Postmodernism min dödsfiende!

Mitt förra inlägg blev kastat i papperskorgen av Admin. Jag som tyckte vi började komma in i ett intressant spår.

Men ändrar lite i frågorna nu.

Som jag skrev tidigare så brukar ett postmodernt uttalande låta såhär ungefär.

”Vi trodde på att vi hade en tydlig identitet, men eftersom min tydliga identitet förtryckte andra identiteter så finns det ingen identitet.”

”Vi trodde på en sanning men eftersom min sanning förtryckte andra sanningar så finns det ingen sanning osv osv”

1. Fungerar bara postmodernism egentligen bara i en flytande form?

2. Försvinner minnet av Gud i ett postmodernt samhälle?

3. Hur påverkar det oss människor psykologiskt att det postmoderna samhället har makten över oss?

4. Är postmodernism ett politiskt vapen för att klä av andra deras identitet, sanning, religion, moral kompass och tradition?

5. Sätter postmodernism allt i inflationsläge. Så som regler, ord, ekonomi, människor, historia och annat.

Du behöver inte svara på alla frågor. Men läser gärna era svar. Ta inte bort min tråd admin. Jag har sagt att mina frågor är utbredda….

Postmodernism = värdenihilism, moralrelativism och likhetsdoktrin

Sant 👌

Det är inte säkert att vi lever i en postmodernistisk era längre. Genom att vi inte kan betrakta nutiden på samma sätt som vi kan betrakta historien. Kanske så måste en gammal era upphöra för att vi ska veta vilken era vi befann oss i och i så fall så var postmodernismen på väg att dö redan på 70 talet.

Vad jag förstår så är vi fortfarande i händerna på upplysningens filosofer och då främst Rousseau. Samhällskontraktet, konsensus och att bli tvingad till frihet.

Kanske var det idén om samhällskontraktet som ledde fram till det postmoderna tillståndet. För om man måste uppnå konsensus i allting och därigenom "lyda under sin egen lag" så har man effektivt förnekat att det skulle finnas någon högre sanning. Därigenom så hamnar vi i en slags ekokammare där allting bara är åsikter.

Så kan det vara faktiskt!

Problemet är väl snarare att inget av upplysningens koncept av förnuft och rationalitet lyckats fylla igen gapet tillräckligt mycket av de frågeställningar som tidigare fylldes igen av en religiös metafysik och epistemologi. Människan är en rastlöst art och väntetröskeln för att ovan nämda verktyg ska ge en tillräcklig förklaring har passerats. Att det fylls igen av "vi vet inte' är lika svårt att acceptera som "inget" eftersom det inte kan ge ett svar på dessa mening. Världsmedvetandet befinner sig nu i en typ av omkalibrering där nya och gamla teorier tävlar om prominens.

Så vår tids fråga är egentligen om den placeholder som religion faktiskt fyllde trots allt kanske var bättre på det stora hela än "vi vet inte" för den filosofiska stabiliteten eller ej.

Problemet är att du bekräftar postmodern epistemologi med din okunnighet.

Tron på att man kan mäta sanning utan att som observatör påverka sanningen är modernismens rationalism. Postmodernismens konstruktivism hävdar att sanning endast uppstår genom tolkning, detta är förklaringen på varför du tror att du vet något som du egentligen inte vet. Det förklarar också att jag inte vet allt och att du lär dig av att studera olika källor.

Postmodernism är inget politiskt vapen utan ett samlingsnamn för det som kommit efter det "moderna". Nu är ju begreppet postmodernism blivit en syndabock för retardhögern. Ni lägger fram lika idiotiska argument som kristna lägger fram mot ett samhälle utan gud. "Utan gud/rationalism finns ingen moral." Det som är ett politiskt vapen är eran efterblivna ideologi som klankar ner på saker ni inte har en blekaste aning om vad det innebär.

Din ideologi har makt över dig, så ja det postmoderna samhället har makt över dig. Det blir polariserat och segregerat. Att attackera postmodernism är som att attackera hur kex ska uttalas, meningslöst.

Du kan ju se hur det gick med Svenska Akademins försök att få andra att skriva dom i stället för de och dem. Har inte sett någon som skriver dom. Postmodernism är friheten att säga emot makten, det heter de och dem inte dom. Modernismen är censuren: de och dem är fel, eftersom Svenska Akademin säger dom.

Jag är en av dem som personligen inte tycker att vi lever i ett postmodernt samhälle, utan ett senmodert. Skillnaden är att postmodernt på något sätt menar att vi är förbi den modernistiska utvecklingen oh gått in i en ny fas, medan senmodernt menar att den förändrats men att vi fortfarande är i den. Olika föreläsare jag haft har sagt olika, så tror inte det finns något tydligt svar på vilket som gäller.

