Trodde jag var ensam, men det du Dräng-Erik beskriver är spökligt på orden som även jag känner.
Jag kan fastna i ett tillstånd och må rent av dåligt när jag läser, eller hör någon berätta, om grova överfall. Ju längre tiden går, desto större perspektiv ser jag händelsen i.
Och som du sa, det är bara när människor gör andra människor illa som jag tar illa vid mig, aldrig när jag läser om en olycka eller dyligt.
Varför man reagerar som man gör beror väl på att man har en ovanligt stor portion empati samt en stor analytisk förmåga. Detta resulterar i att man läser någon, tar oerhört illa vid sig, analyserar händelsen och får svårt att släppa den.
Dessa två egenskaper är mycket bra, och kan användas i en massa olika områden. Så i längden tjänar man på att besitta dessa "kvalitéer", kan jag tröst dig med.
Om vi återgår till det första så är det paradoxala med mig att jag kan vara precis så där vidrig som jag själv hatar när jag läser hur andra är.
Jag hatar våld i alla dess former och tar som sagt jävla illa vid mig när jag läser om våldsbrott, ändå har jag många gånger agerat just så.
(För det mesta) alkoholpåvärkad har jag slagits med järnrör, gått på folk oprovocerat och skickat ett dussintal stackare till sjukhus genom åren.