Konservatism och demokrati

Jag undrar hur ni som betecknar er som konservativa förhåller er till det demokratiska systemet. Det är ett historiskt faktum att detta system etablerades av liberaler och socialister i samverkan. Alla de fel och brister som dåtidens opposition reste mot systemet, gäller den inte ännu? Hur ser den konservativa synen på demokratin egentligen ut? Det undrar jag...

Den annorlunda synen på demokrati kan förklaras av att rörelsen idag leds av en annan typ av människor. Den tidiga konservativa rörelsen leddes av en adel, som ville bevara samhällets struktur. Och där är det viktigt att skilja på klassiska konservativa värderingar kronan, svärdet och korset mm. Och den såkallade ”strukturkonservatismen” som i regel går ut på att man vill bevara samhällets rådande struktur. En strukturkonservativ behöver inte i regel vara konservativ i sina värderingar, socialdemokraterna kan t.ex. kallas för strukturkonservativa eftersom de vill bevara samhällets rådande struktur. Dock skulle nog ingen kalla såssarna för konservativa.

Idag så är ståndssamhället avskaffat sedan länge, och således ingenting att bevara. Som det ser ut idag så skulle jag säga att den konservativa rörelsen är för demokrati, då det är ett beprövat styrelsesätt, som även om det inte alltid varit optimalt, fungerat på ett någorlunda tillfredställande sätt. Den konservativa profilen ”Winston Churchill” sade ju att demokrati var det sämsta styrelsesättet, om man bortsåg från alla andra som prövats genom årens lopp.

Det var Arvid Lindmans hogerregering som inforde allman rostratt i Sverige.
De brister som papekades ar ju tydliga idag da en majoritet av svenskarna lever i hushall som ar till en betydande del beroende av skattepengar for sin forsorjning. Politikerna koper de improduktivas roster med de produktivas pengar. Det vore bra att justera maktinnehavet nagot sa att framst de som bidrar till systemet far vara med och bestamma over det. Politiskt ar det dock helt omojligt sa det ar knappast meningsfullt att driva fragan.

Vidare, forslag pa forandringar maste varderas mot nulaget sa det gar alldeles utmarkt att vara emot nagot och vid ett senare tillfalle forsvara samma sak utan att nagonsin vara annat an god konservativ. Ta monarkin till hypotetiskt exempel. Om det lyckas republikanerna att avskaffa monarkin och bara byta ut statschefen mot en president med samma befogenheter sa har jag ytterligt svart att tanka mig att verka for att aterinfora den.
Det finns nog olika svar pa den fragan men sjalv ar jag generellt positv till demokrati i lagom matt. I lander dar den inte finns bor den inforas stegvis nar forutsattningarna sa medger. Inte mycket poang med att inkludera outbildade analfabeter och darhushjon.

Ja, det är ett ofta förbisett faktum. Konservativa är generellt inte emot demokrati, men vanligen för att den införs stegvis och försiktigt så att inte samhället rämnar när ovana folkhopar får för sig att omdana allt på en gång.


Just detta är förmodligen en avgörande fråga för inte bara Sveriges, utan även västerlandets överlevnad. Det måste även politiskt löna sig att vara produktiv. Som så ofta heter svaret maktbalans. I min tappning skulle det kunna få sitt praktiska uttryck i en tvåkammarriksdag, där andrakammaren väljs som nu, men där en första kammare väljs med hela Sverige som en valkrets, enbart personval råder och man kvalificerar rösträtten, t ex till ålder, medborgarskapsårsminimum och skattekraft. Fullgjord militärtjänst är ju dessvärre inte aktuellt numera, men hade varit bra för män.


Detta är en svår fråga, som jag inte riktigt vet hur jag skall hantera. Om ett land och ett folk, som det svenska exemplet, avskaffar monarkin - är jag då beredd att anstränga mig alls för att förbättra det landet då? Jag är osäker på om ett sådant land och folk är värt min ansträngning. Kanske jag bara emigrerar.


Jag är övertygad demokrat, men man måste betänka att en avgörande förutsättning för demokratins framväxt har varit att det rått en grundläggande nationell sammanhållning inom landet, så att medborgarna har känt att man haft något gemensamt. I länder som saknat detta har vanligtvis demokratin haft föga framgång. man skall alltså inte tro att man kan införa demokrati och tro att allt annat kommer sedan, utan demokrati skall man nog se som ett kvitto på att samhället uppfyllt förutsättningarna på ett bra sätt.

Vilket var ett ödesdigert misstag.

För det första genomfördes den första allmänna rösträttsreformen för män i Sverige av den konservativa ministären Lindman 1906, och socialisterna har genom historien uteslutande ivrat för det styrelsekick som för tillfället har gynnat dem själva mest, så den officiella historieskrivningen är härvidlag en smula tendentiös.

