Hédi Fried är en professionell judinna och så kallad förintelseöverlevare som spenderat sitt yrkesverksamma liv med att problematisera och sjukdomsförklara europeisk etnocentrism, samtidigt som hon aktivt organiserat sig i etnoreligiösa samfund för sin egen sort. Hon hamnade på löpsedeln i samband med att ha ljugit om att Ulf Kristersson lovat henne att aldrig någonsin samtala eller samarbeta med SD och Jimmie Åkesson.
Hyckleriet åsido så har Fried författat ett antal böcker om "förintelsen", och föga förvånande är berättelserna och vittnesmålen historiografiskt värdelösa, och består snarare av dramatiserade skildringar av klassiska förintelseteman, med en moraliserande och anklagande ton gentemot de icke-judiska läsarna.
Något som slog mig efter att ha skummat igenom Frieds berättelse i sin helhet är följande: Fried föddes 1924 och växte upp i staden Sighet i nordvästra Rumänien, som under kriget tillhörde Ungern. I maj 1944 så deporterades hon tillsammans med sin familj till Auschwitz. Deportationen av de ungerska judarna tillhör en av de mest notoriska aspekterna av förintelsemyten, och historiker antog i årtionden att samtliga judar, med extremt få undantag, "gasades" direkt vid sin ankomst till lägret. Precis som de flesta sena efterkrigsskildringar av Auschwitz (Frieds bok Skärvor av ett liv utkom så sent som 1992) så är Frieds bok stöpt i väletablerade efterkrigsdogmer kring Auschwitz, och innehåller alla de gamla klyschorna om "selekteringar" och "doktor Mengele". Anmärkningsvärt nog så selekterades både Hédi och hennes väninna Livia till arbete, medan familjen "gasades". "Gasningen" av resterande familjemedlemmar är en axiomatisk sanning som vi okritiskt förväntas acceptera, trots att varken Fried eller vänninan Livia Fränkel någonsin bevittnade någon gasning i Auschwitz eller ingick i något Sonderkommando. Hon erkänner lakoniskt att både mamman och pappan "försvann på perongen".
Efter en förhållandevis kort vistelse i Auschwitz så deporterades slutligen Fried till Hamburg, och kort därefter till sjuklägret Bergen-Belsen, där hon fick tyfus och senare befriades.
Nu till verkligheten: det dröjde fram tills 90-talet innan ortodoxa förintelseforskare motstridigt tvingades acceptera att hundratusentals av de ungerska judar som påstods ha "gasats vid ankomst" de facto hade deporterats vidare till andra koncentrations- och arbetsläger, i enlighet med en numera välkänd plan att sätta judarna i arbete i bl.a. Baltikum. Av de ca. 410 000 judar som deporterades från Ungern fr.o.m. maj 1944, så vet vi att minst 107 000 (externa källor konstaterar att så många som 184 000 av de judar som deporterats upp till 29:e maj 1944 var ämnade för arbetsläger efter transferering i Auschwitz) transfererades genom Auschwitz till andra läger utan att registreras, varav nästan 80 000 transfererades genom självaste Birkenau. Tiotusentals huserades temporärt i ett transitläger (Durchgangslager) innan de skickades vidare till bl.a. Stutthof. Relativt nya dokument från Stutthof har bl.a. kunnat intyga att transporter med ungerska judar från Kaunas och Riga anlände till lägret mycket sent under kriget, vilket stadfäster det faktum att de ungerska judarna inte i huvudsak "gasades vid ankomst", utan mycket riktigt transfererades vidare till andra läger i bl.a. Baltikum.
