dating aspie style?

det är möjligt att detta hör mer hemma i psykologi och psykiatri. om så är fall så flytta gärna tråden dit.

jag har kommit fram till att jag förmodligen lider av någon slags drag av asperger. detta innebär att jag har en tendens att bli fullständigt uppslukad av något som jag ägnar all min tid åt. under gymnasiet spelade jag t ex elgitarr mycket stor del av dygnets timmar. detta fick även som följd att jag inte hade mycket till umgänge, och tjejer har jag inte haft mycket erfarenhet av.

även om jag inte alltid ser detta som ett problem har jag insett att ensamheten ändå gör mig rätt olycklig. jag hade hoppats att detta skulle lösa sig själv när jag flyttade till ny ort för att plugga, men 3 år senare kan jag inte säga att det har hänt något dramatiskt direkt. visserligen har jag diverse bekanta som jag umgås med och som jag tycker om, men några närmare relationer har jag inte varit i närheten av.

dels jag har fortsatt att vara maniskt utöva diverse aktiviteter, som har tagit mycket av min tid. allt från mina studier och träning till mer nördiga saker som uppslagsverksläsning och programmeringsprojekt. men eftersom jag även har svårigheter med sociala sammanhang har jag inte direkt utnyttjat dom tillfällen till kontakt som har uppstått. i rent fackliga diskussioner har jag alltid känt mig hemma och njutit av argumentationen och sökandet efter kunskap, men när det gäller det personliga, som ofta innebär att man förväntas delta i informellt kallprat har jag alltid känt mig osäker. det händer ofta att jag antingen inte säger någonting eller för monolog. but i do my best :/

om jag ska återvända till trådens kärna är saken den att jag som sagt har insett att jag skulle vilja hitta någon att dela min tid med. livet är inte någon 'pleasure cruise', men det verkar som det skulle underlätta att vara två om det. jag har inget problem med mitt sätt att vara annorlunda; jag är som jag är, men ibland önskar jag bara att jag kunde vara lite mer som alla andra och ha någon att gå på bio med eller åka på resor med. någon som kunde ta ned mig på jorden lite och fylla mitt liv med lite sann mening. jag har inte så stort behov av att ha en massa människor runt omkring mig, men någon att tycka om/bli omtyckt av skulle jag definitivt uppskatta.

så som den rationella person jag är ställer jag mig frågan, hur löser jag det här? problemet är att det finns en tjock barriär av tom social substans som man måste bryta igenom innan dess man kan börja umgås på riktigt. och hela det här ytliga mass-socialiserandet på krogen som vanligtvis är vägen till relationer är jag totalt ointresserad av. jag vet att det finns likasinnade människor därute, och rimligen måste även dessa gå att få tag på på något vis.

eftersom jag förstått att det finns ett antal personer här med liknande personlighet undrar jag hur ni tänker kring detta. även andra är naturligvis välkomna att kommentera och komma med råd till en kärlekskrank nörd.

jag kompletterar gärna detta vid önskemål.

(eftersom jag inte är riktigt säker på att jag nämnt det någonstans kanske jag ska tillägga att jag är en kille)

Det är fan och med kört för din del.

Skaffa dig något intresse som involverar social kontakt.
Som du beskriver dig själv lär du vara ambitiös och uppskattad och sen kommer nog resten.
vad för intresse då? fan vet jag, fixa ett band kanske? var lite aktiv i studentlivet, fan hur mycket aktiviteter finns det inte att vara med på som student? Stockholm stad hade ju som reklam punchline förut "inte fått ligga på länge? börja plugga i höst!"
kör på förfan!

Jag skulle kanske tipsa dig om att söka upp lite aspergersforum och grejer.
Där kan det finnas mycket stöd och hjälp med sånna som kanske förstår dina problem lite bättre.

Något som jag hört är väldigt hjälpsamt är att skapa sig olika regler och så för hur man ska uppträda socialt.
Istället för att försöka läsa av signaler på ett mer "normalt" sätt så skapar man sig regler för hur man ska uppträda i vissa situationer och jobbar med det.

Men sen kanske det är inte dom delarna av asperger du har problem med.
Tror du på allvar att du har asperger eller handlar det mer om ett ointresse av att spela det sociala spelet så som man förväntas spela det?

Jag är själv totalt ointresserad av det och det blir ganska svårt att skaffa sig kontakter då.
Jag har hittat ett par saker som funkar för mig men svårt att dela med mig av det på ett konkret sätt.

