Vad är man kär i?

Först tycker jag man bör skilja på riktig kärlek och den kärlek man själv skapar för att man gillar egenskaperna i en människa. Du kan känna kärlek för en hund, en katt eller vad som och den gör typ inte ett skit för dig. Det är ju en kärlek som är villkorslös. Så bör det vara med människan med, men många ggr ser vi nåt som vi gillar. Ungefär som när vi ser en fet Tv i ett skyltfönster och känner "Fan, vad grym jag bara måste ha den" Vi läser på om den, vi sparar och sliter på jobbet för att köpa den. Lever oss in i hur det är att ha den, att allt kommer bli så bra.

Men oftast när du fått hem den så efter nån vecka i vardagsrummet fortsätter livet och den är inte mer än någon annan Tv. Men även som med inbillad kärlek, om den skulle försvunnit hade du saknat den. Men eftersom det inte är byggd på riktig kärlek utan bara en attraktion av lusta och habegär så är det inte hållbart. Det är då vi går in i den själviska kampen, vi binder fast människor vi egentligen inte älskar, men vi vill ju ändå inte mista TV:n (personen i detta sammanhanget) Vi blir alltså slavar under något som är en inbillad kärlek där vi hela tiden försöker övertala oss själva och den andra att vi minsann är kära.

Den riktiga kärleken däremot, den går bortom det du ser, det är en energi av sötma och du känner dig närd när du kommer hem till den. Den finns där hela tiden oberoende av vad personen egentligen gör. Ungefär som med hunden du älskar trots den egentligen inte gör nånting för dig. Katten välter ner dina vaser, klöser din soffa, pissar kanske då och då där du inte vill, likväl älskar du den, ger den mat. Du kelar med den när DEN kommer till dig, för du kan aldrig få den när du vill för då sticker den. Ändå älskar vi och älskar om och om igen.

Mycket beror detta på att vi vet vi har kontrollen över djuret, vi vet den behöver oss, vi vet den älskar oss bara vi ger den mat. Den skulle aldrig bedra oss för den är inte medveten om några högre känslor. Vi blir heller inte avundsjuka, svartsjuka på ett djur vad det gör. Alla dessa känslors frånvaro, att personen kan bli stulen från en, att den kan tycka illa om en osv gör att vi kan älska ett djur enklare många ggr. Det betyder inte att vi inte kan älska en människa, men vi måste övervinna alla dessa illusioner, men det kan vara tufft nog.

Jag är själv för medveten där jag är i mitt liv för att kunna ha fler relationer som bygger på "den fina Tv:n" känslan. Jag måste vara ärlig mot mig själv och när jag rannsakar mig så inser jag snabbt att det jag kände för en viss person kanske bara var tillfällig lusta, desperation, avsaknad av närhet. När jag väl synar det närmre spricker illusionen snabbt och jag inser jag måste vara fokuserad på det jag vill och inte vackla på vägen för annars får jag inte det utan trasslar in mig i fel saker som inte gynnar varken mig eller den andra.

Där finns riktig kärlek att finna, tro inget annat, och lura inte er själva något annat för att ni är ensamma. Sen kan man vara i ett skede i livet där man inte är redo för riktig kärlek, då är den "materiella" kärleken kanske fullt tillräcklig, alltså träffar nån för sex, eller något annat utbyte. Men vet med dig att det är det då, var ärlig och gå in med det öppet så den andra också förstår det och inte känner sig lurad efter ett tag när det börjar knaka i fogarna.

Kunde ej sagt det bättre själv, så sant så sant...

ÅsaNisse, du är bra! jag gillar dina inlägg och tycker att du ofta är klok och sund att lyssna till. Fortsätt så! //Zaraja, fan

Meeeen va fan, måste varna innan så bisarrt roliga skämt.. Hur får man bort kaffe från skärmen utan kladda ner allt?

Tackar för dom varma orden, jag vill bara människor ska försöka se illusionen dom skapar själva så att dom kan leva ett finare och rikare liv som dom inkarnerade mästare vi faktiskt är. Nu går alldeles för många runt som fångar under sitt sinne och sina begär. Hjärtat får inte alltid det utrymme det behöver och många spelar dessa spel med sig själv och mot andra.

