Hur har du blivit bemött av polisen?

Hela mitt liv har jag försvarat polismyndigheten. Min uppfattning har varit att de som klagar är uppkäftiga unga män som går igång på att provocera och bli provocerade.

Nu, 22 år gammal, har jag mot min vilja tvingats inse att jag har varit ovetande partisk pga sexism. Jag är kvinna, och har alltid blivit trevligt bemött av poliser och väktare. Vad jag vet så har alla mina tjejkompiar blivit trevligt bemötta av polisen. Men nu har jag pratat med tillräckligt många skötsamma män för att förstå att det praktiskt taget är omöjligt för män att gå förbi en konstapel utan att bli korsförhörd utan anledning. Jag har lyssnat på och läst bloggar av män (bl.a. politiska aktivister) som jag vet aldrig skulle göra någon illa eller ens röka hasch, som skriver om hur de har blivit anklagade för att vara knarkare eller våldsbrukare eller gärningsmän av något annat slag. Till och med min egen far, som är en utav de mest vettiga människorna i Sverige, blev stoppad av polisen på en liten lantväg när han var ute på nattpromenad. Det blev en lång jävla utfrågning om vad han hade på lantvägar att göra mitt i natten och varför han vände ansiktet bort från polisbilen när den kom istället för att stirra sig blind på billyktorna som en anständig medborgare.

Själv sitter jag på flashback och skriver om hur mycket jag avskyr invandrare. Jag har skällt ut gamla tanter mitt på öppen gata. Jag har gått förbi dagisgårdar och fått en massa ungar efter mig som drar mig i ärmen och försöker krama mig. När jag ser polisbilar på stan tappar jag fokus och irrar med blicken för att jag tycker att de är obehagliga. Det har aldrig hänt att poliser har visat intresse för mig. Aldrig.

Jag är mycket ledsen över detta. Det gjorde ont att inse hur jag, som sitter på FB och skryter om hur klarsynt jag är, själv har lurats till att spelat rollen som blåst PK-hjärntvättad duktig flicka. "Men vadåååå, poliser är ju jäääättesnäääälla. De hjääääälper ju folk, jag känner mig aaaaalltid trygg på nätterna. Bla bla bla."

Men nu har jag vaknat ur även denna 1984-koma, precis som jag vaknade ur invandrare-är-underbara-koman för några år sedan. Jag kräver att få vara trygg när jag är utomhus, oavsett tid på dygnet. Men en trygghet som uppnås genom att beröva någon annans trygghet är inte riktig trygghet. Staten köper förtroende genom att favorisera vissa grupper så hårt att man inte har någon chans att se igenom favoriseringsbubblan. Och alla stackare som blivit illa behandlade och berättat detta för mig för att de trodde att jag var smart nog att se helhetsbilden, de har blivit svikna både av samhället och av sina medborgare.

Jag uppfattar nu dagsläget så här:

1. Inom polisyrket utsätts kvinnliga poliser för sexism från sina manliga kollegor.¨
2. Ute i samhället utsätts män för sexism av poliser överhuvudtaget.


Frågeställningar:

Hur har du blivit bemött av polisen?

Är min tolkning av dagsläget korrekt?

Kan ni komma på andra orsaker än den moderna feminismen (poliser har förmodligen alltid varit hårdare mot män)?

Det var en oseriös insändare som bygger på enstaka enögda händelser och försöker få dem att bli generella

Är det verkligen svårt att vara trevlig när man svarar?

Jag blir ibland lite smått rädd och nervös när jag ser poliser. Jag gör inget olagligt, men rädslan för att bli indragen till stationen och bli förnedrad genom att tvingas till pisseprov bara för man kollar lite konstigt, är lite nervös, eller råkar ha lite röda ögon skrämmer mig.

Jag har blivit klippt av polisen en gång när jag hade stora pupiller. Jag hade druckit alkohol (som utvidgar pupiller) och det var kolsvart ute. Dumma jävlar.

