Vänner... Efter att du skaffat barn?

Jag har inte barn själv, men är intresserad kring hur folk som har barn resonerar. Det här är ingen gnälltråd eller ifrågasättande av något. Mest bara intresserad hur folk tänker.

Spontant känns det som att kvinnor tar upp kontakt med vänner som har barn eller fått barn i samma veva som de själva alternativt hittar nya vänner i samma situation. Män verkar mest hänga på så gott de kan och umgås med de vännerna kvinnan ordnar. Eventuellt har någon bästa vän de har fortsatt kontakt med. Stämmer denna observation?

När du fått barn. Hur tänkte du kring vänner? Försökte du hålla kontakt med alla? Insåg du att tid för vänner är blygsam och backande undan från de flesta? Vad avgör egentligen vilka vänner som du lade tid på (pratar med, skriver med, umgås med) och vilka som mer eller mindre försvinner från ditt liv?

Är det många vänner som aktivt tagit avstånd från dig? Tycker att du bara umgås med din familj och tröttnat trots att du någonstans önskat fortsatt kontakt? Har du sagt upp vänskapen med någon för du inser att ni aldrig kommer umgås igen? Blev vänskaper så obetydliga efter du fått barn att du inte ens bryr dig?

Om du har lite äldre barn idag. Hur ser det sociala livet ut? Har du helt ny umgängeskrets? Har du kontakt med många vänner som du hade innan du fick barn? Gör du sociala saker överhuvudtaget utöver att sköta familjen?

Hör gärna hur både killar och tjejer som har barn resonerar kring allt detta.

Endast de som fungerar som en katalysator för min inre mognad behålls.
En del har lämnat mig men då är det uppenbart att de inte ville eller att jag inte gav dem tillräckligt vad de sökte. Om vänskap inte matchar så är det ett faktum som är.

Blev lite nyfiken, en vänlista i excel låter ju ganska trist tycker jag, de i min närhet fortsatte man hålla kontakten med, speciella vänner fanns ju där och tvärtom, de som liksom flöt bort gjorde det och gjorde inget större väsen av det! Men framför allt hade man inte tid med det sociala i nån större utsträckning, fullt upp med jul, nyår, osv med släkten.

När man får barn får man ju naturligtvis mindre tid och energi över till nöjen. Man måste efektivisera den tiden man har. Jag var bara nitton år när vi fick barn, men jag hade tur och hade vettiga vänner. De fattade att mitt liv förändrats och att vi inte kunde hänga dygnet runt längre, men att det inte påverkade hur vi känner för varandra . Så när vi träffades var det som förut och de tyckte att det var kul att barnet hängde på och såg då amning och blöjbytande som något helt naturligt. Hade jag haft vänner som skapat drama, inte kunde acceptera barnet eller krävde att allt skulle vara som förr hade vänskapen fått rinna ut i sanden.
Barnet i fråga är nu tolv år och även om nästan ingen av mina vänner fått barn själva än, så här de ju jobb, partners, hus, de ut utbildat sig etc. Då fick ju de också mindre tid ä, men vi kör på samma upplägg som förr- när vi ses så ses vi och då är det bra och vi är samma vänner som förr. När vi inte ses gör vi annat och det är inget avståndstagande, bara vuxenlivet. Det är bara min allra bästa vän som jag träffar riktigt ofta och pratar med så gott som dagligen.
Några riktigt nära vänner har inte tillkommit. Kanske för att jag inte hade några mammakompisar bland mina vänner eftersom att jag var så ung. Jag har samlat på mig några kompisar och bekanta, men det är svårare att bonda på djupet som vuxen. Man har ju naturligtvis inte samma tid som när man var barn/ung.

Tycker det faller på plats naturligt, äkta vänner stannar kvar trots att man får barn. Bös och bekanta kanske försvinner.

Jag försökte hänga med andra morsor när jag fick barn men om det enda gemensamma man har är att man har barn blir det inte bra. Så jävla tråkigt att sitta på ett fik/i en sandlåda och prata om barnen. Shit alltså, så det slutade jag med fort.

Hänger med mina vänner jag hade innan jag fick barn. Det blir inte lika ofta men när vi hänger är det som det alltid har varit. Ibland är min son med men oftast försöker jag hänga med dom när han är med sin pappa. En av mina närmsta vänner har också fått barn nu så då blir det mer naturligt att vi hittar på barnaktiviteter när vi hänger. Men roligast är när vi lämnar barnen hos sina pappor hehe.

