tjatar för mycket...

Jag har försökt och försökt, att inte bli den där flickvännen som tjatar på sin pojkvän om allt hela tiden. "Du skulle väl inte dricka en öl till?" "Varför kom du inte och hämtade mig när ni skulle gå?" "Varför kan du inte ge mig mera uppmärksamhet?" "Varför gör du så och så och så?" "Kör inte som en idiot"... Listan kan snart skrivas lång...

Det värsta är att jag låter som min egen mamma, något som jag lovar mig själv att aldrig göra. Det där tjuriga, arga tjatet som man absolut inte vill höra hela tiden. Men blir jag väl sur över något så kan jag inte skaka av mig det, finns kvar och växer inuti

Han säger till mig att inte vara så himla vuxen och ta ansvar för vad alla andra gör, försöker men kan inte hjälpa det. Vill verkligen inte vara sån... Vill vara mera som honom, att inte bry sig så mycket, bara ta allt som det kommer. Men jag vet inte om jag kan. Är en sådan som alltid oroar mig för saker, sånt som kanske inte ens kommer hända... Jag är en sådan "tänk om" person. "tänk om han är och stöter på någon i baren nu" "tänk om han messar med den där tjejen som är efter honom" "tänk om, tänk om tänk om..." Alltid samma magont som känns, samma tomhet, samma ilska. Sen bara gror det och jag kan inte blunda för det, då exploderar jag i tjureri (stavas säkert inte så) och kan inte hindra det som kommer ut, hatar mig själv varenda gång, men när han bara sitter och skäller på mig för att jag tjatat och tjurat hela helgen så blir jag bara MER tjurig... usch!!

Är faktiskt en väldigt rolig och social person, men denna sidan av mig vill jag göra mindre... några tips??

Det låter som att du behöver den rätta killen som är som dig. För det låter ju inte som du kan ändra på dig.
Annars det bästa tipset jag har till dig är att försöka slappna av och tänk inte så mycket. Skulle det hända något med killen så tror jag själv inte det beror på att du slutat tjata på honom. Det kan ju lika gärna hända vad som hälst vad du än gör eller säger.

Oj det kanske blev lite krångligt skrivet, men hoppas du fattar vad jag menar.

Du är alldeles för allvarlig i din vardag. Sluta oroa dig så mycket och försök njuta av livet.

Om du går runt och oroa dig "tänk om si" "tänk om så". Om din pojkvän nu raggar upp någon i baren så är det väl så simpelt att ni två inte var 'meant to be' eller hur?

Slappa av och njut istället, om du går runt och försöker luska ut varenda scenario som är möjligt att hända kommer du bara sluta upp som en överbeskyddande argbigga som kommer ångra hela sitt liv.


Så det är mitt enda tips; slappna av och oroa dig inte så mycket. Olyckor händer just för att de är olyckor. Ta livet med en klackspark. Njut!

Lev nu. Inte igår, inte i morgon. Nu.

Om allt e bra just nu, i denna sekund. ja, då e ju allt bra. Nästa sekund kan allt förändras men det får man ju ta ställning till just då. Ingen orkar med att leva med en människa som är negativ och gnällig och orolig hela tiden. Handlar lite om halvfullt eller halvtomt glas, om du förstår vad jag menar? Man väljer själv vad man vill vara för människa, och vilken påverkan man har på andras liv. Negativt eller positivt. Om du blir en positiv kraft i ditt och framför allt din pojkväns liv, kommer han automatiskt att respektera dig mer, älska dig mer och behandla dig bättre vilket i sin tur leder till att han gör färre saker som oroar/irriterar dig. Win/win alltså.

Ändra vem du är och din värld ändrar sig också.

Ja, du verkar tjatig efter din egen beskrivning. Sluta genast med det!

Allvarligt, du måste öva dig på att inte haka upp dig på allting.
Om det är saker som måste sägas, t.ex angående bilkörning; du gav ett exempel, att du säger "kör inte som en idiot". Tänk dig in i hur det känns att höra sådant. Säg istället: "jag tycker att det är obehagligt när du kör så där".

Du gav ett andra exempel, och alla börjar de med ordet "varför". Varför gjorde du si, varför gör du så. Det är svårt att besvara sådant. Försök att omformulera dig. Bli lite vänligare i din kritik, för kritik måste man ju få ge om det är befogat. Tänk efter hur du själv vill få kritik, hur du vill att det ska vara formulerat.

När man ska ge kritik bör man också försöka säga något positivt. "Jag gillade att du blinkade flirtigt åt mig under middagen med kompisarna, det är verkligen kul när du uppmärksammar mig. Mera sådant, tack!" Det sista givetvis sagt med ett glatt/trevligt/retsamt tonfall. Budskapet går fram, men i positiv anda.