Lägg upp olika strategier för vad det är du vill ha och hur du ska nå dit.
Men ta det små steg i taget.
Använd dig av delmål och jobba på framåt. Förr eller senare stöter man på något bra. Även om det ibland kan kännas allt för jobbigt och allt för sällan.

Jag har gjort massor av sociala experiment, alltså betett mig asocialt (ställt "onormala", konstiga frågor) rätt mycket. Hade en relativt vild tonårsperiod (sex är inte inkluderat)
Det gör att jag överkommit mycket blyghet, men jag känner inga gränser riktigt -- vet inte riktigt hur bra kontakt jag har med en tjej.

Flera gånger jag träffat en tjej som jag i mitt huvud känt att jag fått kontakt med, bara då jag pratat med henne i 20 min, kan tappa tidsuppfattningen, då jag blir intensivt intresserad och det sabbar min sak... För att inte tala om den pinsamhet som uppstår senare i gänget
(pinsamhet har jag oftast inga problem med, igen på ett asocialt sätt, verkar arrogant).


Kan fungera hyfsat i sociala sammanhang, men jag har problem med att jag kan uppfattas som högtravande (när det gäller "status"utbildning och allmänbildning).

Jag uppfattas som väldigt kluven: ibland för blyg eftersom jag står och är ointresserad (inte pratar, mest ler och nickar), ibland för ""social""/efterhängsen eftersom jag är för intresserad av personen.

Jobbar f.n. med att hitta en balans. För mig som är ganska ung kan det vara jobbigt/dåligt att uppfattas som äldre än vad jag är då jag försöker dämpa mitt intresse. Blir mest att jag stirrar/observerar mitt ""objekt"", ställer en fråga för o se hur hon reagerar, vilket är helknas.

En annan sak med mig som jag fått höra av flera spontanbekanta (som oblygheten hjälpt mig träffa) är att jag inte berättar om mig själv, utan bara frågar till dem... Tror att det är viktigt att lära sig balansera det där att prata om sig själv / fråga lagom intresserat den andre.


Generellt när det gäller tjejer tror jag att blyghet funkar i längden. Det är mest normalt. Att vara oblyg/spirituell (spirituell betyder kvick på svenska) funkar de 10 första minuterna.... Sen tenderar de att tro att jag är en player p.g.a. min oblyghet.... Ironiskt nog, jag som aldrig haft ett riktigt förhållande (har knullat men inget seriöst förhållande, bara med mer eller mindre sjuka människor)

Lär av proffsen i verkliga livet, inte från TV/popkultur o.d.

Å andra sidan är det kanske dumt att spjärna emot, kanske hittar man den rätte ifall man är "sig själv" hur man nu är det...

För övrigt vill jag nog säga att jag är social, och försöker ge lika mycket utrymme åt andra.

Sen det här, hur mycket erotisk/mjukhänt anspelning man ska göra?
Jag tror inte man kan inleda ett förhållande med att "vara vänner" i början, då hamnar man i den eviga kompisfällan och blir lika betydelselös som man känner sig.

Och man får inte göra för mycket erotisk/mjukhänt anspelning... Då tappar hon intresset definitivt och ser en som en player. Alternativt asocialt missfoster som hellre gäller för Oss med konstiga tankar.


Många tankar.... Du får försöka reda ut hur du vill leva och vem du är.

tja, jag är väl inte något fullblods fall, hela den motoriska biten faller rätt rejält när det gäller mig, likaså all de här perceptiva diskrepanserna (typ lätt att blanda ihop 29 och 92). jag skrev förvisso 'drag av', men så här i efterhand kan jag tycka att det var dumt att sätta en så tydlig etikett på det. det som det tar uttryck i är, som du säger, ointresse (och oförmåga) till det sociala (tomma) spelet.


kände igen mig rätt mycket i det där.

i synnerhet den där fullständiga avsaknaden av hämningar att ta kontakt med okända människor, och relativt snart känna att man typ känner varandra (vilket uppenbarligen inte är ömsesidigt).

och det tvetydiga i att samtidigt inte veta hur och i vilken omfattning man förväntas visa sitt intresse (nicka/le kontra ställa frågor).

även det där med att uppfattas som äldre/arrogant/bildad.

kul att höra att det finns fler. vi får kämpa på. till slut funkar det.