Frieds berättelse är helt i linje med den historiografiska verkligheten kring Auschwitz, men står i skriande kontrast till förintelsemyten. I beskrivningen av Frieds öde så konstateras att tyskarna i allt väsentligt redan förlorat kriget 1944, men att "förintelsen fortsatte, in i det sista". Med andra ord så var syftet med de ungerska deportationerna att utrota så många judar som möjligt innan kriget var slut, men de verkliga omständigheterna bedrar propagandamyten: att selekteringar för arbete ägde rum, och att hundratusentals i själva verket skickades till arbetsläger och överlevde kriget. I Frieds fall så kunde hon helt enkelt ha selekterats för gasning, men hamnade slutligen i sjuklägret Bergen-Belsen, där hon överlevde kriget (till skillnad från Anne Frank, som avled i tyfus i Bergen-Belsen efter att ha deporterats från Auschwitz). Precis som många andra ungerska judar så bedrar deras blotta överlevnad föreställningen att någon utrotningskampanj överhuvudtaget försiggick. I fallet med Stutthof så påstås massavrättningar av sjuka, äldre och barn ha genomförts strax innan evakueringen av lägret i samband med sovjeternas intåg, men dokumentationen säger den raka motsatsen: tusentals barn under 15 år från Kaunas och Riga deporterades till Stutthof, och senare vidare till Auschwitz, mellan juli och september 1944, där de sedermera befriades och överlevde kriget. De påstås alltså mirakulöst ha överlevt de förmodade massavrättningarna av "odugliga ätare" i Baltikum, för att sedan överleva avrättningarna och gasningarna i Stutthof, och sedan massgasningarna av judar i Auschwitz, för att till slut befrias från Auschwitz i januari 1945... Enbart i Auschwitz så befriades över 7000 fångar som fortfarande fanns kvar i lägret vid sovjeternas intåg, alla potentiella ögonvittnen beredda att förtälja om infernot.
Frieds öde är alltså i mångt och mycket typiskt för så kallade förintelseöverlevare. Det som gör hennes berättelse extra intressant är det faktum att hon ingick i de ungerska deportationerna i maj 1944, som enligt traditionell historieskrivning nästan uteslutande "gasades vid ankomst", men som vi idag vet framförallt transfererades vidare till andra läger i både Tyskland, Polen och Baltikum. Frieds berättelser har lågt historiografiskt värde och innehåller inga detaljer eller meningsfulla uppgifter om hur påstådda gasningar gick till, men befäster istället revisionisternas ståndpunkt om att skräckpropagandan om massgasningar av framförallt ungerska judar saknar förankring i verkligheten, och att påståendena om industriell massutrotning av judar står i diametral motsats till vad vi faktiskt vet om förehavandena i Tysklands koncentrationsläger, om deras evakueringar och de judar och "vittnen" som faktiskt överlevde i hundratusentalen från de olika lägren, men som enligt ortodox historieskrivning borde ha avrättats eller "gasats" – speciellt i sken av att tyskarna ständigt påstås ha ödslat astronomiska resurser på att "röja undan alla bevis".
Hyckleriet åsido så har Fried författat ett antal böcker om "förintelsen", och föga förvånande är berättelserna och vittnesmålen historiografiskt värdelösa, och består snarare av dramatiserade skildringar av klassiska förintelseteman, med en moraliserande och anklagande ton gentemot de icke-judiska läsarna.
Något som slog mig efter att ha skummat igenom Frieds berättelse i sin helhet är följande: Fried föddes 1924 och växte upp i staden Sighet i nordvästra Rumänien, som under kriget tillhörde Ungern. I maj 1944 så deporterades hon tillsammans med sin familj till Auschwitz. Deportationen av de ungerska judarna tillhör en av de mest notoriska aspekterna av förintelsemyten, och historiker antog i årtionden att samtliga judar, med extremt få undantag, "gasades" direkt vid sin ankomst till lägret. Precis som de flesta sena efterkrigsskildringar av Auschwitz (Frieds bok Skärvor av ett liv utkom så sent som 1992) så är Frieds bok stöpt i väletablerade efterkrigsdogmer kring Auschwitz, och innehåller alla de gamla klyschorna om "selekteringar" och "doktor Mengele". Anmärkningsvärt nog så selekterades både Hédi och hennes väninna Livia till arbete, medan familjen "gasades". "Gasningen" av resterande familjemedlemmar är en axiomatisk sanning som vi okritiskt förväntas acceptera, trots att varken Fried eller vänninan Livia Fränkel någonsin bevittnade någon gasning i Auschwitz eller ingick i något Sonderkommando. Hon erkänner lakoniskt att både mamman och pappan "försvann på perongen".
Efter en förhållandevis kort vistelse i Auschwitz så deporterades slutligen Fried till Hamburg, och kort därefter till sjuklägret Bergen-Belsen, där hon fick tyfus och senare befriades.
