Citat:
Där ser man, där ser man ...Du kanske borde ta och titta på filmen en gång till, isf.
Bara för att verkligen se allt som händer, och verkligen kunna ta in det.
Det som händer är ju inte där av en slump, utan det som händer har alltid ett syfte.
Som för att måla upp - för tittaren - att det som man kanske inte riktigt tro ska hända, verkligen håller på att hända.
En sån sak tex, som när de två poliserna eldas upp ... och det vet du ju, vad man förväntar sig ska hända efter något sådant. Eller hur?
Dvs ett sjuhelsickes pådrag.
Sånt kan man liksom inte komma undan ... eller rättare sagt så finns det väl bara Ett enda tänkbart scenario var man verkligen hade kunnat komma undan något sådant.
Och det hade, såklart, varit den totala undergången. Där "petitesser" såsom "lag & ordning" inte längre spelar någon roll.
Den scenen får ju en slags fortsättning senare i filmen också, där själva undergångsstämningen börjat skruvas på ända till "11" ... dvs där huvudpersonerna sitter inne i varuhuset och gömmer sig för polisuppbådet som samlats utanför - till slut - och håller på att förbereda sig för en attack.
Men ... så plötsligt bara tystnar allt. De som är därinne hör bara hur ljuden utanför försvinner, hur skrikande däck kör därifrån i ilfart. Och när de tittar ut för att se vad som står på, så trillar en av polisens prickskyttar ner nästan rakt på dem, när han snabbt försöker fira sig ner från sitt gömställe högre upp i byggnaden med sitt prickskyttegevär.
Och när han landat rakt framför dem, så fångar han inte dem ... utan han bara vänder sig om och börjar Rusa.
Iväg.
Från dem !!!
Nu är det ju fullt kaos, och alla förväntningar som dittills bara kunnat anas har blivit skrikande övertydliga.
Kärnvapenattacken Händer Verkligen. Undergången Kommer faktiskt.
Alla kommer att dö, och det snart.
Men filmskaparen slutar inte där, han nöjer sig inte.
Utan han bara fortsätter fylla på med högoktanig Dödsångest.
Som när de fastnat i bilkön, hela motorvägen är överfylld av bilar som alla försöker fly. Men det går ju inte, och vägen blir tillkorkad.
Då försöker huvudpersonerna fly genom att springa över biltaken.
Och när de trampar på en killes bil, så blir ägaren till den bilen helt jävla vansinnig. Han rusar ut ur sin bil, och sätter efter dem. Han ska DÖDA DEM," ja jävlar han ska Döda Dem. Han har bara mord i sinnet, och beter sig som någon slags Zombie från någon zombie-attackfilm, som inte låter något stoppa honom. Han t.o.m. försöker åla sig genom ett avloppsrör för att nå fram till dem, för att Mörda dem ...
Ja, du ser. Det är sådana saker som hela tiden accelererar ångestsstämningen, hela tiden värre och värre. Jag tycker det är så extremt effektivt för att förmedla denna stämning av "Undergången" att jag aldrig sett något motsvarande i någon annan film.
Visst är denna filmen på gränsen till B-film, men pga hur han handskas med alla dessa "knep & knåp" så ser jag den ändå som ett sant Mästerverk.
Dvs hur man introducerar huvudpersonerna, om och om ingen, för händelser som aldrig hade kunnat "passera oförmärkt förbi" om de hade inträffat i verkligheten.
Bortsett från i ett enda scenario - undergången.
Sånt skapar liksom "förvirring;" ångest kombinerat med dödsångest är ju verkligt skrämmande, eller hur.
---
Jag har sett "Miracle Mile" flera, flera gånger.
Första gången jag såg den var det av misstag, precis som för väldigt många andra också, när jag råkade slå på TV:n mitt när filmen började sent en kväll, eller natt. Jag visste inte vad det var för film, men jag kunde inte sluta titta.
Och sen, sen kunde jag aldrig glömma den.
