Citat:
Ursprungligen postat av Flytande_argot
Vi har åsikts- och yttrandefrihet, mötes- och föreningsfrihet samt den allmänna rösträtten (fria val utan allmän rösträtt blir rätt ihåligt). Det faktum att många av dessa fri- och rättigheter nu naggas i kanten är jävligt beklagligt, men samtidigt så ska man nog inte måla fan på väggen - än finns det tid att vända den här trenden.
Tycker jag med. Genom att inse vilka krafter som styr kan du också se argumenten som används för att påvisa behovet av en ökad kontrollapparat.
Lagstiftaren har i vissa fall undantagit vissa fenomen från just YGL.
Citat:
Det straffrättsliga ansvaret för gärningar begångna på Internet
skiljer sig i princip inte från vad som gäller om brottet begås på
någon annan plats. Det är med andra ord den som begår
gärningen som också har att svara för den.
I vissa fall omfattas emellertid yttranden och framställningar
på Internet av det särskilda grundlagsskyddet i yttrandefrihetsgrundlagen
(YGL). Detta skydd är avsett att omfatta sådana
massmedieföretag, t.ex. tidningsföretag, som i sin traditionella
verksamhet skyddas av bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen.
Vad som skyddas enligt den s.k. databasregeln i
1 kap. 9 § YGL är förenklat uttryckt sådan information som en
redaktion för en tryckt periodisk skrift eller för ett radioprogram
eller annan som har utgivningsbevis tillhandahåller allmänheten
ur en databas som endast ”utgivaren” kan ändra. Utanför
skyddet faller således sådana diskussionsgrupper och chatfora
där innehållet kan ändras av användarna utan föregående
granskning från utgivarens sida. Precis som är fallet med
tryckfrihetsbrott åvilar det straffrättsliga ansvaret för yttrandefrihetsbrott
i första hand utgivaren.
Skyddet i YGL avseende uppgifter på Internet omfattar alltså
endast ett fåtal aktörer. Skyddet innebär bl. a. förbud mot
förhandsgranskning och mot ingrepp från myndigheter. Vidare
innebär regleringen i YGL att utgivaren är straffrättsligt ansvarig
för sådana yttrandefrihetsbrott som begås på den aktuella platsen
på Internet. Sådana yttrandefrihetsbrott är identiska med de
tryckfrihetsbrott som anges i 4 och 5 §§ tryckfrihetsförordningen
(TF). Detta innebär att exempelvis uppvigling, hets mot
folkgrupp, förtal och olaga hot för att endast nämna några brott
är att bedöma som yttrandefrihetsbrott om de begås på en sådan
plats på Internet som omfattas av den ovan beskrivna
databasregeln. Barnpornografibrott kan emellertid aldrig utgöra
yttrandefrihetsbrott eftersom denna typ av ”yttranden” sedan
flera år tillbaka är särskilt undantagna från skyddet i TF och
YGL.
När det sedan gäller mötesplatser som just denna kan du se vilke effekt vissa fenomen har på lagstiftarens intentioner.
Citat:
7.1.2 Ansvar enligt lagen (1998:112) om ansvar för
elektroniska anslagstavlor
Förutom vid yttrandefrihetsbrott på Internet, som alltså torde
utgöra en helt liten andel av den förekommande Internetbrottsligheten,
kan andra än den faktiske uppgiftslämnaren hållas
ansvarig även i de fall då den aktuella gärningen omfattas av
bestämmelserna enligt 1998 års lag om ansvar för elektroniska
anslagstavlor (SFS 1998:112, vilken ofta kallas BBS-lagen efter
engelskans Bulletin Board System). I denna föreskrivs bl. a. att
den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla skall hålla
sådan uppsikt över sin tjänst som skäligen kan krävas för att
uppfylla den skyldighet som lagen anger om att ta bort
meddelanden som uppenbart innehåller sådant som avses i
brottsbalkens bestämmelser om uppvigling, hets mot folkgrupp,
barnpornografibrott eller olaga våldsskildring.
Bakgrunden till BBS-lagen var de nya möjligheter till informationsspridning
på datoriserade ”mötesplatser” som den tekniska
utvecklingen hade skapat. Lagstiftaren ansåg att sådana elektroniska
anslagstavlor visserligen i allmänhet används på ett seriöst
eller i vart fall oförargligt sätt, men att de också kan utnyttjas för
brottsliga förfaranden.F
1
F Med tanke på de svårigheter som kan
finnas att spåra den egentlige avsändaren av ett straffbart
meddelande på en elektronisk anslagstavla menade lagstiftaren
att de gällande straffrättsliga reglerna inte på ett tillfredsställande
sätt reglerade ansvaret för spridning. Detta förhållande,
tillsammans med den bristande kontroll som ansågs föreligga
över elektroniska anslagstavlor, medförde ett behov av att
fastställa ett ansvar även för tillhandahållaren i fråga om vissa
typer av meddelanden.
Det går i lagmotiven inte att hitta en närmare definition av
begreppet ”elektronisk anslagstavla” än att det är fråga om en
tjänst för elektronisk förmedling av meddelanden som tillåter att
användaren både själv lämnar meddelanden och tar del av andras
meddelanden. Inte heller är det helt lätt att med hjälp av
förarbetena definiera vem som är att betrakta som
”tillhandahållare” av tjänsten. Ett exempel som anges är s.k.
webbhotell, dvs. företag som erbjuder användare att lägga upp
egna informationsdatabaser i form av hemsidor som kan nås
genom företaget. Nätoperatörer som endast tillhandahåller nät
eller andra förbindelser för överföring av meddelanden omfattas
inte av lagen.
Att ansvaret riktas mot tillhandahållaren beror som sagt på att
det ofta är svårt eller omöjligt att utreda varifrån ett elektroniskt
meddelande härstammar. Därför åläggs den som kan bestämma
över tjänstens användning, dvs. tillhandahållaren, i stället
ansvaret. Denne kan således inte förhålla sig passiv till vad som
försiggår på den elektroniska anslagstavla han tillhandahåller,
utan måste hålla uppsikt över denna och ta bort meddelanden
som är av ovan angivet slag.
Samtligt från Regerinskansliet Justitiedep: Ds 2007:13.
http://www.regeringen.se/content/1/c...7/a6e5f631.pdf
Det kanske inte råder någon större tvekan vilka fenomen de anser vara objekt för kontroll och hantering, vilket tyvärr kan drabba oss alla, genom ökad kontroll.
Departementet har också i delar jämfört problematiken och åtgärdspaketen med andra länder tex Storbrittaninen, i detta fallet dock bara den en av de flertal lagar som reglerar internetkriminaliteten.
