2009-08-10, 09:42
#1
Historian är väldigt lång... Väldigt komplex. Tror knappast att ni orkar läsa allt eftersom jag kan lika gärna skriva en bok utav det. Rad med otroligt långa händelser och tvist. Ska jag säga rakt av så är det en riktig dramatisk såp opera. <-(vet inte om jag stavade det rätt) Så jag håller historian kort.
Min barndoms kärlek Sylvia. Har inte träffat henne sen jag var cirka 10 år. Plötsligt en dag, nästan tio år senare - en tjej står framför mig som jag kände igen direkt. Kunde höra ekot från mitt hjärtslag sekunden jag såg henne. Utan tvekan så var det Sylvia. Min kropp minns fortfarande henne efter alla dessa år och jag märkte att hon kände likadant. En tjej av sitt slag, unikt vacker och vidrigt söt som får mig nästan att tuppa av varenda gång jag slänger en blick över henne.
Tänkte satsa på henne. Den här gången tänkte jag inte släppa taget om henne. Den här gången... Så är hon min.
Såg henne aldrig nå mera efter det. Såg henne förra sommaren 08 och det var när hösten där efter kom, jag fick reda på att hon hade flyttat till Paris i Frankrike dagen efter jag såg henne. En del av mig dog där på fläcken.
Vintern kom och alla vi kände skulle fira jul med oss. Även en tjej jag inte sett sen jag varit en snorunge heller. Kort efter Julafton får jag reda på att hon är kär i mig. Så krossad o slagen jag var efter det här med Sylvia tänkte jag ¨Varför inte?¨ och tog hennes första kyss.
Den här tjejen är mycket unik med, på ett annat vinklat sätt. Hon varit ensam sen sist jag såg henne. Hennes vänner vände sig emot henne o mobbade henne. Hon i resultat av det stängde ut människor ifrån hennes värld o byggde ett skal runt sig. Tänkte medans jag försöker komma över Sylvia kan jag lika gärna få henne att komma över sitt. Hjälpa henne att glömma, mogna och gå vidare. Märkte sedan att det finns mer till det här...
Hon skapat cirka 4 låtsas vänner som hon fortfarande då när jag var med henne fanns kvar. Men inte bara det... Hon har även en demon som sover inuti henne som hon kallar för 'Mamma' som viskar henne i huvudet. ¨Shit¨ tänkte jag...
Självklart var jag livrädd. Har aldrig hört talas om det här förut. Förstod att ensamheten gav henne en rejäl smäll och det här är resultatet av det. Även då jag fick reda på att den där demonen viskade till henne dag och natt att... Döda mig.
Hon lade sina händer runt min hals o kramade om den. Jag då hade ingen aning vad hon försökte göra o tittade på henne med ett giiiiiiiigantisk frågetecken. Sen log hon o sa att de va inget. Sen får jag reda på att det där var ett försök till att strypa mig. Hon försökte lyssna på demonen.
Jag brydde mig inte. Självklart vart jag rädd, men inte tillräckligt rädd för att bli bortskrämd. Så lätt blir hon inte av med mig.
Hon gör sitt bästa för att stöta bort människor Jag visste att enda sättet för henne att öppna sig igen för andra var att tvinga mig in i hennes liv. Med det som mitt val, finns ingen chans att jag backar ur nu. Gör jag det nu misslyckas jag hårt och slutar med att hon blir ännu mer skadad, vilket jag ville undvika till varje pris... Så jag synade medans mitt vad var mitt liv. Jag satte mitt liv på spel.
Hon visade framgång. Hennes låtsas vänner nu tynat bort men bara demonen återstår. Under processen började jag faktist gilla henne. Hon var besatt av mig, vilket gjorde det bara lite irriterande. Massa skit hänt och rad av oväntade händelser. Sanning visar sig och hat föds. Försökte göra slut med henne. Hade nämligen träffat Sylvia. Min gnista för min tjej efter det hon sa till mig dog helt o hållet. Slutade älska henne, o satte på Sylvia istället.
Hon slutade att äta i 3 dagar. Ville verkligen inte gå tillbaka till henne. Hon förrått mig och jag kände mig dum som ens älskade henne. Hon blev kär i någon annan.
Massa skit händer o jag får reda på att hon slutat att äta. Orolig var jag och tog kontakt med henne igen. Hon ville inte släppa taget om mig. Hon var villig att glömma allt så länge jag kommer tillbaka till henne. Hennes besatthet av mig... Märkte volymen av den då. Den var enorm.
Förstod att så mycket stryk hon fått av allt det här, skulle hon förlora mig skulle hon inte klara av trycket längre o knäcks på mitten som en kvist. Jag var fängslad till henne.
Slängde bort den jag varit galen i. Slängde bort Sylvia för att ge henne en andra chans. Vid det här tillfället visste hennes föräldrar om oss och helvetet brakar lös. Dom förbjöd henne från att över huvudtaget se mig ens. Nu när hon fått sin andra chans, förhindras sedan av detta? Hon gick berserk o slog sönder krukor o annat skit med ett baseboll trä. Dagen efter satte dom henne på en buss mot mig. Ironisk va?
