Vinnaren i pepparkakshustävlingen!
  • 1
  • 2
2024-02-23, 09:50
  #13
Medlem
Tangentinkontinenss avatar
Citat:
Ursprungligen postat av volvo230
Jag ska börja med att berätta lite om min bakgrund.

Jag växte upp som ensambarn där mina föräldrar skilde sig och då med oerhört mycket bråk dem emellan före , under och efter som gjorde att jag hamnade i kläm och inte kände mig sedd. Deras bråk var för dem där och då viktigare än vad jag , deras son var.

Eftersom jag inte heller har några syskon fick jag helt enkelt möta dessa motgångar ensam genom att jag inte hade denna situation gemensamt med någon annan i mitt liv , vilket antagligen gjorde det ännu lite tuffare ( detta enligt andra med syskon ) , eftersom just detta alltid varit så vet jag ju inget annat.

Parallellt med detta pågick även mobbning i skolan där inte bara jag var utsatt utan det var även flera andra och naturligtvis lät skolan trakasserierna fortsätta som dem brukar göra i de flesta fall. Och vid ett tillfälle kom dem även hem till oss och bla kastade äpplen på huset mitt i natten, vilket gjorde att trygghetskänslan hemma försvann för en tid. Allt detta ledde till slut till ett självmordsförsök då jag var 3 veckor från att fylla 13. Hade turen att bli stoppad vilket jag idag är lättad över.

Nu över till nutid :

För att helt enkelt börja om på nytt så flyttade jag för några månader sedan utomlands och har sadlat om från ett praktiskt yrke till att börja med daytrading , både som framtida försörjning och för att stärka samt utveckla mig själv. Jag har i största allmänhet börjat rycka upp mig , såsom att ta bättre hand om mig själv , helt byta klädstil , se över vilka jag har i mitt liv, skaffat nya hobbys osv.

Kort och gott har jag kommit till en punkt där jag insett att man up är mitt enda alternativ , jag behöver kort och gott ta kontroll och ansvar över mitt liv. Detta har nu börjat ge resultat genom att jag inte påverkas lika starkt av diverse motgångar som vilket liv som helst för med sig och jag känner mig mycket mer driven! Med andra ord är det uppenbart att saker är på väg åt rätt håll!

På senare tid har jag tex börjat se videos på Youtube om det här med vad definitionen av en man är där dem även säger en del hårda men nödvändiga sanningar. Därigenom har jag förstått att jag har kommit en bit på vägen men samtidigt har lång väg att gå, ett faktum jag nu accepterat. Gångerna jag ser tillbaka på den otrygga delen av uppväxten jag redan nämnt tänker jag numera kort och gott , att ok , det var skit , men nu är det upp till mig att rätta till det. Med andra ord ältar jag saker mindre och mindre , vilket jag finner oerhört bra! Har även slutat tänka " varför hände detta just mig " utan istället mest bara sett det som ett olyckligt sammanträffande att detta slog till samtidigt och i en känslig ålder.

Så nu vänder jag mig alltså till er som har eller har haft något med mansrörelser att göra. Sedan ni hittade till dessa , hur har erat liv förändrats? Vad blev lättare för er i det långa loppet? Skall nämna att jag själv tittat lite på tex mansrorelsen.nu och fått intrycket av att dem har en del att komma med. Men nu vill jag höra vad ni har att säga om nämnd rörelse samt andra mansrörelser.

MGTOW är absolut ingen rörelse med en strävan el. likn.
Men det blev min grej... det var min grej före jag visste att det fanns något som kallades MGTOW.

Jag har varit gift, har barn, förbrukat stor livstid inom FM, mm. mm.
Allt det där.

När allt kokades ned för mig, kom insikterna. Allt var ett endaste toxiskt horbad, i ett hav av förjugenhet.
Att gå min egen väg var att sätta en produktiv riktning i livet. Skapa något riktigt och låta t.ex. mitt pannben jobba åt mig.

För mig har det funkat skitbra. Jag gillar kapacitet. Så jag äger långt mycket mer kapacitet i olika former, än t.ex. staten gör / kapita.
Nackdelen är att man är ensam. Det mest tragiska är att ensam MGTOW är starkare än det moderna samhällets grupperingar. De är inte lika flexibla, uthålliga och de är generellt resurssvaga mm. mm.

Den egna vägen är inte för alla. Den kräver diciplin, styrka, vilja mm.
Citera
2024-02-26, 01:12
  #14
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Tangentinkontinens
MGTOW är absolut ingen rörelse med en strävan el. likn.
Men det blev min grej... det var min grej före jag visste att det fanns något som kallades MGTOW.

Jag har varit gift, har barn, förbrukat stor livstid inom FM, mm. mm.
Allt det där.

När allt kokades ned för mig, kom insikterna. Allt var ett endaste toxiskt horbad, i ett hav av förjugenhet.
Att gå min egen väg var att sätta en produktiv riktning i livet. Skapa något riktigt och låta t.ex. mitt pannben jobba åt mig.

