Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Jag har det och tolkar det som del av min ADD. Igångsättandefunktionen för att göra saker man tycker är tråkigt och görs i flera steg.

Hade tänkt ta ner julstjärnan. Tog fram trappstege.
Såg trappstegen varje dag. Tänkte : jag borde ta ner den nu.
Men det är som en osynlig kraft står i vägen.

Så är det med vissa saker. Som att lägga sig och sova. Jag borde släcka alla lampor, borsta tänderna osv. Men det är som nåt inombords spjärnar emot.

Medicinen har hjälp mig att göra fler småsaker som att diska städa osv. Men vissa grejer ger fortfarande sånt där motstånd. Så man paralyseras liksom. Man vill göra det men förmår sig inte.

Har också ADD. Detta problem blev bättre av Ritalin men tar den inte längre, vill inte gå runt och vara hög hela tiden.

När du säger hög: Upplevde du att du blev personlighetsförändring och konstig av medicinen?

Jag tycker jag blir mer av den jag är . Lite mindre kaotisk inombords.
Så jag kan utöva saker jag tycker om lättare istället för att fastna .

Men visst. Det är ju tjack.

Hatkärlek. Världen var roligare. Jag funkade bättre, men tappade bort mig själv. Nu får jag inte ta Ritalin pga ålder eller täta uppföljningar så jag väljer att inte ta. Jag blev dessutom empatisk av medicinen och så kan man ju inte ha det.

Är du känslokall och oempatisk som normaltillstånd?
Eller menar du mest att du inte har så mycket empati för andra? Rätt praktiskt.

Jag skulle gärna ta ett piller som gjorde mig mindre oempatisk men behöll självbevarelsedrift och sensations och njutningslystnad. Jag är rätt blödig. Inte så mycket för andras skull, men kan bli sårad och kränkt och orolig lätt.

Ja, det är praktiskt. Jag vill folk väl, men jag lider inte med dem.

Jag undrar verkligen om de flesta normala människor lider med andra?

Jag såg en intervju på youtube med en person som påstods vara psykopat, han berättade hur kall han var och tog som exempel att han inte kände sig ledsen om att en bekant berättade att hans mamma dött.

Vi kanske uttrycker medlidande och säger saker till vår bekant. Det ingår ju liksom i kontraktet.
Att man visar hänsyn genom att bete sig medlidande. Men inte är vi väl ledsna på riktigt?

Jag kan tycka synd om någon enstaka människa som jag står väldigt väldigt nära.
Jag känner så för min syster (men inte mina äldre syskon). Jag kände så med hon jag levde med.
Men de flesta andra, inklusive vänner bekanta och släktingar, lider jag inte med.

Bra att veta att man inte är ensam med att låta en del "Grodor" eller en del konstiga komentarer
ut ur munnen. Men det blir nog att bita sig i tungan på ett eller annat sätt.

Jag kan känna igen mig i det är ifall man kan vara medlidande eller inte mot folk
Eller så är det ett sätt att bara visa sympati. Men menar man det verkligen eller inte
Att man visar hänsyn genom att bete sig medlidande. Men inte är vi väl ledsna på riktigt?
Det kan nog stämma rätt så bra.

Det är svårt att ragga brudar när man har autism/asperger. Då även tjejer med autism/asperger ofta kan välja och vraka.

Utveckla det där eftersom Det är AS & Autism är olika från person till person
jag har hört det där tänkandet många gånger om på olika forum m.m.

Jag tror att det är så för alla och att bilden av normala människors empati som att de lider med allt och alla är överdriven.

Jag tror att de flesta människor som har en bekant, som berättar om att han/hon fått sorg - kanske ha förståelse för vad den personen orkar eller inte, och är empatisk i sitt beteende mot den personen. Men jag tror inte att de flesta människor själva känner sorg för att deras bekant gör det.
Man visar medkänsla. Man förstår att personen mår dåligt. Man önskade att personen slapp må dåligt. Men man mår inte själv dåligt.

Jag tror de flesta av oss, oavsett vi är neurotypiska eller autister, känner mer för människor vi har väldigt nära band till. Och mindre ju lösare banden är.