Funderar lite på att sadla om till snackpåse.

Ja det kan ju vara en poäng. Men är inte det ändå bättre med ett något sämre självförtroende än vad som är relevant än att ha fyra gånger så bra självförtroende i förhållande till vad man faktiskt är kapabel att prestera?

Det är ju i alla fall lite av definitionen av en snackpåse.

Så om du lever tillsammans med en kvinna och lovar henne att du ska jobba stenhårt hela våren för att ni och ungarna ska få en fantastisk semester och slutresultatet blir en halv dag på "Tom titts experiment" i Södertälje kommer hon tycka att du är modig, beundransvärd för ditt självförtroende och mycket mindre patetisk än en man som utlovat "Tom Titt" men i det tysta gnetat på och ser till att ni får en hotellweekend i Göteborg?

Du väljer alltså att leda in diskussionen på om Södertälje är trevligare än Göteborg, snart uppfyller du alla kriterier för vad som definierar en snackpåse. Men det är ok, det är ju det tråden handlar om.

Tycker det är lite dålig uppsida i den här med att hålla vad man lovar, ställa upp när det gäller etc. Visst det är ju kul att få folks förtroende, att dom litar på en osv. Men det börjar fan bli lite tråkigt.

Med stigande ålder har jag blivit allt mer nyfiken på hur tillvaron ter sig för svamlare och snackpåsar.

Det hela aktualiserades sig ytterligare i samband med att ha blivit dumpad till förmån för en uppenbar snackpåse. "Han är så snäll"

Visst det är ju ingen toppenegenskap när det kommer till att bygga långsiktiga relationer, men vad gör det när det räcker med att knalla in på första bästa kvarterskrog och lova brett, hålla hov och dra ihop lite historier.

Tidigare i livet har jag alltid nästan föraktat snackpåsar, som lovar brett och håller tunt och som bara varit med om en bråkdel av allt i deras fantastiska historier.

Men som sagt jag börjar nästan bli lite sugen på att sälla mig till skaran som ex svarar: "Ja, för fan det fixar jag" utan en tanke på att det ens ska lyftas ett finger för att hjälpa till när det väl gäller. Dra ihop lite historier på Tinder. Leka bror duktigt och tacka ja till massa uppdrag som aldrig kommer bli utförda. Säga sig vilja bjuda på en riktig helkväll nästa gång mot ölen den aktuella aftonen. Eller bara bli en sån där gubbe som går runt och småljuger och påstår sig ha varit med om det mesta. Det ter sig lite lättsamt i alla fall.



Vad tänker ni om livet som snackpåse?

Har vi kanske rent av någon här på forumet som valt den livsstrategin och vill dela med sig lite av sina erfarenheter?

Allt som relaterar till ämnet är fritt för diskussion, för min del.

Kan man inte tänka sig en differentiering här? Alltså att du anammar snackpåse-personan gentemot ditt perifera sociala nätverk - löst bekanta, kollegor, etcetera. Samtidigt som du odlar din genuina pålitliga aura gentemot nära vänner och familj.

Tänker att man kanske kan utvinna det bästa av två världar på detta sätt, vad tror du?

👍

Kvinnor gillar män med lite skön både självdistans och humor, och som samtidigt inte är narcissister utan trygga i sig själva som du verkar vara. Samtidigt helt rätt att inte ljuga, utan ärligt hålla sig till sanningen även om man skämtar och är rolig. Den absolut bästa kombon och helt rätt approach!

Tack för det konstaterandet. Jag hoppas att någon yngre singel tar till sig av det hela.

I mitt fall känns det däremot lite som salt i såren. Jag fattade aldrig vad jag gjorde då, utan den insikten har kommit långt efteråt, nu när det är för sent.