Men sen vittnar din fråga om en fundamental oförståelse för konsvervatismens väsen. Konservatismen utgår från det bestående, och vill bara förändra detta bestående om det finns goda skäl till det. Däremot är den inte reaktionär; den vill för ingen del ha tillbaka någon förfluten guldålder. Det säger vidare sig självt att demokrati blir ett självklarare system ju mer välutbildade massorna är. I en demokrati där majoriteten är analfabeter kan det diskuteras hur mycket demokrati det egentligen blir. Demokratin kräver någon form av gemensam medborgerlig bildning för att fungera. Vi kan till exempel konstatera att vi idag tycker att det sena 1700-talets upplysta despoter var mer framstegsvänliga än de regimer där folkviljan hade ett mer direkt inflytande, i och med att den dåtida folkviljan gärna ville bränna häxor, bedriva pogromer och annat som vi idag inte tycker är sådär jättetoppen.

För den konservative är alltså demokratin ett styrelsesätt som är avpassat för en viss typ av länder och en viss typ av befolkning. Att det ligger en del i denna konservativa demokratisyn kan ju omvittnas av försöken att införa demokrati i de avkoloniserade staterna i Afrika, där de, för en konservativ, nödvändiga förutsättningarna för demokrati i llmönhet saknades. Så blev det ju demokratin i de allra flesta av de avkoloniserade staterna av typen One man - one vote - once.

Men man får ändå ge honom det att han var pragmatisk under en tid då de konservativas existens var under blåsväder. Han förstod alltså vartåt det barkade och ville ge högern bästa möjliga utfall.

Vilka "vi"?

Man kan alltså konstatera att demokratin hade varit utmärkt som statsskick kring 1700-talet (fr.o.m. att hela upplysningsskiten började utöva sitt giftiga inflytande på Europas regenter) medan det är fullständigt förödande som system idag. Surt då att det har blivit som det har blivit..

I korthet, jag är för demokrati i dess urpsrungliga betydelse att demos kratos, folket härskar, makten utgår från folket och ligger slutligen hos folket. Att ett parlamentaristiskt "konstigt" oberättigat system söker legitimitet genom att peka på traditionen att lägga en lapp i en låda, och mena att denna tradition är ren och äkta demokrati...

... nej, det håller jag inte med om. Allmän och lika rösträtt, partipolitik och folkrörelser i kombination med social strävan hos ett stort antal människor har tagit många samhällen från någon form av aristokrati till en mer utvecklad demokrati. Men någonstans har någonting gått snett, troligen en kombination av de utomparlamentariska makternas inflytande (media, storföretag etc.), liberaliseringen, storstatligheten, socialliberala hegemonin och dummifieringen av demokratin. Demokrati fungerade när det var folkrörelse i betydelsen "folk i rörelse", nu har vi nått ett stadium där ett stort antal människor egentligen inte bryr sig om politik (och därmed representativ demokrati?) och vi går bara på i brist på annat, lite i Churchills anda kanske.

Men summa summarum tror jag på demokrati (i dess riktiga bemärkelse) och anser mig även vara demokrat (även i dess nutida bemärkelse), men jag hyser ingen överdriven respekt för det rådande styrskicket. Verkar det logiskt?

Intressanta svar ni andra hade förresten, måste jag bara säga.


Detdär får du gärna utveckla.

Menade du vad jag tolkar det som, att massornas bullrande demokrati med pogromer och häxbränningar är bättre än den upplyste despotens despotism?

Japp, han gjorde det basta av radande situation; i god konservativ anda.

Representativ demokrati ar en foreteelse fran antiken sa for den som vill finns det gamla meriter att peka pa. Sjalv bryr jag mig inte sa mycket om nagot ar gammalt och fornt (aven om det forstas ar trevligt) utan om det fungerar. Vill du komma med forslag for att starka det direktdemokratiska inslaget sa blir min mattstock de pavisbara konkreta fordelarna jamfort med insatsen och risken for negativa sidoeffekter. Jag har dock ytterligt svart att se nagra direkta fordelar med direktdemokrati. De flesta valjare ar outbildade och ointresserade puckon och ju langre de halls fran konkreta beslut desto battre.

Tack för feedback. Nu menar jag inte direktdemokrati som ett ökat inflytande av den stora massan, utan en större möjlighet för insatta medborgare att kunna påverka besluten, mindre möjlighet för eliten att "köra över" majoriteten. Torgdemokrati gillar jag också tanken på, personlig demokrati. Den demokrati vi har idag är opersonlig, torr, tråkig. Den funkar, men den funkar troligen mestadels för att den inte har några konkurrenter.

För män infördes allmän men inkomstgraderad (alltså inte lika) rösträtt av Lindmans regering 1909 men däremot infördes lika rösträtt för män först 1918 och allmän och lika rösträtt för kvinnor och män först 1919 (så att det första riksdagsvalet där män och kvinnor deltog kunde genomföras 1921). De två senare reformerna infördes av den liberal-socialdemokratiska regeringen Edén. Att bara säga som i citatet ovan är lite väl ofullständigt, det finns inget skäl att utelämna det faktum att Lindman endast införde en mycket begränsad version av den allmänna och lika rösträtt som vi hade efter 1921.

http://www.riksdagen.se/templates/R_Page____11493.aspx

http://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%B6str%C3%A4tt#R.C3.B6str.C3.A4ttens_utvecklin g_i_Sverige