Nåja spendera tid med henne och märkte att mina känslor för henne jag trodde överlevde hade redan dött för länge sedan. Dom här känslor som jag hade i mig var av en väns känslor. Inte känslor av en pojkvän... Så glad hon är över att få vara med mig... Hon är verkligen lycklig av att vara med mig. Den glada stunden varade kort och där efter hon åkte hemmåt igen...
Mina föräldrar kommer hem o jag berättar dom rakt av hela historian. Min mor tuppar av medans min far garvar läppen av sig. Sedan berättar jag hennes mörka sida av henne för dem, o dom bleknar. Gubben ringer hennes fader o berättar det dom just fått reda på.
Hon har Schizofren.
Mina föräldrar tänkte inte acceptera henne - och hennes inte mig. Ingen här visste om hennes mörka lilla hemlighet, o jag förråder henne. Sekunden hennes far fick reda på det här tog vårat förhållande slut, bara att hon vet ännu inte om det... Bakom hennes rygg har jag gjort en pakt med hennes föräldrar att stödja henne, inte som pojkvän men som vän istället. Gå vidare o hitta någon annan, bara jag inte berättar för henne om det. Sylvia tänkte jag på då...
Han vill inte ha mig nära hans dotter, men vill inte heller att jag ska göra slut med henne. Självklart skulle hon gå av rakt på mitten om jag säger det till henne, men ändå. Fortfarande ironiskt. Hon är labil, ingen vet om/när hon går sönder. Dom är medvetna om framgången hon visat på senaste tiden, men nu är det dags för riktiga experter säger min far medans han klappar mig på ryggen. Psykologer specialiserad inom området Schizofren.
Nu när jag gjort min del och riktiga experter kommer in i bilden o gör sin debut, är det dags för mig att kliva ut ur bilden. Men... Är det verkligen så simpelt?
Gör jag verkligen rätt i och med att gå bakom hennes rygg, göra slut med henne indirekt samtidigt gör en pakt med hennes föräldrar om det och söker mig tillbaka till Sylvia? För mig... Nånting känns fel. Känns som jag gör ett stort misstag... Känns som att jag kommer ångra det.
Jag älskar inte henne... Jag är galet kär i Sylvia, och Sylvia i mig med. Vi båda två älskat varandra sen länge tillbaka. Allt är grönt, finns inget att tveka över. Men varför känns det så jävla fel?!... Medans hon ler hemma när hon tänker på mig kanske jag vid samma tidpunkt sätter på Sylvia.
Känns... Så jävla fel! Efter allt det här... Ska hon behandlas på det här viset? Hjälp mig... Vet inte vad jag ska göra.
Min barndoms kärlek Sylvia. Har inte träffat henne sen jag var cirka 10 år. Plötsligt en dag, nästan tio år senare - en tjej står framför mig som jag kände igen direkt. Kunde höra ekot från mitt hjärtslag sekunden jag såg henne. Utan tvekan så var det Sylvia. Min kropp minns fortfarande henne efter alla dessa år och jag märkte att hon kände likadant. En tjej av sitt slag, unikt vacker och vidrigt söt som får mig nästan att tuppa av varenda gång jag slänger en blick över henne.
Tänkte satsa på henne. Den här gången tänkte jag inte släppa taget om henne. Den här gången... Så är hon min.
Såg henne aldrig nå mera efter det. Såg henne förra sommaren 08 och det var när hösten där efter kom, jag fick reda på att hon hade flyttat till Paris i Frankrike dagen efter jag såg henne. En del av mig dog där på fläcken.
Vintern kom och alla vi kände skulle fira jul med oss. Även en tjej jag inte sett sen jag varit en snorunge heller. Kort efter Julafton får jag reda på att hon är kär i mig. Så krossad o slagen jag var efter det här med Sylvia tänkte jag ¨Varför inte?¨ och tog hennes första kyss.
Den här tjejen är mycket unik med, på ett annat vinklat sätt. Hon varit ensam sen sist jag såg henne. Hennes vänner vände sig emot henne o mobbade henne. Hon i resultat av det stängde ut människor ifrån hennes värld o byggde ett skal runt sig. Tänkte medans jag försöker komma över Sylvia kan jag lika gärna få henne att komma över sitt. Hjälpa henne att glömma, mogna och gå vidare. Märkte sedan att det finns mer till det här...
Hon skapat cirka 4 låtsas vänner som hon fortfarande då när jag var med henne fanns kvar. Men inte bara det... Hon har även en demon som sover inuti henne som hon kallar för 'Mamma' som viskar henne i huvudet. ¨Shit¨ tänkte jag...
Självklart var jag livrädd. Har aldrig hört talas om det här förut. Förstod att ensamheten gav henne en rejäl smäll och det här är resultatet av det. Även då jag fick reda på att den där demonen viskade till henne dag och natt att... Döda mig.
