Vinnaren i pepparkakshustävlingen!
Svara
2021-08-17, 04:51
  #1
Medlem
YlvaVes avatar
Börjar med en liten poetisk berättelse som jag knåpade ihop medan jag väntade på att få tillträde hit.

Sagan om Maria (11 dikter):





Satanic Panic För Ofrälsta (1/11)

Maria glor på trottoarens grå
och fula plattor, målade med spott,
och frågar sig: när fan blir det vår
för såna som jag – Sveas standardmått?

Ska likriktningens skäl att finnas till
för alltid finnas till för sin natur,
och särprägel – hur gärna man än vill
nåt annat – anstå normens diktatur?


Med svårmod minns hon folks likgiltighet
inför den snyftartikel hon erhöll,
i vilken hon uppvisade den sket-
abruna skjorta som ju föreföll

nazistiskt motiverad – rentav gjord
alltefter instruktioner från SA –
ty endast stormnazister kan folkmord
förfäkta via annars helt hållbart

(och slavtillverkat) mode, avsett för
de lystna antinorm-fantaster som,
en tolerant fasad till trots, infört
som norm en övertolkningens träldom.

Än sen? All själaräddning tarvar nit
av den som vill bli medias favorit –
vår tredje statsmakt uppskattar sått split,
och ankdammshimlen tillhör dess elit.

’We’re All African’-gadden är snart läkt,
men twitterfesten uteblev igen,
så vår Maria har nu övervägt
att kalla alla cissar ’våldtäktsmän’.

Det måste finnas nåt som ej än gjorts
av värdegrundstungviktarnas keldjur,
förmodar hon, tar ännu ett menskort,
och mässar lågt: ”nån gång blir det min tur...”
Citera
2021-08-17, 04:53
  #2
Medlem
YlvaVes avatar
Grävling (2/11)


Skrolla genom flöden
efter gömda byten, glömda byten/
en kvinna

kallade en annan
’tjockis’ nittonhundranittiosex/ ”låt
henne inte glömma, det hon gjort

kan ingen göra ogjort”
/ och
en man
skrev ’kvinna’

trots korr till
inkluderande
’känsloupplevande

person’, som så många andra/
”LÅT DEM ALDRIG GLÖMMA!”
/okunskap är o-

försvarbart/ spontanitet
livsfarligt för alla
spontant omoderna/

en vit man tror
fel
om något/

missta dig och hatas/ erkänn
misstag och hånas/ bara du
inte glömmer/

du är det du var
när du inte var
det du borde ha varit.

Skäms! Skäms! SKÄMS!
Citera
2021-08-17, 04:54
  #3
Medlem
YlvaVes avatar
Safe Space kontra Missnöjesnöjen (3/11)


På bussen ut från Slussen finns reklam
vars budskap inte klaffar med den mall
vår mallutbrytare utsett till ram
för alla, så nu blir det återfall
i posstraumatisk stress, vars symptom mest
består av nätdrev, ryggdunkar (och skräck
vid tanken på vad folk som har sån pest
ska säga när de ser hennes flickstreck,
ty innerst inne vet Maria väl
att hypervigilans detta ej är,
att woka folks safespace-triumf gör skäl
för misstro mot all ny påstådd misär,
och att anti-approprieringen
kan utse även henne till ovän).
Citera
2021-08-17, 04:55
  #4
Medlem
YlvaVes avatar
På Jobbet (4/11)


Med passerkortets chip
mot läsaren släpps VIP:en in
i statsskattens korvskinn,
stoppat med återvinningsbart
kval som tillvaratas,
studeras, åtnjuts, sparas, ges
tillbaks, blir anamnes
i autosyntesen trots
tysta minnens bojkott
av Marias luftslott och håg
till små erövringståg
genom sargad, skör, lågvuxen
självaktning – nu allmän
egendom, nu förändrad från
födslorätt till topplån.
Hennes testosteronstinna
föreståndarinna
(könsnormer ska brinna!) äntrar
hennes kära virrvarr
och framför en bisarr önskan
om möte – nu, medan
den värsta oredan kräver
nån som undergräver
viljestyrkor, kväver gnistor,
förlöser människor
från omänskligt förtroende
för oberoende.
Som sann meningsfrände och vän
har Maria på känn
att det nu hänt igen, så hon
följer sin förperson
bort till expeditionens ro.
Citera
2021-08-17, 04:55
  #5
Medlem
YlvaVes avatar
På Chefens Kontor (5/11)


”Så här är det, Maria: en total
förlisning av vår verksamhet medför
de klagomål vi fått. Ett trettiotal
är vi uppe i nu, vilket upprör
oss båda, för jag vet att du utgör
en ynnest för vår verksamhet, men en
snabbt annalkande dag blir det förhör –
folk söker svar hos dig, har jag på känn.

