Hallå Flashback, hoppas ni har det bra där hemma.
Tänkte fråga en sak jag länge gått och tänkt på: Hur har man en hälsosam stabil relation utan avundsjuka och osäkerhet?
Jag har inte riktigt varit i ett riktig förhållande förutom någon månad i gymnasiet (räknas knappt). Däremot har jag haft några nära tjejvänner och märker att det är svårt även där. I gymnasieåldern kom jag oerhört nära en tjej, som var kär och höll på med en annan, och jag blev "friendzonad" och en "orbiter". Hade 0 självrespekt och var i princip hennes hund då jag inte trodde att jag var värd något mer. Vi var för nära, kunde tex ligga och kramas och titta på film efter att hon varit och legat med den där andra killen. Tänkte att jag inte är värd att en snygg tjej ens kollar åt mitt håll, att få krama henne borde jag ju vara tacksam för.
Som tur är insåg jag hur bisarrt detta var efter gymnasiet, och nu har jag självrespekt och skulle aldrig hamna i en sådan sits igen. Visst jag kommer bli "friendzonad" igen då alla inte kan vilja ha en sexuellt/romantiskt och det är ok, men kommer ALDRIG gå över gränser och bli ett jävla husdjur igen. Jag har svårt att förlåta mig själv för denna patetiska period i mitt liv.
Lite info om mig själv, vet ej om detta är relevant men men. Är i mitten av 20 års åldern, under svensk medellängd. Är halv svensk och halv MENA, har ADHD. Studerar femte och sista året på universitet. Ser hel och ren ut, tar hand om mitt utseende, gymmar. Har många nära vänner, folk tycker jag är rolig. Har även bra jobb vid sidan om. På papper ser ju allt bra ut. Tjejer är även intresserade av mig, det händer, med det registreras inte i mitt huvud.
Har sedan en tid tillbaka träffat en tjej som har kille, vi är goda vänner men har verkligen gränser och är ingen "orbiter". Jag söker inte något förhållande med henne, men blir orolig för hur hon får mig att känna. Tyvärr känner jag instinktivt hur jag blir otroligt avundsjuk/arg när hon ger mer uppmärksamhet till någon annan än mig. Eller om hon säger något positivt om en annan kille. Jag tror inte jag är kär utan mer "besatt" av hennes uppmärksamhet?
Jag har aldrig låtit detta visas, men inombords går jag sönder.
Hur ska det gå i framtiden när jag går in i ett förhållande och konstant är osäker och orolig för att hon kommer lämna mig mm? Det känns ju som jag bara kan vara tillsammans med någon som inte tillåts gå ut ur huset och det är INTE vad jag vill utsätta min flickvän för.
Jag vill göra ALLT för att behandla min framtida flickvän bra och inte vara kontrollerande/psykiskt misshandlande. Jag vet att jag är otroligt osäker osv och vill verkligen jobba på det nu så att jag kan gå in i ett bra förhållande i framtiden.
Har ett bra förhållande med mina föräldrar, men minns när ja var liten att jag kunde bli otroligt avundsjuk och arg om min mamma och/eller pappa ens gav lite uppmärksamhet till min kusin (inte syster dock). Jag ville ju att hela deras liv skulle kretsa kring mig och ingen annan. Kunde gå till skolan och ställa till med skit som att kasta stenar mot rutor för att "straffa" mina föräldrar för att dom gav någon annan uppmärksamhet, det hela blev en negativ spiral.
Har aldrig känt mig som en man utan mer som en pojke. Även i gymnasiet förstod jag inte riktig varför alla andra hade så bråttom med att växa upp. Jag var ett barn men de villa vara vuxna.
Det verkar som att bilden andra har av mig och bilden jag har av mig är helt olika. Andra har en bra bild av mig medan min bild av mig är katastrofal (dock har den blivit mycket bättre). Är livrädd för att folk ska tappa deras bild av mig och se hur jag ser mig själv.
Hur bearbetar jag dessa osäkerheter för att i framtiden kunna ha ett bra förhållande?
Har ni gått igenom något liknande?