1. Men jag tror ju som sagt på det senmoderna. "Allt som är fast förflyktigas", centralt inom modernism, samhället som blivit så flytande, allt kan förändras så snabbt. Ingenting kommer vara självklart i tusentals år så som det var innan modernismen. Enligt mig (som inte kan supermycket men läst ett par böcker om det, och gått en 7.5hp kurs på uni), behöver världen bli "stabil" igen för att den ska gillas som postmodern, på fråga 1 svarar jag därför nej (om jag fattat frågan rätt), är värden flytande är den senmodern.

2. Huruvida minnet av gud lever vidare eller inte har inte med den sen/post-moderna att göra. Vi som människor väljer vad som är viktigt för oss, och låter detta leva vidare till generationerna efter oss. Vi kan leva i ett föränderligt samhälle präglat av vetenskap och fakta, men fortfarande känna behovet av något själsligt syfte. Även detta syfte har bytt form, och jag tror att många olika "self care" kulter tagit platsen. Men vi som samhälle får själva välja, det finns andra länder där religionen fortfarande betyder mycket trots modernitet, ex USA. Dessutom lever Gud vidare fast att hans namn inte används. Vi lever i ett kristet samhälle, men det kristna är så självklart att vi inte ser det. Dessutom tror jag att ideealet att religion ska vara privat är det som gör att det dör ut. Hade det varit offentligt hade det nog left vidare på ett annat sätt.

3. Jag fattar inte riktigt frågan. Makten har flyttats från tradition och strikta normer till en mer flytande uppfattning om människan och världen. Vi har makten över moderniteten, den har inte makten över oss.

4. Nej, det är väl inget politiskt vapen. Allt de du tar upp i frågan finns det ingen tydlig mall för. Vi har helt enkelt gått från att se världen väldigt ensidigt till lite mindre ensidigt.

5.Jag fattar inte helt frågan. Förklara gärna

Det finns applicerad postmodernism. Men då kallas man antisemit direkt.

På fråga 5?
Om moderniteten sade att det bara finns två könsidentiteter man och kvinna. Men så blev vi postmoderna eller senmoderna som du nämnde. Nu har vi 70 könsidentiteter.
Är det att utvecklas eller att urvattnas?

Antisemit? Pratar vi om olika saker? jag är inne på lite kulturvetenskapligt spår


Att ha flera könsidentiteter är inget nytt. Det är ganska nytt för norden och Sverige, men har varit accepterat på andra platser långt innan modernismen. Antalet som finns tycker jag inte man ska haka upp sig på, men det viktiga är att ha förståelse för känslan av identitet. Kvinnorollen och mansrollen är smal, alla känner inte att de aktivt vill leva upp till den, att du få uttrycka sig och identifiera sig med en bredare syn på vad det innebär att leva och vara människa är enligt mig ett steg framåt, att utvecklas på ett positivt sätt. De som väljer en annan könsIDENTITET är ju själva medvetna om deras kroppar och hur de funkar, det är inte alltid kroppen som är fokus, utan vem man är, hur man vill vara och att finna acceptans i detta.

De synd att du missade min andra tråd om postmodernism. Kanske hittar du den i mina ämnen. Där har vi diskuterat det mesta. Tyvärr låste admin den.

Problemet är mer brett och går djupare än postmodernism. En nyckelingrediens är olika former av havererad nominalism. I den konkurerande ontologiska teorin platonism, så finns inte bara former som inte är tids- och platsberoende, utan även en potential som uttrycks genom att konformeras till dessa ideala former. Saker och ting kan bli bättre. Även en människa kan bli bättre genom att konformera till en hel uppsättning av moraliska ideal.

Så nominalisterna hamnar enbart i det temporala och spatiala, och klarar inte hävda att något egentligen kan förändras till det bättre. Allt är OK, om man vill. Det är var och ens ensak, vad det än är. Hur som helst, så var det ju annorlunda på den platsen i den kulturen, eller i det landet vid den tidpunkten, och allt detta är intäkt för att något fenomen är godtyckligt. Återigen, det är en spatiotemporal utgångspunkt. Deras sak och metod är att använda ord och narrativ för att få bort orättvisor, men det är då enbart en maktkamp som de själva är medvetna om att de hela tiden är involverade i. Orättvisan utgår nästan alltid från maktförhållande, i strävan efter jämvikt mellan begreppspar, där man/kvinna är ett typexempel. När de går den vägen så snurrar de in sig i motsägelser till den grad, att distinktionen upphävs.