Du är den bästa bland vår personal,
så var på din vakt – någon inspektör
kan mycket väl se dig som sin rival
(ditt yrke åtrås av mången posör,
som gärna sätter klorna i nån skör
person men ser sig själv som mänskovän)
och göra dig till sin informatör –
folk söker svar hos dig, har jag på känn.

Den här gången har någons dagjournal
utpekat dig som manipulatör.
Man påstår att du har dubbelmoral,
i själva verket är en sabotör –
en skadad amatör som överför
problem på andra, en oordningsvän,
har sagt detta om dig, för du berör –
folk söker svar hos dig, har jag på känn.

Ligg lågt tills deras häxjakt har upphört
och inklusionsvillkoren känns igen.
Du är ett stöd för alla utanför –
folk söker svar hos dig, har jag på känn.”
Citera
2021-08-17, 04:56
  #6
Medlem
YlvaVes avatar
”Skogen Är Min Kyrka” (6/11)


Hon har lämnat bilen i gläntan.
Nu slår hon sig själv där hon slår undan hinder
på sin vansinnesmarsch genom skogen.

Hon borde ringa media, borde gråta ut,
men hon har lämnat nallen i bilen, och
hon har lämnat bilen i gläntan,

så hon fortsätter stampa, så som hon borde ha stampat
på patriarkatet medan tid fanns, medan skydd fanns –
nu slår hon sig själv där hon slår undan hinder.

Hon dundrar genom en buske, och krockar
med en gul ballong, spänd och stilla,
på sin vansinnesmarsch genom skogen.
Citera
2021-08-17, 04:57
  #7
Medlem
YlvaVes avatar
Vanställd (7/11)


Rosenrasande, med rosenröda
kinder och blixtrande ögon,
pustar och frustar hon åt rosenbusken,

och undrar vem som vanställt vår spröda
Person Jord, påklätt hen en sån
artskild tvångsjacka, plastigt gul och ful, men...

...fingrars pilliga räd blir smekningar,
för de känner nu nåt annat –
inte plast, inte mänskornas hemförakt

– ett bildlöst minne av julens granbarr
som ovisshet åsidosatt,
vit gardin, sommarsol, enkelhetens prakt,

hur sånt som inte fanns ju fanns ändå,
ett här och ett nu, en tystnad,
en blindhet inför trygghetens marginal,

hur de myste under höstens mörkgrå
tystnad, hon och mamma, tystnad
var nåt annat då: en frist från ideal.
Citera
2021-08-17, 04:57
  #8
Medlem
YlvaVes avatar
Heliumcentrism (8/11)


Hon tar av snöret, suger in transport-
medlet, och undrar: vad finns däruppe?

Hon lättar, flyter ditåt, flyter bort,
och heliumskrattar: “he he he he he...”
Citera
2021-08-17, 04:58
  #9
Medlem
YlvaVes avatar
Att Sakna Tyngd (9/11)


Jag lyfter, jag lyfter, och vet
varför, vad som
medger mitt bakvända färdsätt:
hålet inom

mig – restprodukten från en grav
men glömd förlust,
som länge fått mig att lyda
minsta pust.

Kanske är den här min egen,
kanske inte.
Kanske spelar det ingen roll –
jag vet inte.
Citera
2021-08-17, 04:58
  #10
Medlem
YlvaVes avatar
Till Den Gräns Där Verkligheten Parkerats (10/11)


Hon töms, faller in mot en dold ruin,
och landar våldsamt – kraschar liturgin.