Vänner kommer tyvärr prio långt ner. Den lilla fritid som kommer är ju på helgen och då ska man hinna med allt som inte görs på veckorna. Dessutom ska man träffa syskon och ev andra släktingar. Säg att jag har 5 vänner, hinner kanske träffa en av dessa i månaden, en bra månad. Så man kanske träffar varje kompis ett par gånger om året. De kan ju vara smart att hitta en hobby tillsammans, typ titta på fotboll eller spela tennis. Då har man mer naturliga skäl att ses lite oftare. Har dock inte riktigt lyckats med detta på de 3 år vår dotter varit med.

Jag är helt fine med detta, det som ger mig överlägset mest är tid med min egen familj.

Jag skulle säga att vissa vänner funkar ju sämre att umgås med när man får barn. Tiden är ju en fruktansvärd bristvara. Då gäller det att prioritera. Att umgås med någon som barnet samtidigt kan leka med dess unge är ju mycket enklare. Att göra samma saker som man gjorde tidigare med den där gamla vännen är ju inte så enkelt. Utekvällarna minskar drastiskt. Gå ut på ett fik och hänga är inte så lätt med barn. ta ett par öl på en krog har man inte lika många tillfällen för heller. Att man letar upp nya vänner med barn i samma ålder blir då inte så konstigt.

Jag gör samma sak.

Sen är ofta en brytpunkt och något som är mer intressant för kvinnor, som kvinnor ofta driver på, en man kan i praktiken skjuta skarpt upp till 80 medans en kvinna skrumpnar ihop mellan 30 och 40.

Kvinnor förstör även och påverkar manlig vänskap, han är du, han är så, han kan du inte umgås med därför att…

Jag har aldrig, aldrig någonsin hört om en man som påverkar kvinnor på det här sättet, finns såklart säkert undantag i form av psykopater eller balkongkastare, men sådana umgås inte jag med

(Små)Barnen behöver underhållas. Så bäst är det att umgås med någon annan förälder man gillar som har ett/flera barn som mina går väl ihop med. Då sköter barnen sig så gott som av sig själva i någon timme (utan skärm-tid) och vi vuxna kan lägga mer tid på att faktiskt umgås som vuxna. Skönt i en vardag som annars naturligtvis till 90% handlar om att ta hand om småbarns behov.

Jag ser också att mitt behov av umgänge med utomfamilj minskar eftersom jag har familj runt mig hela tiden. Egentid blir istället relativt liten och det som oftast premieras. Vän-relationerna renodlas till de allra mest värdefulla. Ser samma sak händer alla mina vänner, vi hörs mer sällan men en stark relation klarar det.

Ta tid till att sticka ner på stan och träffa en polare innebär att min fru behöver ta 100% hemma. Inga problem att få till men kan såklart inte upprepas hur ofta som helst utan gentjänst.

Vid en viss ålder har man en uppsjö vänner och/eller polare av alla de slag; familjefäder, eviga ungkarlar, karriärister, slackers o s v.

Jag har oftast fått barn ensam i min bekantskapskrets, inga som fått samtidigt som man umgås med barnen tillsammans.

Barn tar energi, man ska få ett förhållande att fungera (bör prioriteras) och ett jobb för att ha en inkomst. Man har 2,5 heltidsjobb m a o.

I mitt eget fall har jag gamla vänner jag umgås i grupp med 2-3 gånger om året, vi går ut utan respektive. Sen har jag vänner jag delar specifika intressen med, de träffar jag med ett syfte, kanske en fika, promenad, aktivitet.

Min fru har ungefär samma upplägg. Det gör att vi båda prioriterar familjen först, och det som blir över fördelar vi efter vilja och energi. Vill hon gå på AW så gör hon det, vill jag gå ut en kväll gör jag det. Men det blir inte särskilt ofta för någon av oss.

Hennes vänskapskrets är inte min, och jag har väldigt lite gemensamt med dem, så jag följer med på en BBQ eller dylikt 1-2 ggr/år för husfridens skull.

Den lilla tid som blir över håller vi hand framför TV'n och den som somnar sist ser till att vi båda sover i sängen.

Jag har en åttaåring. Jag skulle säga att jag känner fler personer idag, som ett resultat av att ha skaffat barn. Mina gamla vänner är alltjämt kvar. Reser mycket med en del av dem. Vissa har barn andra inte. Man får anpassa sig. Andra har flyttat för jobbet eller kärleken. Dom träffar man oftast på högtider eller liknande.

Är ensamstående pappa till ett litet barn, har knappt tid att umgås med någon öht sedan jag fick barn, jobb på dagen, ungen är på förskola hela dagen.
på helgerna ägnar jag tiden åt att städa tvätta, koppla av osv som jag inte har orken till att göra efter jobbet, kanske någon liten aktivitet med barnet.
Innan vi fick barn var jag ute o söp varje helg i princip.