Hur orkar ni som er familj vänt ryggen leva vidare?

Står mitt i en flytt.
Utan hjälp, fått nej när jag bett om det.
Ibland slår tanken på att hänga mig hårt och inte alls fiktivt.
Jodå, hängsnaran är knuten; ligger i en hink och lurar.

Ni som känner er svikna av familj och vänner, hur orkar ni leva vidare?

Initialt hade jag antagligen blivit sårad (beror naturligtvis på omständigheterna) men efter att ha processat de mesta känslorna skulle jag börja se det mer rationellt och vara nöjd med den nya insikten att veta var man har dem.

Det är inte värt att lida för folk som ändå inte bryr sig och blod är inte nödvändigtvis tjockare än vatten.

Nog måste man väl ändå kunna hitta ljuspunkter i livet, trots att man kanske inte har varken familj eller vänner?

Om man du inte får hjälp med flytten, varför inte passa på att bli minimalist? Gör dig av med 95% av dina ägodelar, och förenkla livet. Lyckas du sedan låta bli att skaffa mycket nya prylar så kommer du dessutom spara mycket pengar du kan använda till något som förgyller livet? God mat? Resa till något skönt ställe? Köpa kul leksaker? Eller något annat förstås....

Det är inte mängden prylar som tynger; det som tynger är frånvaron av hjälp.

En dag kommer de också behöva hjälp

Livet är en hård skola för nästan alla. Anlita en flyttfirma och gå sen på krogen.

Trist. Låt tiden ha sin gång. Hoppas det blir bättre. Ibland måste man härda ut. Du är inte ensam.

Hade inte bett mina syskon om flytthjälp, så nära är vi inte direkt.
Hade nog bett en vän men endast med ett par tunga saker och sen släppt iväg honom, känns lite själviskt att kidnappa någon en hel dag för egen vinning

Frågan är väl vad du bidragit med genom åren ?

Har du delat ut olika tjänster till nära och kära villkorslöst?

Att få hjälp och stöd i livet oavsett vad det gäller hänger hårt ihop med ens sociala förmågor

Såg en familjemedlem som jag (på goda grunder) hotat med polisanmälan på systemet häromsistens. Hen såg helt apatisk ut å skulle antagligen hem och dränka sorgerna.

Så alkohol är mitt första tips. Sluta vara en sån jävla martyr är mitt andra. Har folk vänt dig ryggen så finns det oftast en anledning till det. Rannsaka dig själv.

Som sagt, är ganska själviskt, en hel jävla dag att slita för egen vinning.
Är man empatisk och snäll löser man det på egen hand och städar upp efter sig själv istället för att skrika om hjälp för minsta lilla.

Att få hjälp och stöd handlar mycket om att man antingen är självständig eller ett vuxet barn som springer till mammsen för minsta lilla.
Så frågan är väl mer när man växer upp

Vissa saker påverkar en mer än andra. Med det är viktigt att inte fatta beslut när man känner sig som sämst .

Det är okej att vara ledsen, känna sig sviken. Men du ska inte låsa dig fast vid hur några få är mot dig. Fokusera på din gemenskap som du uppskattar och känner dig trygg med.