Yviga lövbuskar, som paraplyn,
och vildvuxet gräs under vattensky

är det enda som finns här, det enda
som finns kvar för henne att omvända,

men håret har inte fastnat, som hon
trodde, utan blivit till en miljon

löv – från hjässan till marken till den gräns
där verkligheten parkerats – och känns

precis som det kändes när hon var här
senast, för längesen, när hon var kär

i allt, innan allt blev en parasit,
när världen var mindre än den blivit.

Hon går fram till ruinen – ett ruckel
av omaka små stenar – men blir ställd

när handen greppar om handtagets rost
och känner nåt, som en pressande tröst,

så hon ryggar tillbaka, och ångrar
att hon inte tog med nallen, önskar

att hon kunde skrolla efter saker
att lyfta, gräva upp gamla synder,

anmäla vita och viktiga män
för fakta och annat farligt, men

hon tar sig i kragen, öppnar dörren,
förstår inte vad hon ser på förrän...
Citera
2021-08-17, 04:59
  #11
Medlem
YlvaVes avatar
I Ruinen (11/11)


...det hostar stendamm ur sin mun och gnyr:
en syndfri fånge under hennes skit,
som kommer födas in i den tortyr
hon åsamkar sig själv och andra – split
sås om och om igen om inget görs,
om jaget inte landar i sig självt
för gott och rustar upp det som förstörts
i kölvattnet av sammanhangets svält.
Men hopplös som hon är tycker hon nu
att locket som lyfts fyllde en funktion:
att medelst sinnesfrid göras till fru,
bli husslav – det är karlarnas vision.
Så vår Maria lägger locket på,
och tänker att det blir nog bra ändå.
Citera
2021-08-18, 05:12
  #12
Medlem
YlvaVes avatar
Jag brukar delta i en månatlig tävling som heter Furious Fiction Friday, och även om jag aldrig har vunnit så har jag lyckats komma med på långlistan två gånger. Engelska är kanske inte populärt här, men här har ni i alla fall den ena av de två berättelserna:





[Ingen titel]




Aiva’s doing the rounds. She can, now. Being near the edge used to terrify her, but so many years have passed, with so little to do, that even the threat of the outside is a welcome break from monotony.

“Ladies and gentlemen,” a perky voice announces through every loudspeaker in the Circle, “the winner of this year’s explorer suit raffle will be drawn shortly! Please make your way to the main stage!”

Exciting stuff...

Every year, the Circle turns into a fairground for the raffle, and every year, the prize is an explorer suit, which means that every year, the winner tries to decline. Some have quietly returned theirs to Explorer Cord, while others simply hide theirs until friends and family forget they have it.

“Aiva!”

She turns around and sees her little brother standing some fifty metres away, which is the closest he’s ever been – at thirty-eight years of age, he still acts like a fidgety child at the mere thought of the outside.

Everyone’s a child.

Aiva sighs, and hopes the other security guards aren’t looking as she runs over to him.

“What?”

“I forgot my ticket!” he says, crestfallen.

Without a word, she reaches into the pocket of her pressed trousers, pulls out her ticket, and hands it to him before hurrying back.

Is she disappointed? No. Maybe. She hasn’t made plans or anything, but it would be nice to own a suit, just in case – just to know that, at any point, she could fling open the doors to the unknown. Because you don’t ask to borrow someone else’s suit. You just don’t.

Explorer Cord takes the stage, and gives them the latest version of the same speech he gives every year: how important it is to not give up, how he never gave up until he found the Circle, how he went back for all of them and brought them here, how he’ll never stop hoping that there’s something left out there, how they need to keep looking no matter what, bla bla bla.

Just a few years ago, this was enough for her to stay inside. The echoes of the loudspeakers, paired with the brightness of the streetlights which, at night, make the nothing beyond really seem like nothing, made her feel like a target. Now, being a target is better than being, well, nothing, and she almost feels a kinship with the outside.

Ignoring what her colleagues might say, she stops, and thinks how strange it is that this railing, no higher than her waist, is the only barrier between them and nothing. And it’s never talked about – everyone knows not to ask Explorer Cord about it – but Aiva’s begun to wonder why the outside has land, with trees rustling in the wind, if there’s no land or trees or wind.

Way out in the nothing, families pack up their picnics for the day.

“...screw it.”

Aiva climbs over the railing.

Lands on grass just like inside the Circle.

And starts running.
Citera

Stöd Flashback

Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!

Stöd Flashback