Kille, 25 år, inga vänner kvar.
Haft social fobi hela skoltiden och skaffade ej vänner mer än de 2 jag hade från grundskolan där ena flyttade och där ena blev tillsammans med mitt ex och valde bort mig.
Fortsatt ej plugga efter gymnasiet då jag var helt osäker på vad jag ville fortsätta studera. Det jag hade studerat på gymnasiet tappade jag gnistan för.
Sociala fobin har blivit mycket mindre pga jobb, det 4 år förhållandet osv.
Mina dagar består i stort sett nu utav: Vakna - gymma - jobba - hem/äta - cykla/dator eller dylikt - sova.
Är med på en sida där folk som reser kan möta upp mig, har mött flera stycken och detta har också hjälpt mot divese social fobi osv, men oftast är det väldigt ytliga möten och endast någon dag man träffar dem. Så HELT ensam är jag ej.
Det jag undrar är i alla fall vad risken är psykiskt utav att leva ensam? Under gymnasiet var jag mycket ensam men ändå hade jag en polare att hänga med ibland (hände i perioder att vi var med varandra mycket då vi hade liknande intressen).
Men just nu känner jag mig att jag inte bryr mig SÅ pass mycket om att vara ensam, känns en aning skönt.
Jobbiga pressen jag tycker dock är när man får frågor om sina vänner, när man i stort sett ej har några vänner.
Det känns som att samhället idag när man blir frågad angående sina vänner, att om man säger att ma nej har vänner, så menas det att man ej är bra som person? Eller är det bara nå hjärnspöke jag har?
Visst känns det jävligt trist ibland, men så länge jag har jobb och upptagna dagar så tror jag man kan klara sig långt utan vänner(?)
Haft social fobi hela skoltiden och skaffade ej vänner mer än de 2 jag hade från grundskolan där ena flyttade och där ena blev tillsammans med mitt ex och valde bort mig.
Fortsatt ej plugga efter gymnasiet då jag var helt osäker på vad jag ville fortsätta studera. Det jag hade studerat på gymnasiet tappade jag gnistan för.
Sociala fobin har blivit mycket mindre pga jobb, det 4 år förhållandet osv.
Mina dagar består i stort sett nu utav: Vakna - gymma - jobba - hem/äta - cykla/dator eller dylikt - sova.
Är med på en sida där folk som reser kan möta upp mig, har mött flera stycken och detta har också hjälpt mot divese social fobi osv, men oftast är det väldigt ytliga möten och endast någon dag man träffar dem. Så HELT ensam är jag ej.
Det jag undrar är i alla fall vad risken är psykiskt utav att leva ensam? Under gymnasiet var jag mycket ensam men ändå hade jag en polare att hänga med ibland (hände i perioder att vi var med varandra mycket då vi hade liknande intressen).
Men just nu känner jag mig att jag inte bryr mig SÅ pass mycket om att vara ensam, känns en aning skönt.
Jobbiga pressen jag tycker dock är när man får frågor om sina vänner, när man i stort sett ej har några vänner.
Det känns som att samhället idag när man blir frågad angående sina vänner, att om man säger att ma nej har vänner, så menas det att man ej är bra som person? Eller är det bara nå hjärnspöke jag har?
Visst känns det jävligt trist ibland, men så länge jag har jobb och upptagna dagar så tror jag man kan klara sig långt utan vänner(?)