Det var före internets tid, så det var svårt att leta efter filmer på det sätt man kan, och gör, idag.
Men jag, och många andra med mig, blev djupt tagna av filmen och glömde den aldrig. Tydligen var det vanligt att folk såg den av misstag, och blev så djupt imponerade av den också - precis som jag.
Sedan dess, när jag til l slut lyckades hitta den, så har jag sett den många, många, många gånger.
Det är verkligen en film som håller för det, eftersom det finns så många olika sätt som man kan se den på. Inte bara genom att uppleva filmen, utan att se hur de gjorde för att framkalla de olika känslorna och responsen hos publiken.
Det var då jag blev imponerad av den på riktigt.
Så ... titta på den en gång till.
Titta inte bara på de båda huvudrollsinnehavarna (killen och hans förälskelse), utan lägg istället märke till när, och hur, filmskaparen väljer att "accelerera" stämningen, och introducera drama. så att säga.
Du minns ju hur den börjar, hur han svarar på en offentlig telefon rom ringer ute i natten, utanför ett nattöppet café.
Det han får höra gör honom väl egentligen inte övertygad, och inte tittarna heller - för var det på riktigt, eller var det ett skojsamtal? Vem ringer liksom och berättar ett ett fullt kärnvapenagrepp är på gång liksom.
Men, så går han in i caf´ét och försöker fråga de som är där inne, men möts av fientlighet.
Utom en "kontorsklädd kvinna" som halar upp en - då sällsynt - mobiltelefon ur sin portfölj, och ringer någon "VIP", och pratar med den personen om "koder" osv - får ett svar som verkar bekräfta historien.
Så ger de sig iväg, alla från caféet, i full "panic mode" med vapen och allt.
Sen behöver huvudpersonen möta sin förälskelse, men chauffören vägrar stanna eller ens sakta ner - så han får lov att hoppa av I Farten, mitt på motorvägen ...
Dvs också det en extra och överdriven sak.
Ja, jag ska inte återge hela filmen här, du vet vad som händer.
Huvudpersonens jakt på den kvinnan är det löjliga med filmen. Jag vet inte ens om det har någon betydelse överhuvudtaget, eller om det kan ge filmen en "ökad mjukhet," men jag tycker det är lite löjligt och tramsigt bara.
Det är inte Deras relation som gör filmen så bra ...
---
BTW
Minns du det där falsklarmet från Hawaii för några år sedan?
Där öborna plötsligt fick larm från alla officiella källor om att en Kärnvapenmissil var på väg, och skulle komma fram om 30 minuter.
Det blev ju fullständig panik, och motorvägarna korkade igen på direkten.
Telefonnätet brakade samman när för många ringde till närstående för att säga farväl.
Det blev riktigt illa där, några minuter.
Precis som i filmen, fast "på riktigt."
Utan kärnvapenexplosioner såklart, men larmet och folkets reaktioner.
Skrämmande ... =)
Sen så går det ju inte att sticka under en stol med att kanske det som allra mest ger filmen en så stark känsla, det är förmodligen för att man faktiskt får Se hela jävla kärnvapenattacken, hur missilerna flyger över deras huvuden, landar runt omkring dem, ... för sådana saker får man ju praktiskt taget aldrig se annars.
Det var väl bara i en post-apokaliptisk TV-serie (med bibliskt namn, minns inte nu) som man i ett avsnitt fick se spåren efter en sådan kärnvapenmissil som rusade fram högt över deras huvuden, från ena sidan av himlen till den andre.
Och är det inte i "World War Z" som man, i en scen, för se hur en smäller av, fast från högt uppe och långt ifrån i säkerheten inuti ett förbilligade flygplan.
Men ändå, det gav känslan av "att det var jäkligt illa, där nere."
Kärnvapenkrigfilmer är, tyvärr, alldeles för sällsynta.
Jag vet inte varför, det är nästan om om det finns något slags förbud mot det. För själva temat borde ju vara det mest tacksamma som finns annars, så det går inte att förstå varför det inte finns fler sådana filmer.