För mig har det funkat skitbra. Jag gillar kapacitet. Så jag äger långt mycket mer kapacitet i olika former, än t.ex. staten gör / kapita.
Nackdelen är att man är ensam. Det mest tragiska är att ensam MGTOW är starkare än det moderna samhällets grupperingar. De är inte lika flexibla, uthålliga och de är generellt resurssvaga mm. mm.

Den egna vägen är inte för alla. Den kräver diciplin, styrka, vilja mm.

Det var ett intressant svar!

Så vad hade försvaret för effekt på dig?

Jag är som du kanske förstår inne på din bana, just för att jag insett hur mycket lögner och manipulation som framförallt unga män är utsatta för i dagens samhälle. Att man fostrar dem till att bli cucks och simps för att sedan systematiskt trycka ned dem. För att vara ärlig känner jag mig oerhört dum och naiv idag för att jag överhuvudtaget gått på dessa saker och jag tycker även att sedan jag lämnade både Sverige och Europa vilka jag anser är som en smitthärd gällande feminism och liknande så har vägen till att bli en man blivit betydligt lättare.

Nu i efterhand ser jag dagens Sverige som ett omvänt Saudiarabien där kvinnorna i samråd med kukvänstern systematiskt trycker ned männen , och då framförallt de unga då dem är mest formbara och mottagliga för detta. Och att man präntar i dem att säger du si eller så kan du bli av med jobbet , bli anmäld och annat trevligt. Man statuerar lite exempel efter behag för att skapa en osäkerhet hos männen , likt det en psykopat gör med sina offer.

Men för att rätta till detta har jag börjat följa en Youtubekanal vid namn " Farfromweak " som tar de tuffa men nästintill livsviktiga sanningarna för unga män och det känner jag att jag kommit långt på trots att jag inser att jag har lång väg att gå ännu.

Stort tack för ett bra och sofistikerat svar!
Citera
2024-02-28, 11:36
  #15
Avstängd
991ESSs avatar
Vad för mansrörelse?

Har du länk så jag kan köpa medlemskap?
Citera
2024-03-05, 15:31
  #16
Medlem
Hovslättsmannens avatar
Jag tror inte att jag blev medveten om någon egentlig "mansrörelse" förrän i början av 10-talet, men här har vi bakgrunden till hur jag tänker på maskulinism/manlighet.

Jag var lite av ett "tjejkille" när jag var liten. Till skillnad från en tomboy, så stod det inte särskilt högt i kurs att vara femi, tunn och kort i växten. Jag hade svårt att förstå manlig gemenkap, och var värdelös på lagidrotter. Min (foster)pappa var likadan, men hade nog svårare att erkänna det. Han ville vara en riktig karl, men började gråta när han blev arg, och kunde inte hålla huvet kallt när det behövdes. Han var kort och gott inte "karl i huset", utan det fick morsan bli.
Ändå så hade de en väldigt gammaldags fördelning av arbetet. Morsan skötte hemmet och lagade mat tills hon slocknade av utmattning. Farsan jobbade kvällar och helger, och var så slut när han kom hem att han inte förmådde något annat än att slocka framför teven. De slet stenhårt, båda två.

Mina föräldrar var sossar, men de var överens om att man inte skulle lita på "kvinnosakskvinnor" och "grupp 8". Dessa kvinnor hatade män fick jag höra, vilket självklart var oacceptabelt. Minns också en kompis i lågstadiet som påstod sig hata kvinnor, och det var nog första gången jag hörde ordet "feminist". Det var den extra farliga kvinnorsorten, upplyste vännen mig om. Och hur kunde man argumentera mot det? De hatade ju tydligen halva befolkningen, vilket verkade helt befängt.

När jag blev tonåring så växte jag till mig. Jag hade också ett litet försprång vad gäller tjejer, eftersom jag växte upp och umgicks mest med flickor. Jag märkte att många jämnåriga - och faktiskt flera nära vänner - utvecklade ett kvinnohat ganska tidigt. Detta var i mitten av åttiotalet. Dessa killar fick något svart i blicken när de upptäckte att det är tjejerna som "väljer" på äktenskapsmarknaden. De här killarna ville inte att det skulle komma tjejer på festen, de ville umgås utan tjejer och de ville inte jobba tillsammans med tjejer ("De bara förstör"). Det var givetvis ingen rörelse, utan mer en attityd (som jag inte kunde förlika mig med alls helt ärligt).

