Har svårt för att skratta åt vänners och bekantas skämt, är jag tråkig bara?

Det hade lika gärna kunnat varit jag som varit TS och skrivit det där för det stämmer till 100%. Jag tror att mitt bekymmer började efter mellanstadiet då jag var lite mobbad, bytte skola, och började om. Sen dess har jag socialt alltid sökt bekräftelse och därför vill jag alltid säga rätt saker för att just bli omtyckt. Just det har hängt med och spökar än idag!! hur ska jag bete mig när du gör så? vad ska jag säga när du säger så? vad ska vara det första jag säger för att du ska tycka om mig? Det är såna tankar som har följt mig sen skolan och det har helt ärligt förstört mitt liv. Jag är inte ett socialt mongo och jag anser mig inte vara ful heller, men jag har otroligt svårt att släppa loss när jag träffar nya människor och tjejer också för den delen som du nämner. Folk säger "släpp loss bara", för mig är det en omöjlighet(nykter) att göra. Jag är mellan 20-30 år nu och ser inom en framtid ingen förbättring Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har stadigt liv i övrigt med jobb, lgh, bra familj men det är detta som du skriver om som jag också saknar!

Bra skrivet TS

Känner också igen mig i det du beskriver i många situationer. För min del har "lösningen" varit att hitta likasinnade, folk som är hyfsat medvetna, som har koll på vad som händer runt om i världen, som har liknande intressen som oftast ligger på det intellektuella planet. Folk som kan betrakta sig själva utifrån och du kan ha intressanta givande samtal med. Ska säga att det kan ta långt tid att bygga upp en "portfölj" av betydelsefulla bekantskaper och det handlar givetvis om givande och tagande. Ingen är exakt som du. Se till att inte deppa ihop under tiden utan tro på dig själv och din förmåga. Bli mer självständig, mer aktiv och försök hitta sociala sammanhang där du kan hitta de personer du tror du söker. Gör det du vill.

Känner precis samma sak! Skönt att man inte är ensam. Har aldrig haft det där kompisgänget, att bara hänga med grabbarna. Det har aldrig varit jag. Självklart har man sparkat boll som liten och varit igång men jag har aldrig riktigt kommit in i gänget. Blivit en av "dem". Det är det som stör mig mest av allt i min tillvaro. Att inte ha något kompisgäng, utan enbart ha massa spridda vänner.

Jag skrattar inte bara åt genomtänkta skämt. Jag kan skratta åt små saker också, som att någon svensk kille i 30 årsåldern med kostym halkar och slår sig när han ska på bussen. Reaktioner är något jag kan skratta gott åt, mest för att man känner igen sig för att man kan vara klumpig, arg och bitter själv

"Släpp loss" är ju något man hört i tid och otid när man förklarar för vänner om ens problem.. Lider med dig. Vad fan ska vi göra egentligen mer än att ifrågasätta oss själva och fortsätta leta efter personer man klickar med, förhoppningsvis någon fin tjej.
Det är just detta jag gör även om det inte är i någon stor utsträckning längre men när jag lär känna nytt folk känns det ungefär likadant varje gång, bara någon enstaka man klickar med. Och alltid är det en kille som har "alla hästarna i stallet" och som kan någonting om hur saker och ting fungerar.. men aldrig en tjej vilket jag hade uppskattat mer. Mina flickvänner har alla varit snälla och omtänksamma men det är de betydelsefulla samtalen som man saknade, de där konversationerna då man på riktigt faktiskt kunde skratta åt varandra.
Eller tittar man för mycket på film där konversationerna mellan man och kvinna sitter som en smäck och där kärleken möts vid ett ögonkast..

Som Diarama skriver "Att inte ha något kompisgäng, utan enbart ha massa spridda vänner" är en klockren beskrivning av mitt liv också men visst är det bättre än att inte ha någon egentligen så man kanske inte ska gnälla ändå.

Det är som om du och jag skulle kunna vara samma person. Känner och har precis samma "problem". Nyfunna vänner förblir nästan enbart vänner, aldrig bästa vänner. Har haft en nära vän i hela mitt liv, en! Och som du nämnde så har jag väldigt svårt att få till det där "samtalet" med flickvänner. Min nuvarande flickvän och jag har på drygt ett och ett halv år knappt haft ett ända djupt samtal. Knappt ett enda samtal som enbart flyter på av sig självt, där tiden försvinner och det enda som existerar är den andra personen och dennes röst. Detta är påfrestande för förhållandet och det som jag tror bidragit mest till oroligheterna i mitt förhållande på sista tiden.
Varför det är så här skulle vara lite roligt att veta. Har jag någon bokstavskombination, är jag socailt efterbliven. Eller är det bara så att jag är perfekt och alla andra konstiga? Jag vet inte, men jag tänker ta reda på svaret.

Detta har jag haft med en tjej men jag var tyvärr inte attraherad nog av henne så att jag skulle kunnat bli tillsammans med henne..

Tänker också på om jag bara är lite socialt efterbliven men samtidigt, jag vet att jag kan skratta riktigt mycket med rätt person..
Tycker mig också se mig själv i dina inlägg. Lite fascinerande att man kan vara så lik en annan person, tänk då hur många som faktiskt är som oss bara i Sverige eller här på Flashback.

Hog intelligens har den bieffekten att de korkade saker som den troga massan sager framstar som just korkade. 99% av all "humor" som pobeln roar sig med ar inte rolig, den ar dum. Utover det verkar du vara en grubblare och det ar lite samma sak dar - alla dumma handlingar som andra har kul at blir mest bara dumma for att man tanker pa vad man gor och hur det skulle framsta for andra (om andra bara hade halften av det vett man sjalv har..).

Kanner igen mig ganska mycket i det du skriver TS, dock forutan ett stort matt bitterhet..

Man vill ju tro på vad du säger men vad baserar du dina uttalanden på? Oavsett sanningshalt så är det knappast någon fördel ändå, iaf inte i det sociala livet med de flesta människor. Du kan gärna berätta hur du hanterar vardagen också om du nu inte besitter denna bitterhet jag har?

Jag vet inte hur du är men personligen uppskattar jag att ha en bred bekantskapskrets av stabila lättillgängliga, roliga vänner. Dvs. inte 6-månaders flickvänner som kommer och går. Behöver du ständigt bekräftelse kan jag förstå dig men annars har jag ingen förståelse för personer som lättvindigt ger sig in i parförhållanden. Varför ska du jaga en flickvän? Det kan du börja vara desperat över när du är 30+. Vänskap varar för evigt och är nyttigt i både sociala och affärsmässiga sammanhang.

Jag är i stort behov av kärlek(intim kärlek) och det får man genom flickvänner, jag är rätt känslosam som person förövrigt(betyder dock inte att jag är en mes ).

Du vill knulla mycket mao. Försök att tänka minst lika mycket med det stora huvudet som det lilla så har du större chanser att påverka din livssituation.