Ofta, tycker jag, verkar det som att folk beroende på kön prioriterar sitt köns respektive slags ideal, vilket i princip betyder idealisering av probleminsikt om fatala elakheter för manliga respektive idealisering av tro på moral som viktig för kvinnliga individer. Dessa prioriteringar sker så pass ofta på bekostnad av andra slags ideal än dom egna, att detta ger upphov till grava missförstånd mellan könen.
Till exempel kan i dom flesta sammanhang (rätta mej om jag har fel!) en man, mycket lättare hänt än en kvinna (eller hur?!), idealisera elakhet per se, bara den är uppriktig. Samtidigt kan en kvinna i dom flesta sammanhang (rätta mej om jag har fel), mycket lättare än en man (eller hur?!), idealisera falskhet så länge den befäster moral som en triumf.
Det finns förstås även andra variationer i frågan om ideal, som kan ha andra orsaker, t.ex. religiösa eller kulturella. Dessa kan förstås även påverka könsbundna attityder. Jag bor i ett samhälle där en del kvinnor använder sej av (så att säga) manhaftighet för att sedan anse sej vara förmer än att tro på mansideal, d.v.s. uppriktighet. Detta är inte hela världen, då jag tillkännager att våra egna idal, vi män, inte alltid är dom rätta.
Det finns därigenom - rätta mej om jag har fel! - inga ideal i en kvinna som faktiskt befäster sej som för all tid och evighet, förutom dom som härmar mansidealen, d.v.s. verkar uppriktighetsbenägna. Däremot finns i en kvinna en benägenhet att rota sej med sina ideal som vore dom för all tid och evighet, och sedan se det som att det är mannens uppgift att göra dom eviga! Jag har själv erfarit en och annan kvinna som anser sej vara förmer för att jag tydliggjort dom som ganska bra moral, och sedan vänt ryggen till vad jag stod för att dom brydde sej om, bara för då också skylla på mej för det att dom inte levde upp till dom ideal dom till synes hade! Att göra så är väl en ganska prekär tendens hos en kvinna som även kan gälla att en man skall användas för att krossa en annan man - eller möjligtvis en annan kvinna.
Till exempel kan i dom flesta sammanhang (rätta mej om jag har fel!) en man, mycket lättare hänt än en kvinna (eller hur?!), idealisera elakhet per se, bara den är uppriktig. Samtidigt kan en kvinna i dom flesta sammanhang (rätta mej om jag har fel), mycket lättare än en man (eller hur?!), idealisera falskhet så länge den befäster moral som en triumf.
Det finns förstås även andra variationer i frågan om ideal, som kan ha andra orsaker, t.ex. religiösa eller kulturella. Dessa kan förstås även påverka könsbundna attityder. Jag bor i ett samhälle där en del kvinnor använder sej av (så att säga) manhaftighet för att sedan anse sej vara förmer än att tro på mansideal, d.v.s. uppriktighet. Detta är inte hela världen, då jag tillkännager att våra egna idal, vi män, inte alltid är dom rätta.
Det finns därigenom - rätta mej om jag har fel! - inga ideal i en kvinna som faktiskt befäster sej som för all tid och evighet, förutom dom som härmar mansidealen, d.v.s. verkar uppriktighetsbenägna. Däremot finns i en kvinna en benägenhet att rota sej med sina ideal som vore dom för all tid och evighet, och sedan se det som att det är mannens uppgift att göra dom eviga! Jag har själv erfarit en och annan kvinna som anser sej vara förmer för att jag tydliggjort dom som ganska bra moral, och sedan vänt ryggen till vad jag stod för att dom brydde sej om, bara för då också skylla på mej för det att dom inte levde upp till dom ideal dom till synes hade! Att göra så är väl en ganska prekär tendens hos en kvinna som även kan gälla att en man skall användas för att krossa en annan man - eller möjligtvis en annan kvinna.
