2006-07-24, 10:19
#1
Bland intitierade personer har det alltid varit välkännt att talet om en svensk neutralitet enbart har varit en dimridå som den socialdemokratiska regeringen har använt för att missleda de egna medlemmarna, samt partiets valboskap. Nu har denna "neutralitetspolitik" blivit föremål för en dotorsavhandling skriven av Robert Dalsjö. Han pressenterar en del av sina slutsattser i DN-debatt.
Alla initierade personer visste, givetvis, att "Hjalmarssonaffären" enbart var en fråga om hyckleri från den socialdemokratiska regeringens sida i syfte att vinna inrikespolitiska fördelar.
Uppenbarligen är det så att socialdemokratiska politiker som Ingvar Carlsson väl känner till dessa förhållanden, men att hyckleriet är så djupt inpyrt att man inte har kurage nog att stå för den politik som man har fört.
Citat:
För väst utgjorde Sverige med sitt starka flygvapen en stor jaktskärm som skyddade Norge, Danmark och Storbritannien mot luftangrepp österifrån och som kunde ge livsviktig förvarning, samtidigt som det var ett viktigt genomflygningsområde för det västliga bombflyget.
En före detta chef för det amerikanska strategiska bombflyget (Strategic Air Command, SAC) har också bekräftat att man planerade att flyga genom svenskt luftrum och inte ens drömde om att svenskarna skulle skjuta på dem.
Tvärtom hade väst redan i mitten på 50-talet etablerat rutiner för hur SAC:s plan skulle identifiera sig för svenska flygledare, och man kände till ett antal längre svenska flygfält som kunde användas för nödlandningar.
På svensk sida hade flygstaben utarbetat anvisningar för ledning av allierat jaktflyg, och ett stående inslag i många svenska krigsspel under 50- och 60-talen var framskjuten basering av västligt kärnvapenbärande attackflyg till flygfält i Sverige, från vilka angrepp riktades mot baser och hamnar i Baltikum och Finland.
I debatten har det hävdats att skillnader i teknisk standard skulle ha förhindrat direkt samverkan mellan svenskt flyg och Natoflyg. Emellertid kan jag visa att mellanmunstycken för tankning av Natoflyg lagrades vid de flesta flygbaser och att det svenska stridsledningssystemet runt 1964 försågs med sändare/mottagare för UHF-bandet, explicit avsedda för kommunikation med Natoflyg som befann sig svenskt luftrum.
En före detta chef för det amerikanska strategiska bombflyget (Strategic Air Command, SAC) har också bekräftat att man planerade att flyga genom svenskt luftrum och inte ens drömde om att svenskarna skulle skjuta på dem.
Tvärtom hade väst redan i mitten på 50-talet etablerat rutiner för hur SAC:s plan skulle identifiera sig för svenska flygledare, och man kände till ett antal längre svenska flygfält som kunde användas för nödlandningar.
På svensk sida hade flygstaben utarbetat anvisningar för ledning av allierat jaktflyg, och ett stående inslag i många svenska krigsspel under 50- och 60-talen var framskjuten basering av västligt kärnvapenbärande attackflyg till flygfält i Sverige, från vilka angrepp riktades mot baser och hamnar i Baltikum och Finland.
I debatten har det hävdats att skillnader i teknisk standard skulle ha förhindrat direkt samverkan mellan svenskt flyg och Natoflyg. Emellertid kan jag visa att mellanmunstycken för tankning av Natoflyg lagrades vid de flesta flygbaser och att det svenska stridsledningssystemet runt 1964 försågs med sändare/mottagare för UHF-bandet, explicit avsedda för kommunikation med Natoflyg som befann sig svenskt luftrum.
Citat:
Hjalmarsonaffären kallades den affär som socialdemokraterna skapade den 27 juli 1959. Då beslöt den socialdemokratiska regeringen att utestänga högerledaren Jarl Hjalmarson från den svenska FN-delegationen. Detta motiverade man med att Hjalmarsson inte skulle ha varit en trovärdig anhängare av den svenska neutralitetspolitiken. Hjalmarsonaffären utvecklade sig snabbt till en av de bittraste och mest intensiva uppgörelserna om svensk utrikespolitik under det kalla kriget.
Den politiska ledningen var - med ett viktigt undantag - informerad om förberedelserna och hade givit sitt medgivande.