Det sorgliga är att de flesta vet inte ens om det för det är så sinnet fungerar, en mästare på att vilseleda och få oss att tro saker som inte är sanna. En blandning av ett starkt sinne och ett stort ego sen har man ingredienserna som skapat misären vi har idag och alla sjuka relationer.

Djupt därinne finns en tyst viskande röst som vet sanningen om saker, men vi lyssnar oftast inte utan går in i saker som är dåliga för oss. Och jag kan förstå varför människor går in i saker som är fel, för det kan dröja väldigt länge att vänta på bara dom rätta situationerna. Nu är jag snart uppe i 3 år av ensamhet och jag har med fått frestelser på vägen. Jag är ofta på väg att falla, men jag fokuserar, jag ger mig inte. Jag vägrar flacka med i skit som inte kommer ge mig det jag söker. Så jag står pall för trycket att jag kanske förblir ensam hela livet i mitt sökande efter det jag vill.

Det har skapat mycket gråt och sorg kan du tro, men vad ska jag göra, ska jag göra då som dom flesta, få panik och inleda ett spel med någon som förmodligen spelar tillbaka och tillslut känns inget äkta. För om man själv går in halvhjärtat så kan man nästan vara säker på att den andra på något plan också gör det. Det enda det ställer till med är att man sänder ut sin rädsla att den andra inte älskar en, men sanningen är att det är du som inte älskar den andra. När du själv inte älskar den andra på riktigt, då blir du rädd att den inte gör det tillbaka och till slut uppstår svartsjuka och misstankar till höger och vänster. Är du stabil i din egen kärlek mot din partner, då är du kraftfull nog att se när den andra är det också gentemot dig eller om du ska avbryta.

Det är då man kan ha en relation på riktigt, allt annat är mest i utvecklingssyfte, relationer som bygger på att hitta dig själv, inte att du faktiskt har hittat dig själv och bara är i kärleken. När man är så ärlig mot sig själv och börjar se saker mer klart blir man också väldigt rädd. Det är nämligen väldigt många som kommer till en med falska löften, kärlekslöften som jag kan se direkt att personen inte egentligen har tillåtelse att lova för den är inte medveten nog i sitt inre att lova nånting för den råder själv bakom illusionens slöja. Jag ser/känner när någon gör saker av rätt anledning, eller av en självisk handling där den bara blivit trollbunden av något i min person som den vill ha.

Många ggr är det mer som en förbannelse än en gåva, men jag skulle aldrig önska bort gåvan att se och känna det jag känner. Det är som att leva ett liv utan att leva nästan, det är som att ha 6 cylindrar men du kör bara på 1. Du får alltså inte ut allt av den du är och all kraft du har. Men eftersom du aldrig kört på 6 st så vet man inte vad man saknar. Men du har ett svagt minne, en svag känsla inombords att något inte stämmer och att där finns mer kraft att hämta.

Det är det som är sökandet efter sin inre sanning. En mycket spännande resa, olika för alla men med ett gemensamt mål, att bli allt man kan bli, att bli hel. Vilket aldrig är utåt i yta, materiella, det fina jobbet, respekten från andra eller även vad någon kvinna/man tycker om en i en relation. Allt det är enbart saker som biter på dig och får fäste som viktigt när du inte är stark nog, och kärleken till dig själv är stark nog. Det är enbart DIG det handlar om, men alla finns där i din omgivning för din skull för att du ska hitta din sanning. Precis som du är en spelpjäs för att dom ska hitta sig själva, vi hjälps åt liksom.

Gå nu ut och pröva, se saker för vad dom är, ni kommer bli förvånade vilket "Game" det här är, helt otroligt egentligen.

Tyvärr märker man att inte alltför många egentligen vill känna efter så djupt i sig själva egentligen (av rädsla), jag har kanske fel men så har jag sett det hittills (förutom de som nått en lite högre ålder och mognad då). Många ser frågande på en när man vet vad man vill och inte behöver distraheras, personligen har jag alltid backat så fort jag sett att en relation inte har någon potential alt. säger till personen hur jag tänker och ser på saker. Det handlar otroligt mycket om (bygga) stabilitet och att hitta sin sanning som du uttryckt.

Mycket insiktsfullt skrivet av dig, det är sannerligen en illusion och inget annat det handlar om, som ska skingras för att se det riktiga...

Beautyful!

Haha, lite kul var det faktiskt.
Tack.