Lägg ner alla tankar på att du har "vunnit" om du får tillfälle att ge honom kritik som är befogad, och du har sagt det på ett dåligt sätt. Du ser att kritiken tar där den ska, men känner du segerkänsla så har du sagt det på fel sätt.

Vi skall alla den vägen vandra Jag tycker också att jag låter som min mamma då och då och hatar givetvis det. Jag tjatar också på min sambo men försöker begränsa det. Jag tjatar inte om allt och han har ändrat på vissa saker som jag hade problem med. Försök att bara tjata eller prata om de viktiga sakerna som du tror att du kan påverka.

Jag tjatar tex aldrig om öl och snus då jag vet att det är ingen idé och det är faktiskt hans val vad han gör. Jag tjatar däremot om hastigheten han kör i men det är mycket för att han har så pass många fortkörningsböter att han snart blir av med körkortet. Jag tjatar även om grejer i vårt gemensamma hem men vi har kommit överens om en nivå vi båda ska hålla.

Försök helt enkelt att tjata lite mindre det är inte lätt jag vet för jag tjatar och gnäller också alldeles för mycket.

På min exsambo som jag bodde ihop med ett år tjatade jag ALLTID på. Varenda dag hade vi evighetslånga dialoger om disken och vem som skulle ut med soporna. Han ville ta det lugnt efter jobbet men jag var på honom som en hök att han skulle ut med soporna.

Men nuförtiden har min tjat-nivå minskat drastiskt. Jag tycker man ska välja sina strider. Bråka om sånt i vardagen är så oerhört trist och energitagande. Om det är viktigt för mig att ha det städat och diskat omkring mig så betyder inte det att den man är tillsammans med tycker detsamma. Och varför då tjata på honom att göra det?

Istället för att gapa på ngn annan så diskar (för att ta disk som exempel) jag hellre själv. Går snabbare och kräver mindre energi. Bråk om bagateller går bort.

Sen kanske man begöver "tjata" lite ibland, om man vill puscha den andra åt ett positivt håll. I all välmening liksom. I slutändan så väljer ju var och en hur man gör ändå så tjat löser inte alltid allting, ibland tvärtom.

Tack så mycket för alla tankar, var rädd för att ni inte skulle ge mig några tips alls utan bara tycka jag gnäller igen

Ska nog försöka vakna upp och tänka att detta är en ny dag, jag ska göra mitt bästa med den. .: Come what may :.

Jag har tagit mig friheten att stryka under lite intressanta partier. Om du hade haft en pistol riktad mot din tinning, hade du klarat av sluta tjata då? Ja det hade du, alltså handlar det inte om din oförmåga att kontrollera vad du gör utan om att du faktiskt gillar att tjata. Du mår bra av att tjata när världen inte är som du vill ha den, du njuter av det. Tjat är ett sätt för dig att må bra.

Varför kräver du så mycket uppmärksamhet? Varför mår du så dåligt om han inte uppfyller dina krav? Varför anser du dig ha rätten att göra hans vardag till misär för att du har problem? Säg inte att du inte anser dig ha denna rätt för det tycker du, annars skulle du inte tjata på honom. Din ångest och din oro är viktigare än din pojkvän, det visar du i ditt agerande, du kan ljuga för dig själv och andra och påstå motsatsen men ditt agerande visar din sanna natur.

Antagligen har du dålig självkänsla, kanske känner du en konstant tomhet? Uppenbarligen är du frustrerad över något, men det är inte din pojkvän som är problemet utan dig själv. Du förbrukar din kille för att tillfredsställa ditt ego. Be honom om ursäkt. Du verkar inte kunna ta kritik för när han skäller tillbaka blir du bara surare, detta beteende är en försvarsmekanism som existerar för att skydda dig mot självkritik. Du har dåligt självförtroende, därför kräver du uppmärksamhet, därför är du orolig att han skall vara otrogen, därför klarar du inte av kritik och därför tjatar du. Satsa på att bygga självkänsla och självförtroende så försvinner nog resten av dina problem.

Jag håller med dig här att man måste välja sina stider. Däremot kan jag också tycka att det kan vara viktigt att markera - speciellt tidigt i ett förhållande att man inte accepterar vad som helst. Har man kommit överrens om att partnern ska diska efter maten så tjatar jag tills det blir gjort. Och "efter maten" är inte "efter maten i övermorgon".

Tycker också att man ska vara lite observant när det blir till ett mönster. Gäller både tjatet och vad den partner gör eller inte gör som blir tjatad på. Om jag tog disken varje gång jag kände sådär (för att jag valde bort den striden) så finns risken att jag skulle gå Michael-Douglas-Falling-Down-galen efter 20 år.

Du har dålig självkänsla. Börja jobba på dig själv istället för att klaga på din omgivning.