Nu till verkligheten: det dröjde fram tills 90-talet innan ortodoxa förintelseforskare motstridigt tvingades acceptera att hundratusentals av de ungerska judar som påstods ha "gasats vid ankomst" de facto hade deporterats vidare till andra koncentrations- och arbetsläger, i enlighet med en numera välkänd plan att sätta judarna i arbete i bl.a. Baltikum. Av de ca. 410 000 judar som deporterades från Ungern fr.o.m. maj 1944, så vet vi att minst 107 000 (externa källor konstaterar att så många som 184 000 av de judar som deporterats upp till 29:e maj 1944 var ämnade för arbetsläger efter transferering i Auschwitz) transfererades genom Auschwitz till andra läger utan att registreras, varav nästan 80 000 transfererades genom självaste Birkenau. Tiotusentals huserades temporärt i ett transitläger (Durchgangslager) innan de skickades vidare till bl.a. Stutthof. Relativt nya dokument från Stutthof har bl.a. kunnat intyga att transporter med ungerska judar från Kaunas och Riga anlände till lägret mycket sent under kriget, vilket stadfäster det faktum att de ungerska judarna inte i huvudsak "gasades vid ankomst", utan mycket riktigt transfererades vidare till andra läger i bl.a. Baltikum.
Frieds berättelse är helt i linje med den historiografiska verkligheten kring Auschwitz, men står i skriande kontrast till förintelsemyten. I beskrivningen av Frieds öde så konstateras att tyskarna i allt väsentligt redan förlorat kriget 1944, men att "förintelsen fortsatte, in i det sista". Med andra ord så var syftet med de ungerska deportationerna att utrota så många judar som möjligt innan kriget var slut, men de verkliga omständigheterna bedrar propagandamyten: att selekteringar för arbete ägde rum, och att hundratusentals i själva verket skickades till arbetsläger och överlevde kriget. I Frieds fall så kunde hon helt enkelt ha selekterats för gasning, men hamnade slutligen i sjuklägret Bergen-Belsen, där hon överlevde kriget (till skillnad från Anne Frank, som avled i tyfus i Bergen-Belsen efter att ha deporterats från Auschwitz). Precis som många andra ungerska judar så bedrar deras blotta överlevnad föreställningen att någon utrotningskampanj överhuvudtaget försiggick. I fallet med Stutthof så påstås massavrättningar av sjuka, äldre och barn ha genomförts strax innan evakueringen av lägret i samband med sovjeternas intåg, men dokumentationen säger den raka motsatsen: tusentals barn under 15 år från Kaunas och Riga deporterades till Stutthof, och senare vidare till Auschwitz, mellan juli och september 1944, där de sedermera befriades och överlevde kriget. De påstås alltså mirakulöst ha överlevt de förmodade massavrättningarna av "odugliga ätare" i Baltikum, för att sedan överleva avrättningarna och gasningarna i Stutthof, och sedan massgasningarna av judar i Auschwitz, för att till slut befrias från Auschwitz i januari 1945... Enbart i Auschwitz så befriades över 7000 fångar som fortfarande fanns kvar i lägret vid sovjeternas intåg, alla potentiella ögonvittnen beredda att förtälja om infernot.
Frieds öde är alltså i mångt och mycket typiskt för så kallade förintelseöverlevare. Det som gör hennes berättelse extra intressant är det faktum att hon ingick i de ungerska deportationerna i maj 1944, som enligt traditionell historieskrivning nästan uteslutande "gasades vid ankomst", men som vi idag vet framförallt transfererades vidare till andra läger i både Tyskland, Polen och Baltikum. Frieds berättelser har lågt historiografiskt värde och innehåller inga detaljer eller meningsfulla uppgifter om hur påstådda gasningar gick till, men befäster istället revisionisternas ståndpunkt om att skräckpropagandan om massgasningar av framförallt ungerska judar saknar förankring i verkligheten, och att påståendena om industriell massutrotning av judar står i diametral motsats till vad vi faktiskt vet om förehavandena i Tysklands koncentrationsläger, om deras evakueringar och de judar och "vittnen" som faktiskt överlevde i hundratusentalen från de olika lägren, men som enligt ortodox historieskrivning borde ha avrättats eller "gasats" – speciellt i sken av att tyskarna ständigt påstås ha ödslat astronomiska resurser på att "röja undan alla bevis".
