Labil morsa

Inte för att min mor är lika extrem men ser likheter i allt du skriver, "fått allt du pekat på" "ditt liv är så jävla lätt" etc. Ena sekunden kan man få höra att man är den som håller samman familjen med mitt lugn (är en ganska lugn person) medan man andra sekunden kan få höra att man är totalt dum i huvudet, och en bortskämd snorunge.

Har under drygt ett år nu försökt flyttat hemifrån men att att hitta ett vettigt jobb och en liten jävla etta någonstans verkar vara totalt omöjligt. Det tragiska är att min mor har inte någon diagnos så som adhd även om jag har börjat fundera i dessa banor.

Precis som du skriver så är hon hur trevligt som helst mot andra personer vilket ger ett sken av att vara den lättaste morsan i världen. Inte så att jag ska överdriva nu oftast är hon schysst men hennes "veckliga" utbrott har börja fått mig att tappa tron på det här. När jag är hemma sitter jag bara vid datorn annars slaggar jag hos nån brud/polaren. Vilket leder till att allt går i en ond cirkel där man får höra typ "du sitter ju bara vid datorn" eller "du är aldrig hemma".

Själv är jag 19år och har nyligen tagit studenten vilket gör att jag söker jobb mer frekvent än någonsin.

Har en fråga till dig efter min mors utbrott så kommer hon alltid och ber om ursäkt när hon har lugnat ned sig efter en timma vilket hon då visar att hon verkligen ångrar sig. Gör din mor det också eller skiter hon i det fullständigt efteråt?

I alla fall kände bara att det fans vissa likheter och kände mig tvungen att skriva av mig, hur känns det nu då när du flyttat hemifrån har allt blivit lättare?

. Men dom försörjer mig fortfarande och jag måste fortfarande leva efter dseras vilkor.

Jag är 18 år och har flyttat hemma. Mina förädrar har under hela min uppväxt levt på låg inkomst samt att jag haft 3 yngre syskon.

Min morsa har diagnostiserad ADHD och därför jävligt labil som person. Lugn ena stunden, men plötsligt kan det vända efter 5 min och
helvetet brakar lös, beslut ändras hit och dit, djur köps för att sedan säljas en månad senare, vi flyttar till nya ställen för att sedan flytta igen ett år senare, och så har det hållt på under hela min uppväxt, nu är jag 18. Har aldrig haft en trygg tillvaro någon gång eftersom hela min uppväxt varit full av besvikelser, vilket jag lärt mig och leva med. Aldrig varit på utlandssemester fastän vi säker planerat det tiotals gånger. En gång satt vi tillockmed i bilen påväg till flygplatsen då morsan och helvetet bröt lös och vi vände om.


Ena stunden snackar hon om att jag är en väluppfostrad och generös grabb för att sedan när hon är grinig berätta för vänner och bekanta vilket jävla missfoster till unge hon har.

Ett exempel är när jag var 12 år och fick en cykel för 1000 spänn. 7 år senare får man höra att man är en jävla snorunge som fått allt man pekat på, enbart pågrund av den händelsen.

Jag har på senare tid bestämt mig för att aldrig ta emot något från dom, inte minsta lilla grej, men då blir man anklagad för att inte vara nöjd med det man får och är otacksam när dom så snällt ställer upp på en. Men jag har heller aldrig bett dom efter hjälp. (jag kan säga att min farsa inte säger speciellt mycket, han bara hänger med morsan, utan egna åsikter).

Men farsan har också under alla år fått höra på saker som morsan drar som är 15 år gamla, och att allt är hans fel hela tiden. Hon kan fatta ett beslut, vilket farsan naturligtvis går med på, men går det åt pipan lägger hon hela skulden på honom. Han har liksom lärt sig att det inte är värt att yttra sig - då man bara får skit för det. Och när hon är förbannad är hon så fruktansvärt okänslig - och kan kränga ur sig de mest kränkande saker mest till farsan då.

Jag var hem förra veckan, då jag blev bjuden på mat, vilket jag tillochmed erbjöd mig att betala, med det behövdes naturligtvis inte. Vad tror du man får höra veckan efter - jo att man är en snyltande snåljåp, vilket hon naturligtvis snackat med alla sina bekanta med, så det är ju inget sådär jättetrevligt rykte hon sprider om en.

Vet fan inte hur man ska reagera tillbaka eftersom hon inte inser att hon gör några fel. Jag har aldrigt anklagat henne för någonting eller sagt något dumt till henne.

Jag har precis flyttat hemifrån men bor i samma stad och går i skola i samma stad som min familj bor.

Hon tycker att jag inte tar ansvar för mitt liv, fastän jag är väldigt självgående och är en praktelev i skolan.

Hur ska jag göra? Jag kan ju liksom inte fly från problemen eftersom jag fortfarande går i skolan och inte har något jobb.