Tycker det är lite dålig uppsida i den här med att hålla vad man lovar, ställa upp när det gäller etc. Visst det är ju kul att få folks förtroende, att dom litar på en osv. Men det börjar fan bli lite tråkigt.
Med stigande ålder har jag blivit allt mer nyfiken på hur tillvaron ter sig för svamlare och snackpåsar.
Det hela aktualiserades sig ytterligare i samband med att ha blivit dumpad till förmån för en uppenbar snackpåse. "Han är så snäll"
Visst det är ju ingen toppenegenskap när det kommer till att bygga långsiktiga relationer, men vad gör det när det räcker med att knalla in på första bästa kvarterskrog och lova brett, hålla hov och dra ihop lite historier.
Tidigare i livet har jag alltid nästan föraktat snackpåsar, som lovar brett och håller tunt och som bara varit med om en bråkdel av allt i deras fantastiska historier.
Men som sagt jag börjar nästan bli lite sugen på att sälla mig till skaran som ex svarar: "Ja, för fan det fixar jag" utan en tanke på att det ens ska lyftas ett finger för att hjälpa till när det väl gäller. Dra ihop lite historier på Tinder. Leka bror duktigt och tacka ja till massa uppdrag som aldrig kommer bli utförda. Säga sig vilja bjuda på en riktig helkväll nästa gång mot ölen den aktuella aftonen. Eller bara bli en sån där gubbe som går runt och småljuger och påstår sig ha varit med om det mesta. Det ter sig lite lättsamt i alla fall.
Vad tänker ni om livet som snackpåse?
Har vi kanske rent av någon här på forumet som valt den livsstrategin och vill dela med sig lite av sina erfarenheter?
Allt som relaterar till ämnet är fritt för diskussion, för min del.