Att erkänna att man har suicid-tankar eller inte inom psyk. fördel vs nackdel

Det självklara svaret på frågan är förstås att man ska berätta för sin terapeut att man har suicidtankar. Det är rimligen lättare för en terapeut att hjälpa en person som inte sitter och undanhåller viktig information om hur han/hon mår.

Å andra sidan så är det klart att en del behandlare reagerar kraftigt då självmordstankar kommer fram. Jag tror dock att de som jobba ri landstinget är ganska vana och inte går i taket precis. Det har funnits flera inlägg i detta forum där man snarare kritiserat att man inte blir inlagd trots suicidtankar.

Jag rekommenderar öppna kort, annars bakbinder Du händerna på Din terapeut.

Viktigt att Ni kan ha ett samtal om hur de där tankarna mer exakt ser ut och hur Du känner för dem. Om Du själv är orolig att Du skall ta livet av Dig i en svacka så bör ju Din terapeut också vara det. Om det snarare är en slags flyktfantasi och Du är säker på att det aldrig kan hända i verkligheten kan Ni tala om tankarnas funktion.

Jag höll på att bli tvångsinlagd då jag råkade nämna att "hoppa framför ett tåg skulle kanske inte va så dumt ändå". Att ligga övervakad på avdelning var inte en av mina högsta önskningar så jag fick helt enkelt snacka mig ur det och har aldrig nämnt det sen dess. Och då poängterade jag ändå att tanke inte är lika med handling, hon var lite känslig min psyktant .