Jag har mött både otrevliga poliser och många som har varit väldigt trevliga. Men i många av fallen (mina fall), om man vill att det ska vara trevliga, så måste man underkasta sig dom. Kan ju vara lite förnedrande, och så har jag känt många gånger. Med underkasta menar jag ungefär: Ja, konstapeln, det har du ju självklart rätt i, hur kunde jag vara så dum? Men det är bra tänkt, tack så mycket, tack tack. Jag älskar polisen och självklart har ni rätt, alltid.

Många utövar maktmissbruk, helt klart.

Men i överlag så tycker jag de brukar vara snälla och hjälpsamma!

Se där.

Vad tycker du om fördelningen av maktmissbruk? Tycker du att de få gånger du blivit utsatt för det är skäl nog att ifrågasätta polisväsendet, eller tycker du att det bra poliserna gör väger tyngre?

Godmorgon, som en hederlig svensk som snart ska iväg till jobbet har jag bara negativa erfarenheter av polisen. Bara negativa. Långt inlägg, läs gärna. Det var också en välformulerad trådstart men jag nödgas tyvärr skriva fritext istället för att svara på frågorna. Mina svar kan säkert hittas i väggen av text som följer:


Är svensk, vit, normalsexuell man i 35-40-års åldern. Hederlig.

Polisen beter sig generellt i bästa fall otrevligt och kort, trots att de har ett serviceryke, i grund och botten. I näst sämsta fall får man en knogmacka och LOB:ad trots att man är spiknykter. De är alla medelmåttor. Numera inkvoteras dessutom kvinnliga medelmåttor.

I händelse av att till exempel optirock skulle ha något att säga gällande "medelmåttor" så kan jag säga:

Jag har kommit i kontakt med dessa idioter på motionsrundor vid två tillfällen. De var lika ouppfostrade båda gångerna - trots att jag beter mig som en mönster-"fånge" när de tryckt mig åt sidan. Och när jag dessutom inte har en aning om vad de pratar om. Så uppenbart ute på motionsrunda och ändå så stannade de mig... kanske för att jag råkade titta på polisbilen när den gled förbi så ville de trycka till mig... ?

Stoppad med bilen vid tre tillfällen när jag jobbade och åkte genom skitstaden norr om Stockholm. Dessa poliser var som en sorts parodier på dåliga poliser.

Det märkliga är att det var tre helt olika par varje gång! Som om de blivit ISO-certifierade att bete sig som invandrarungdomar eller värre. Dessa incidenter har hänt under en tvåårsperiod och numera blir jag förbannad bara av att åka in i röda vågen-staden.

Exempel: Jag hejar vänligt men frågande när de stannat mig. Han hejar inte tillbaka utan stirrar förbannat på mig utan att säga ett ord och vänder sig bort och säger något i en jävla mobiltelefon medan jag sitter där som en idiot.

Polisen på andra sidan den tomma passagerarplatsen lyser in i bilen trots att det är ljust inne hos mig. Mobilpratarpolisen sliter åt sig identifikation efter en arg, stressad fråga, försvinner, den andra polisen börjar fråga hundra idiotiska, ovidkommande frågor som han inte ens lyssnar på svaren till.

Jag får stiga ur bilen och allt som allt slösas det bort närmare 40(!) minuter. Får tillbaka kortet utan ett ord och sen åker de. Jag står kvar i kylan, tio meter från bilen och antar att jag kan åka vidare, kraftigt försenad. De hade dessutom tagit alla mina uppgifter, dubbelkollat mot folkbokföringen och frågat ut mig om vad mina familjemedlemmar hette - allt fanns ju att tillgå via mitt körkort, men det var väl roligt att få idioten (jag) att dansa efter deras pipa.

Detta var inte värsta exemplet, men eftersom jag nämnt det i umgängeskretsen och det hade några utmärkande detaljer så får det bli en annan gång.