Under Tage Erlanders tid rapporterade den militära ledningen normalt om detta till statsministern, försvarsministern
eller utrikesministern, men 1949, 1959 och 1963 gjordes också föredragningar vid regeringssammanträden. Dragningen 1959 gjordes tre dagar före riksdagens debatt om Hjalmarsonaffären, där Erlander kategoriskt tog avstånd från alla former av förberedelser för militär samverkan med medlemmar av ett stormaktsblock. Några veckor senare kunde försvarsstabschefen
vid ett hemligt möte med sin danska motsvarighet berätta att regeringen - trots uttalandet i riksdagen - hade givit tillstånd att fortsätta samarbetet som förut.
Efter Olof Palmes övertagande av statsministerposten 1969 krympte kretsen av statsråd som kände till förberedelserna stegvis.
Ett viktigt brott i den politiska kontrollen och insynen inträffade vid maktskiftet 1976, då Palme valde att inte informera sin efterträdare Thorbjörn Fälldin om de åtgärder som i hemlighet vidtagits för att säkra hjälp västerifrån om Sverige skulle utsättas för ett sovjetiskt angrepp. Men även ÖB Synnergren berättade knappast något för Fälldin om förberedelserna, och det var bara försvarsminister Erik Krönmark som fick veta något av sin företrädare och av ÖB, och då mest smärre brottstycken. Med tanke på att förberedelserna hade karaktären av en livlina för att säkra nationens överlevnad måste Palmes och Synnergrens förfarande betraktas som anmärkningsvärt.
Under Tage Erlanders tid rapporterade den militära ledningen normalt om detta till statsministern, försvarsministern
eller utrikesministern, men 1949, 1959 och 1963 gjordes också föredragningar vid regeringssammanträden. Dragningen 1959 gjordes tre dagar före riksdagens debatt om Hjalmarsonaffären, där Erlander kategoriskt tog avstånd från alla former av förberedelser för militär samverkan med medlemmar av ett stormaktsblock. Några veckor senare kunde försvarsstabschefen
vid ett hemligt möte med sin danska motsvarighet berätta att regeringen - trots uttalandet i riksdagen - hade givit tillstånd att fortsätta samarbetet som förut.
Efter Olof Palmes övertagande av statsministerposten 1969 krympte kretsen av statsråd som kände till förberedelserna stegvis.
Ett viktigt brott i den politiska kontrollen och insynen inträffade vid maktskiftet 1976, då Palme valde att inte informera sin efterträdare Thorbjörn Fälldin om de åtgärder som i hemlighet vidtagits för att säkra hjälp västerifrån om Sverige skulle utsättas för ett sovjetiskt angrepp. Men även ÖB Synnergren berättade knappast något för Fälldin om förberedelserna, och det var bara försvarsminister Erik Krönmark som fick veta något av sin företrädare och av ÖB, och då mest smärre brottstycken. Med tanke på att förberedelserna hade karaktären av en livlina för att säkra nationens överlevnad måste Palmes och Synnergrens förfarande betraktas som anmärkningsvärt.
Alla initierade personer visste, givetvis, att "Hjalmarssonaffären" enbart var en fråga om hyckleri från den socialdemokratiska regeringens sida i syfte att vinna inrikespolitiska fördelar.
Citat:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.j...usRenderType=2
Neutralitetspolitikkommissionen fann att det hade varit oförenligt med statsmakternas ansvar för landet om man inte hade vidtagit åtgärder för mottagande av militär hjälp utifrån för det fall neutralitetspolitiken hade misslyckats. I detta uttalande har bland andra Ingvar Carlsson instämt. Anders Thunborg betecknade förberedelserna som ett sätt att säkerställa nationens överlevnad.
Mot denna bakgrund kan man fråga såg hur den statsledning bör betecknas som låter nationens livlina ruttna bort därför att statsledningen själv - åtminstone till del av inrikespolitiska skäl - hade skapat en retorisk bild av Sveriges ställning som gjorde det för känsligt att hålla livlinan i skick.
Mot denna bakgrund kan man fråga såg hur den statsledning bör betecknas som låter nationens livlina ruttna bort därför att statsledningen själv - åtminstone till del av inrikespolitiska skäl - hade skapat en retorisk bild av Sveriges ställning som gjorde det för känsligt att hålla livlinan i skick.
Uppenbarligen är det så att socialdemokratiska politiker som Ingvar Carlsson väl känner till dessa förhållanden, men att hyckleriet är så djupt inpyrt att man inte har kurage nog att stå för den politik som man har fört.
