa mot mjölksyra och trötthet när jag försökte löpa upp för höga slänter. Men utsikten och de, för mig okända, rösena gjorde besväret värt.
Jag vill rekomendera er trailrunning. Jag är fast! Det påminner mig så mycket om orientering fast här har jag inget bestämt mål och inga kontroller som skall betas av. Jag är inte bundet till något annat än min impulsiva förmåga såväl som min kondition. Idag vill jag ut än en gång om jag hinner vätska upp innan klockan hinner bli för mycket och det är dags för att bege sig mot jobbet. Detta trots att jag sprungit alla de senaste dagarna och borde låta kroppen återhämta sig. Trailrunningskor är för mig en ny post att bocka av på inköpslistan. Förhoppningsvis blir det en längre tur under ett antal timmar. Med lite vila och sockombyte samt vätska och någon energibooster i ryggsäcken så blir det säkerligen en mycket bra tur.
Testa, ni förlorar inget.
Ers
Dr Hans
