Jag är känslomässigt avtrubbad. Något att oroa sig för?

Hej hej

För att ta det hela från början så kan jag berätta att min far har varit alkoholist så långt tillbaka som jag kan minnas.
Han var aldrig våldsam, men att ha en pappa som i princip var avskärmad från verkligheten samtidigt som han sakta
men säkert tynade bort gjorde familjen,
särskilt mina syskon, väldigt frustrerade.
Detta ledde till att det ofta var bråk hemma.
Jag vaknade mitt i nätterna nästan varje dag i veckan när det var som värst och låg i mitt rum och kände mig hjälplös och grät.
Jag var kanske 5-6 år då och förstod inte bättre än att det var mina syskons fel att jag vaknade varje natt till
ljudet av skrik och gråtande människor.
Jag tänkte typ "Men sluta bråka med pappa! Det är min pappa!".

Det starkaste( och bland de tidigaste ) minnet jag har är när jag stod på övervåningen i vårt hus och såg hur
min mamma knuffade ner min bror för trappan medan mina systrar stod och skrek för full hals, gråtandes, på min pappa.
Ingen rolig upplevelse för en 5-6 åring.

Hursomhelst så är det så att nu när jag har blivit äldre så märker jag att jag har blivit enormt känslomässigt avtrubbad.
Jag menar då inte bara att jag inte kan känna mig särskilt ledsen, jag kan inte heller känna mig särskilt glad.
Tänk er att ha "neutral-mode" aktiverat 24 / 7 och som dessutom inte går att slå av.
Jag misstänker att det är någon försvarsmekanism som jag utvecklat när jag var liten för att slippa gråta så mycket.

Jag stör mig inte så mycket på det, men mina syskon har börjat oroa sig för att detta kommer att komma tillbaka och bita mig i arslet senare.

Finns det någon som vet om risken finns? Och isf, vad ska jag göra för att undvika det?

Låter dom du blivit smått kall av det som hänt under ditt tidiga liv.
Det är vanligt att det bli så här av att se hemska saker när man var yngre.

Du måste bearbeta det. Sakta men säkert kommer du bli "normal".

Det finns stödgrupper för vuxna barn till alkoholister/narkomaner... ACoA. De arbetar efter samma program som AA/NA vad jag förstått.

http://www.beroendekonsulten.nu/acoa07.htm - Läs och se om du känner igen dig något. Det lär visserligen vara svårt att avgöra själv om man nu är ett "vuxet barn".

Sen är ju inte 12-stegsprogrammet så angenämt att få upptryckt i ansiktet. Det fungerar dock för mig.

Jag känner igen mig i det du skriver, inte med den dåliga uppväxten då utan snarare med symptomen. Hur är det själv med alkoholen, andra droger? Känner du ibland att du har ett behov av att fylla ditt liv med mening, och gör det genom att söka risker, söka kickar? Skulle du kategorisera dig som en beroendepersonlighet? Hur är det med respekten för andra, och hur är det med respekten för din och andras säkerhet? Skulle du påstå att du har ett samvete, eller lägger du snabbt saker bakom dig? Ligger du sömnlös efter att du har gjort något som sårat någon annan eller något annat moraliskt "fel", eller sover du gott om nätterna?

Jag frågar därför att jag själv börjar misstänka att jag har en svag släng av antisocial-personlighetsstörning och de saker jag tar upp är klassiska exempel på symptom, särskilt känslomässig avtrubbning är ett tecken på att man kan vara lite lagd åt det sociopatiska hållet.

galt: Jag har fixat in mig på "trappan" nu Det är typ en samtalsgrupp för ungdomar mellan 15 och 18 år och riktar sig mest till de som upplevt drogmissbruk( om jag har förstått saken rätt ).


Hmm, det handlar inte om att söka en mening med livet,
men jag vill prova på saker.
Jag är dock alltid väldigt ansvarsfull när det kommer till t ex alkohol och
det är alltid jag som håller koll på mina vänner och hjälper dem med både
det ena och det andra( om de har druckit för mycket t ex ).
Jag dricker aldrig mer än vad jag vet att jag tål heller.

Jag skulle inte klassa mig själv som en beroendepersonlighet då jag väljer att
inte röka eller dricka när jag inte är på fest och gör detta utan problem.
( Jag festar inte så ofta heller ;P )

Jag har ett samvete, men det är inte så starkt att jag ligger sömnlös om
nätterna om jag av någon anledning skulle behandla någon illa( vilket jag gör
mitt yttersta för att inte göra, då jag inte vill göra illa varken andra människor
eller mig själv. ).
Overall respekterar jag andra människor och undviker att vara elak/oschysst
mot alla som respekterar mig. Jag har väldigt lätt för att få vänner och har
hunnit samla på mig en hel drös av dem, så jag vågar påstå att jag är hyffsat
omtyckt.
Jag har däremot fått höra av ett par av mina vänner att jag ibland kan vara "brutalt ärlig".
Dock så är dessa vänner ganska överdramatiska och ser allting som "dissar", så jag vet inte hur
mycket vikt jag ska lägga på deras utlåtanden.

Kort sagt:
Jag kollade upp definitionen för Antisocial-personlighetsstörning, men
jag kan inte se att jag passar beskrivningen öht.

Ang. huruvida jag sover gott om nätterna kan jag säga att det gör
jag oftast.
Det händer dock att jag inte kan somna på grund av att mitt hjärta ligger
i en "turbo"-fas. Det slår hur snabbt som helst( säkert uppemot 130 bpm, typ som när jag har sprungit som en galning efter bussen eller dylikt ) och kan göra så i flera timmar.
Senast detta hände var när min pappa hade supit i två veckor i sträck och
jag var långt borta i en stuga på Solö med ett gäng kompisar.
Så fort jag fick veta att min pappa hade åkt in på avgiftning sov jag dock gott igen.
Jag antar att min hjärna känner av oron, utan att jag själv
egentligen gör det.

Tackar för era svar.