Vänner... Efter att du skaffat barn?

Frågan är vad man gör med vänner i vuxen ålder, iaf som man.

Kvinnor förenas väl genom shopping, skvaller och sådan triviala och universala tjejsysslor.
Män brukar ha mer specifika intressen, som de antingen delar med en barndomsvän, eller med nya vänner(som man dock inte blir lika tight med). Men att som vuxen man ha kompisar utan samma intressen eller jargong/humor och världsbild i princip. Det är omöjligt, för män umgås inte på samma "universala" och ytliga sätt som kvinnor, det måste vara mycket som förenar för att det ska finnas en djup nog vänskap att man väljer att ringa upp och umgås på fritiden.

Själv har jag förlorat alla mina barndomsvänner, och jag har slutat med tidigare intressen/passioner av olika anledninga, där jag hade chans att utveckla vänskaper. Nu är jag ensam. Jag lider av det ibland på helger när jag inte har mina barn runt mig. Det är dessutom rätt så pinsamt att erkänna för andra att man inte har kvar några vänner. Och jag funderar på att försöka ta tag i det.

Men som jag sa, för män behöver det finnas intressen/passioner som förenar. Att bli vän med en annan man bara för att ha en vän är bara cringe/gay eller konstlat kanske är ett bättre ordval, i mitt tycke då(andra håller säkerligen inte med mig). Så jag tror jag får acceptera min lott. Eller försöka börja med en passion som förenar. Mitt nuvarande intresse är tyvärr inte särskilt förenande eller lätt att hitta irl kontakter, så jag behöver hitta ett bättre intresse, vilket jag inte vet om jag kan lära mig göra. Jag tror det är min enda chans för resten av mitt vuxenliv att få vänner. Om ni som unga läser, välj era hobbies/intressen rätt, och se till att ta till vara på intressanta personer i era intressen..

Lite samma. Jag tror dock om du anstränger dig lite så kan du hitta några gemensamma nämnare som du behöver som jag också behöver och få lite nya vänner.

Det kan dock vara lite jobbigt när man frågat 100 frågor och inte fått någon tillbaka. Nu överdriver jag men det viktigaste tror jag är att man inte ska känna oron. Den hade jag och trodde sedan att det skulle lösa sig och det gjorde det ju såklart till sist. Med erfarenhet kommer mognaden och ens aura blir väldigt positiv.

Jag försöker få till träffar och liknande men det är svårt när familjen krisar och elden brinner hej vilt. Alla bränder måste släckas först och sedan är det dags att ta med alla ut på äventyr eller sig själv vilket är väldigt sällan. Därav att det inte finns tid att umgås även om jag skulle vilja. Jag tror fler och fler i vår tid också fastnat för vardagens slukhål. Tvn, mobilen och andra "beroende" innan de tar upp den damiga telefonen kopplad till vägen och ringer den nu "gamla" vännen eller "knackar" på för en träff.

Jag vet inte om jag nödvändigtvis håller med dig om det fetmarkerade, men förstår hur du resonerar. Det finns nog en skillnad mellan kvinnor och män kring detta. Män har ett större behov av att göra något ihop. Gå på fotbollsmatch, spela multiplayer spel online, spela tennis eller vad det nu rör sig om. Att män bara träffas över en fika och pratar skit för att sedan gå vidare kanske är relativt ovanligt?

Håller annars med om att hobbies/intressen är ett måste. Kan man rikta in sig på något mer socialt gör man sig själv en stor tjänst. Vänner från tidiga är år man ofta mest vänner med för att de var nära tillhands. När vuxna livet blir mer påtagligt behövs det något mer än "han är trevlig" för att bibehålla en starkare kontakt speciellt om man flyttar en bit ifrån varandra.

Alltid intressant med andras perspektiv. Hör gärna från fler personer!