Hon lade sina händer runt min hals o kramade om den. Jag då hade ingen aning vad hon försökte göra o tittade på henne med ett giiiiiiiigantisk frågetecken. Sen log hon o sa att de va inget. Sen får jag reda på att det där var ett försök till att strypa mig. Hon försökte lyssna på demonen.
Jag brydde mig inte. Självklart vart jag rädd, men inte tillräckligt rädd för att bli bortskrämd. Så lätt blir hon inte av med mig.
Hon gör sitt bästa för att stöta bort människor Jag visste att enda sättet för henne att öppna sig igen för andra var att tvinga mig in i hennes liv. Med det som mitt val, finns ingen chans att jag backar ur nu. Gör jag det nu misslyckas jag hårt och slutar med att hon blir ännu mer skadad, vilket jag ville undvika till varje pris... Så jag synade medans mitt vad var mitt liv. Jag satte mitt liv på spel.
Hon visade framgång. Hennes låtsas vänner nu tynat bort men bara demonen återstår. Under processen började jag faktist gilla henne. Hon var besatt av mig, vilket gjorde det bara lite irriterande. Massa skit hänt och rad av oväntade händelser. Sanning visar sig och hat föds. Försökte göra slut med henne. Hade nämligen träffat Sylvia. Min gnista för min tjej efter det hon sa till mig dog helt o hållet. Slutade älska henne, o satte på Sylvia istället.
Hon slutade att äta i 3 dagar. Ville verkligen inte gå tillbaka till henne. Hon förrått mig och jag kände mig dum som ens älskade henne. Hon blev kär i någon annan.
Massa skit händer o jag får reda på att hon slutat att äta. Orolig var jag och tog kontakt med henne igen. Hon ville inte släppa taget om mig. Hon var villig att glömma allt så länge jag kommer tillbaka till henne. Hennes besatthet av mig... Märkte volymen av den då. Den var enorm.
Förstod att så mycket stryk hon fått av allt det här, skulle hon förlora mig skulle hon inte klara av trycket längre o knäcks på mitten som en kvist. Jag var fängslad till henne.
Slängde bort den jag varit galen i. Slängde bort Sylvia för att ge henne en andra chans. Vid det här tillfället visste hennes föräldrar om oss och helvetet brakar lös. Dom förbjöd henne från att över huvudtaget se mig ens. Nu när hon fått sin andra chans, förhindras sedan av detta? Hon gick berserk o slog sönder krukor o annat skit med ett baseboll trä. Dagen efter satte dom henne på en buss mot mig. Ironisk va?
Nåja spendera tid med henne och märkte att mina känslor för henne jag trodde överlevde hade redan dött för länge sedan. Dom här känslor som jag hade i mig var av en väns känslor. Inte känslor av en pojkvän... Så glad hon är över att få vara med mig... Hon är verkligen lycklig av att vara med mig. Den glada stunden varade kort och där efter hon åkte hemmåt igen...
Mina föräldrar kommer hem o jag berättar dom rakt av hela historian. Min mor tuppar av medans min far garvar läppen av sig. Sedan berättar jag hennes mörka sida av henne för dem, o dom bleknar. Gubben ringer hennes fader o berättar det dom just fått reda på.
Hon har Schizofren.
Mina föräldrar tänkte inte acceptera henne - och hennes inte mig. Ingen här visste om hennes mörka lilla hemlighet, o jag förråder henne. Sekunden hennes far fick reda på det här tog vårat förhållande slut, bara att hon vet ännu inte om det... Bakom hennes rygg har jag gjort en pakt med hennes föräldrar att stödja henne, inte som pojkvän men som vän istället. Gå vidare o hitta någon annan, bara jag inte berättar för henne om det. Sylvia tänkte jag på då...
Han vill inte ha mig nära hans dotter, men vill inte heller att jag ska göra slut med henne. Självklart skulle hon gå av rakt på mitten om jag säger det till henne, men ändå. Fortfarande ironiskt. Hon är labil, ingen vet om/när hon går sönder. Dom är medvetna om framgången hon visat på senaste tiden, men nu är det dags för riktiga experter säger min far medans han klappar mig på ryggen. Psykologer specialiserad inom området Schizofren.
Nu när jag gjort min del och riktiga experter kommer in i bilden o gör sin debut, är det dags för mig att kliva ut ur bilden. Men... Är det verkligen så simpelt?
Gör jag verkligen rätt i och med att gå bakom hennes rygg, göra slut med henne indirekt samtidigt gör en pakt med hennes föräldrar om det och söker mig tillbaka till Sylvia? För mig... Nånting känns fel. Känns som jag gör ett stort misstag... Känns som att jag kommer ångra det.
Jag älskar inte henne... Jag är galet kär i Sylvia, och Sylvia i mig med. Vi båda två älskat varandra sen länge tillbaka. Allt är grönt, finns inget att tveka över. Men varför känns det så jävla fel?!... Medans hon ler hemma när hon tänker på mig kanske jag vid samma tidpunkt sätter på Sylvia.
Känns... Så jävla fel! Efter allt det här... Ska hon behandlas på det här viset? Hjälp mig... Vet inte vad jag ska göra.