Tänkte fråga en sak jag länge gått och tänkt på: Hur har man en hälsosam stabil relation utan avundsjuka och osäkerhet?
Jag har inte riktigt varit i ett riktig förhållande förutom någon månad i gymnasiet (räknas knappt). Däremot har jag haft några nära tjejvänner och märker att det är svårt även där. I gymnasieåldern kom jag oerhört nära en tjej, som var kär och höll på med en annan, och jag blev "friendzonad" och en "orbiter". Hade 0 självrespekt och var i princip hennes hund då jag inte trodde att jag var värd något mer. Vi var för nära, kunde tex ligga och kramas och titta på film efter att hon varit och legat med den där andra killen. Tänkte att jag inte är värd att en snygg tjej ens kollar åt mitt håll, att få krama henne borde jag ju vara tacksam för.
Som tur är insåg jag hur bisarrt detta var efter gymnasiet, och nu har jag självrespekt och skulle aldrig hamna i en sådan sits igen. Visst jag kommer bli "friendzonad" igen då alla inte kan vilja ha en sexuellt/romantiskt och det är ok, men kommer ALDRIG gå över gränser och bli ett jävla husdjur igen. Jag har svårt att förlåta mig själv för denna patetiska period i mitt liv.
Lite info om mig själv, vet ej om detta är relevant men men. Är i mitten av 20 års åldern, under svensk medellängd. Är halv svensk och halv MENA, har ADHD. Studerar femte och sista året på universitet. Ser hel och ren ut, tar hand om mitt utseende, gymmar. Har många nära vänner, folk tycker jag är rolig. Har även bra jobb vid sidan om. På papper ser ju allt bra ut. Tjejer är även intresserade av mig, det händer, med det registreras inte i mitt huvud.
Har sedan en tid tillbaka träffat en tjej som har kille, vi är goda vänner men har verkligen gränser och är ingen "orbiter". Jag söker inte något förhållande med henne, men blir orolig för hur hon får mig att känna. Tyvärr känner jag instinktivt hur jag blir otroligt avundsjuk/arg när hon ger mer uppmärksamhet till någon annan än mig. Eller om hon säger något positivt om en annan kille. Jag tror inte jag är kär utan mer "besatt" av hennes uppmärksamhet?
Jag har aldrig låtit detta visas, men inombords går jag sönder.
Hur ska det gå i framtiden när jag går in i ett förhållande och konstant är osäker och orolig för att hon kommer lämna mig mm? Det känns ju som jag bara kan vara tillsammans med någon som inte tillåts gå ut ur huset och det är INTE vad jag vill utsätta min flickvän för.
Jag vill göra ALLT för att behandla min framtida flickvän bra och inte vara kontrollerande/psykiskt misshandlande. Jag vet att jag är otroligt osäker osv och vill verkligen jobba på det nu så att jag kan gå in i ett bra förhållande i framtiden.
Har ett bra förhållande med mina föräldrar, men minns när ja var liten att jag kunde bli otroligt avundsjuk och arg om min mamma och/eller pappa ens gav lite uppmärksamhet till min kusin (inte syster dock). Jag ville ju att hela deras liv skulle kretsa kring mig och ingen annan. Kunde gå till skolan och ställa till med skit som att kasta stenar mot rutor för att "straffa" mina föräldrar för att dom gav någon annan uppmärksamhet, det hela blev en negativ spiral.
Har aldrig känt mig som en man utan mer som en pojke. Även i gymnasiet förstod jag inte riktig varför alla andra hade så bråttom med att växa upp. Jag var ett barn men de villa vara vuxna.
Det verkar som att bilden andra har av mig och bilden jag har av mig är helt olika. Andra har en bra bild av mig medan min bild av mig är katastrofal (dock har den blivit mycket bättre). Är livrädd för att folk ska tappa deras bild av mig och se hur jag ser mig själv.
Hur bearbetar jag dessa osäkerheter för att i framtiden kunna ha ett bra förhållande?
Har ni gått igenom något liknande?
Men jag jobbar ju fortfarande med mig själv, men inte på samma sätt.