Behov eller önskan, varför särskilja?

Jag lyssnade precis på en låt som väckte lite tankar hos mig, nämligen "Society" utav Eddie Vedder. Det är en bra låt och den används t ex effektfullt i filmen "Into the wild", men budskapet är i mitt tycke så oklokt som det över huvud taget kan bli. Texten i sin helhet kan läsas här:

Andemeningen, så som jag uppfattar det är en samhällskritik riktad emot vad som brukar kallas en "materialistisk" livsstil, där man enligt texten måste "vilja ha mer än vad man behöver". Det framkommer en vilja att isolera sig emot människor som inte får nog, som är strävsamma, duktiga och framgångsrika. För mig verkar det som en mycket destruktiv tankegång. Man försöker hålla tillbaka människor med en framåtanda och begränsar därmed positiv samhällsutveckling, eller åtminstone försöker man själv att undandra sig en strävan efter framgång. Många fascineras utav sådana tankar, men jag tror mest att det beror på att tankarna är annorlunda. Jag menar på att det inte finns några egentliga fördelar med att leva onödigt fattigt. Filosofin är osund, nästan farlig.

Tankarna påminner mig i sin tur om en filosofi som förekommer i ett känt youtubeklipp. Där kritiserar en herre vid namn Simon Sisek vad han kallar millenniegenerationen, dvs personer som fötts efter ca 1984 och som konstant strävar efter att maximera sina dopaminnivåer. Klippet i sin helhet kan ses här: https://www.youtube.com/watch?v=xNgQOHwsIbg

Sisek är en skicklig talare och han uttrycker sig utan tvekan. Den rogivande musiken i bakgrunden gör det behagligt att lyssna på honom och det är lätt att svälja hans påståenden som reella sanningar. S.S. jämför sociala medier med rökning, alkohol och spelande med pengar och säger att vi måste vara måttliga för att inte bli beroende. Det stämmer förvisso att alla dessa saker ger oss dopamin, men det är lätt att uppfatta talaren som att det skulle vara någonting dåligt. Tvärt om tror jag att det är begränsningar utav potentiellt beroendeframkallande saker gör oss olyckliga. Dopamin är något som vi naturligt behöver, eller för att använda ett annat uttryck "vill ha".

Här stannar jag upp.

Vi har en privat sektor som länge tillgodosett efterfrågan på saker som människor bara vill ha - så kallade önskningar. Traditionellt har det varit upp till konsumenterna att prioritera. Vi har dock även en växande offentlig sektor och den tenderar att anpassa sina tjänster efter vad politiker anser vara behov. För att särskilja behov ifrån önskemål finns en rad olika modeller. Det verkar dock vara omöjligt att enas om en gemensam uppfattning om vad det är som vi människor verkligen behöver, vilket leder mig till några frågeställningar:

Är behov viktigare än önskningar och i så fall varför? I så fall, vad är det som skiljer dem åt och blir det inte meningslöst att särskilja om man tänker på det? Man kan t ex fråga sig om man egentligen behöver en ny sportbil. Ja, kanske någon säger, "det behöver jag för att impa på brudar". Behöver man då impa på brudar? Det är för mig en jämförbar frågeställning med följande: Vi behöver luft för att andas, men har vi egentligen ett behov utav att andas? Kan vi inte dö och bara vara döda? Drar man det tillräckligt långt så är alla önskemål behov och man kan inte objektivt särskilja. Vilka prioriteringar som görs är alltid individuella och måste så vara.

Hur tänker ni kring dessa frågor?

Förstår inte frågan.... du vill skilja på vad man behöver och vad man egentligen inte behöver, men tror att man behöver och därför lurat sig själv att man vill ha?

Ja, lockelse kallas det.

Nej, du har missuppfattat. Den rådande filosofin i samhället är att man skiljer på vad man behöver och vad man egentligen inte behöver, men vill ha ändå. Jag ifrågasätter den uppdelningen och manar till en diskussion om vad som verkligen är rätt tankesätt.

Det är klart att jag skulle kunna överleva på mindre än mitt existensminimum om det verkligen gällde. Och jag vore villig att äta bara havregryn och potatis. (Och kanske fiska litet utan fiskekort.)

Samtidigt är det sant att det finns mycket litet incitament för mig att arbeta mindre än halvtid (vilket redan det för mig ter sig som en övermäktig uppgift: typ 20 tim/vecka!)

Om jag jobbar för mindre än så dras summan bara från mitt e-min, och jag hamnar på samma slutsiffra.

Gissa om jag inte har nå'n hög arbetsmoral då?

Samhället är skapat för dem som anser det helt normalt att lägga en tredjedel av sin tid på att i princip stå och dra i en spak, varannan sekund!

Du tycker att man behöver båda?

Håller med dig till 100%. Jag skulle säga att man behöver också det man inte behöver, men som hade varit nice att ha

Det du beskriver tolkar jag som ett uttryck för dualismens järngrepp.
Båda två är lika reella, eller fiktiva.
Det är din relation till vad du upplever som spelar roll som jag ser det. Oftast så feltolkar vi upplevelsen och vår relation skapar då problem i stället för möjligheter.
Försök meditera. Sitt still och bli vän med din situation. Döm den inte. Bara bli vän med den.
Lycka till min vän😘

Det där var fint skrivet

Vilken form utav "dualism" syftar du på? Jag har förstått att det finns filosofer som skiljer på vad som kan upplevas och vad som finns bortom sinnevärlden. Den typen utav filosofi tror jag inte på. Meditation ser jag heller inte som en konstruktiv lösning på problemet (vilket är att jag lever i en värld som inte värdesätter saker som man bara vill ha).

Exempel på saker som jag tycker är viktiga i livet är silikonbröst på smala tjejer, kött och gourmémat, whiskey i mängder och kaos i samband med fotbollsmatcher. Saker som inte alls värdesätts i detta samhälle.

Det finns även en form utav kristen dualism som delar upp saker i ont och gott. Politiken är i mångt och mycket uppdelad just i två block, där det röda vänsterblocket representerar ren ondska, medans det blå blocket åtminstone imaginärt erbjuder en motpart. Problemet här är att det inte finns några verkliga högerpartier. Allihop förespråkar skatt och dessutom anser de att skattetrycket ska vara orättvist fördelat, så att höginkomsttagare betalar mer än låginkomsttagare. De är således alla extremvänster och snarare än en dualism har vi alltså fått en monism, det vill säga en kommunistisk enpartistat. Den staten kommer inte försvinna för att jag börjar på yoga eller något östasiatiskt krimskrams.

Kanske, kanske inte. Det kanske beror lite på hur helhjärtat du skulle försöka.
Oavsett så sätter du liksom fingret på problemet ändå genom att iaktta att vi faktiskt vill ha vissa saker och ting. Vi vill dessutom inte ha vissa andra saker och ting.
Vad vi egentligen behöver eller inte lyckades du ju också fundera ut. Det kanske beror på omständigheterna. Men hur som helst så känns det som om det är en aning besvärligt att slappna av när man hela tiden kämpar med dessa två problem som skulle kunna beskrivas som dualistiska.
Vad är vi ute efter egentligen? Vad vill vi egentligen ha?