På nittiotalet kom feminismen, och den tog vägen via popkulturen. Jag började intressera mig för den akademiska debatten, eftersom jag började plugga. Vid den tiden var jag lagd åt vänster, men blev ändå extremt illa berörd av feminismen. Då var det inte kravet på jämställdhet som störde mig, utan den indignation, grälsjuka och hämndlystnad som den gav uttryck för. I princip alla som var ärliga mot sig själva, kunde ju tillstå att kvinnor i Sverige 1996 hade samma rättigheter som männen. Ändå var det inte bra. Det var liksom payback time. "Så lät kommer du inte undan". "Nu vet du hur det känns". Och så allt det snacket om "systerskap". Det sistnämnda var nog det som störde mig mest. Inte att jag har något emot systerskap (precis tvärtom), men för mig var det uppenbart att vi män kollektivt avstått vårat "broderskap", till förmån en tänkt liberal samhällsordning där kön, ras och klass inte skulle spela någon roll. Jag minns att jag tänkte "Herregud, det är kommer ju sluta med att män gör samma sak - och då är det kört".

Nu fanns det förstås alla de där pseudo-marxistiska brasklapparna, om att det är olika regler som gäller för förtryckta och förtryckare, men det var så långsökt att det var svårt att tro att någon egentligen tog det på allvar. Det var en sån där sanning som det krävdes indoktrinering för att det skulle låta rimligt. Den sorts sanning som en sexåring ruskar på huvet, för det låter varken rimligt eller logiskt.
Och så hade jag så otroligt svårt att tro att någon i mitt föräldrahem skulle mått bättre av att de delat lika på allt löne- och hushållsarbete. Den föreställningen kändes så otacksam. Att jag liksom skulle veta bättre hur de borde ha levt sina liv, för att jag läst en avhandling av Fanny Ambjörnsson.

Under 00-talet spenderade jag allt mer tid på internet, och så småningom på Flashback. Det var en helt ny grupp som kom till tals där - de misogyna. Det var i alla så jag benämnde dem då. De vände det progressiva samhället ryggen. De köpte sex och hämtade fruar från Thailand. Det var många medelålders män med paranoia, förtidspension och low key missbruksproblem. De hatade invandrare trots att det själv var "bidragsparasiter". Då tänkte jag väl bara att de var vidriga människor, men samtidigt började jag fundera på hur så många människor hamnar i den situationen egentligen.

Vad som händer om män börjar tänka på sig själva "som grupp", blev jag kusligt medveten om på 10-talet. Första generationer snubbar som växt upp hemma vid datorn misslyckades med att flytta hemifrån och skaffa flickvän. Dessutom började ALLA få NP-diagnoser. Incel-generationen av män var ett faktum. En del gick helt enkelt in i kvinnohat, en del började tramsa om "jämställdism", som var någon sorts feminism utan "femi" (för det låter som en jättebra idé att kasta ut maktperspektivet, och bara behålla indignationen, antar jag).

Första gången jag riktigt blev medveten om det, var när en feminist jag kände rök ihop TOTALT med en snubba som postade "jämställdism"-artiklar på nätet. Jag förstod inte ens var de var osams om, men jag tror att tjejen kände att han "kapat" idén om jämställdhet på något sätt. De villa nämligen exakt samma sak.

Vid det här laget hade jag varit pappa i några år. Det innebar att jag slutade fundera så mycket på hur jag uppfattades av andra, och mer på hur jag egentligen är. Jag skiljde mig från mina döttrars mamma, och det födde mycket tankar på manligt och kvinnligt. Tvärtom vad jag alltid trott, så kom jag fram till att jag ett utpräglat manligt tänkande - och att manligt och kvinnligt faktiskt är realiteter, och inte några ideologiska kontruktioner.
En annan grej jag slutade bry mig om när blev förälder, är att vinna. Jag var inte längre tvungen att vara hjälten. Det viktiga var barnens bästa, och då kunde man ser mer nyktert på övriga världen. Laddningen var borta. Då blev det tydligt för mig hur manligt och kvinnligt kompletterar varandra, och att det är bra.
Jag började betrakta mig som konservativ, läste Scruton, Peterson och Junger. Jag tror absolut på en återupprättad manlighet, med hederskod, ansvartagande och integritet. Det får mig att må bra, och jag kan äntligen känna att jag inte är ett misslyckande. Jag kan utan att blinka avböja ett samtal om "känslor", med hänvisning till att det är något jag håller för mig själv. Jag kan stolt säga att jag håller löften, och slå dövörat till när någon försöker beskriva det som rigiditet. Jag kan titta en kvinna i ögonen och säga att jag vill ha henne, i stället för att läsa PUA-litteratur och vara en sneaky fucker.

Däremot kräks jag över manlig indignation, och där befinner sig tyvärr en stor del av "mansrörelsen" idag. De ser könsskillnader som "orättvisor" och förstår inte att relationer handlar om att ge och ta. De har snöat in helt på rättighets-tänk, precis som feministerna. Jag begriper inte för mitt liv hur någon tror att en kvinna ska bli våt av man som betraktar en relation med henne som en "rättighet", och som har samma ogina inställning till att bjuda en kvinna på något som Fanny Ambjörnsson har till hushållsarbete. "Ni bad om det", invänder säkert någon. Och visst...
Men vill vi ha det bra, eller nöjer vi oss med att det är rättvist?
Citera
  • 1
  • 2

Stöd Flashback

Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!

Stöd Flashback