Sen finns det ju fall av polisvåld, men jag föreställer mig att tråden mer ska handla om dessa retliga vardagshändelser, inte det värsta av det värsta? För sådana känner nog en hel del av oss till... och då pratar jag inte om det som kommer ut i media.

- - -

Tyvärr har jag några fler exempel, när jag till exempel ringt polisen för pågående brott - men blir nog sen till jobbet om jag fortsätter, så för att knyta ihop säcken:

Svenska poliser är hyperkonventionella, lågpresterande och fega, grupporienterade middle-of-the-pack-människor... Talar kompis med VIP-kriminella och kollegerna, talar barskt och nedåt åt Svensson och slickar uppåt så tungan blir blodig. Herregud vilket jävla pack.


Men det kanske finns lokala skillnader? Kanske poliserna i t ex Skellefteå eller Falun är snällare eller har åtminstone någon form av social kompetens? Polisen här i Mälardalen uppför sig för jävligt. Endast medelmåttor? Eller före detta mobbare/före detta mobboffer?

- - -

Slutligen vill jag bara säga att det finns visst poliser som riskerar liv och lem bland kriminella och psykfall men dessa polisers attityd är det nog ingen skillnad på från asfaltstramparna - nej förlåt, stjärtsittarna - de sitter ju bara i sina jävla biljävlar och f-ttar sig dagarna i ända... Jag är givetvis tacksam att det finns poliser i Sverige men nog vore jag f-n så mycket tacksammare om de började bete sig som folk.

har iofs bara varit den som anmält .ågon och ska vittna i en annan anmälan men jag tycker också att dom är trevliga

De gör sitt jobb en del gör det lätt för sig andra svårt så enkelt är det bara :-)

Jo, det är så jag har tänkt fram till nu. Men efter att ha hört så många hederliga män tala om hur otrevligt bemötta de har blivit av polisen så börjar jag undra om vi blir förda bakom ljuset.

Jag har aldrig blivit dålig bemött av polisen, varken i Sverige eller Norge.
Däremot har jag väldigt goda vänner, som är av utländskt ursprung som ofta blir utfrågade medans jag står och ser på. Uansett hur mycket ljud jag lagar så är jag fullständigt ointressant.
Det handlar om allt mellan himmel och gjord vid dessa utfrågningar, om dom inte sväljer tungan och bara svarar på polisernas/väktarnas frågor så är det lätt hänt att de blir "gripna" på en eller annan grund. Misshandel är inte ovanligt vid dessa gripanden.

Poliserna i Norge verkar mer "toleranta", här har jag bara sett de gripa narkomaner och överförfriskade människor ute på stan. Aldrig sett övervåld än så länge.

Jag vet inte vad du snackar om, jag har gått förbi hundratals poliser utan att någonsin blivit stoppad, detsamma gäller mina vänner. Varför skulle en polis stoppa en utan anledning? Har du någon aning om hur många personer som går förbi poliser?

Antagligen är polisen hårdare mot män änn mot kvinnor överlag, däremot så har jag aldrig blivit dåligt eller felaktigt behandlad utav någon polis i något land jag varit i, ännsålänge.

Då är jag ändå 24 år, vit man, med väldigt kort hår och en kollega beskrev mig som att jag såg ut som en mördare en gång, enda gången jag känner att någon person faktiskt har behandlat mig annorlunda var en väktare som hävdade att jag var för full för att komma in på krogen, humorn där är att jag inte ens hade druckit någon form utav alkohol den kvällen, däremot var det första gången jag rakade mig, så någonting säger mig att denna väktare inte var helt ärlig mot mig.

Däremot så är jag varken arg eller klandrar honom för det, hans jobb är att hålla ordningen där och misstänker han att man kanske kan vara en problem person, så är just att hävda att man är för full bästa sättet att neka någon istället för att faktiskt säga som det är.

ps. Var däremot sista gången jag någonsin gick till den krogen, har lite principer faktiskt.