Citat:
Ursprungligen postat av
arkmike
Jag förstår dina bryderier när vi konfronteras med någonting så bestialiskt som i vårt fall. Det finns all anledning att återkomma till frågan om "ondska" om vi ska försöka förstå detta obegripliga som till och med di lärde tvistar om.
Jag vilar på hanen tills vidare och rekommenderar Pär Lagerqvists lilla tunna roman "Dvärgen" som beskriver en liten man fylld av hat, tillkortakommanden och komplex som han agerar ut i sin roll som narr. Kärnan i berättelsen är den inneboende aggressionen som han bär. Han agerar inte ut sexuellt men Lagerqqvist trycker på sambandet komplex, otillräcklighet som kan appliceras på NB från barnsben med avvisningar. Jag gissar förstås men mindervärdighetskomplex är inte att leka med.
Skräck? Vad är det? Är det skräck jag känner när jag ligger ensam i dvärgvåningen om
natten och ser Josafats vålnad närma sig min säng, när han kommer emot mig dödsblek med
blåa märken kring halsen och gapande mun?
Jag känner ingen ångest eller ånger, ingenting som upprör mig på något särskilt sätt.
När jag ser honom tänker jag bara på att han är död och att sedan dess är jag fullständigt
ensam. Jag v i l l vara ensam, jag vill inte att det ska finnas något annat än jag.
Och jag ser tydligt att han är död. Det är bara hans vålnad och jag är fullständigt ensam
i mörkret så som jag varit ända sen jag strypte honom.
Det är ingenting skrämmande i det.
Kunde inte låta bli att skriva in ett litet avsnitt ur detta mästerverk du så klokt
rekommenderade. Sitter på en utgåva från 1951, inhandlad på ett av huvudstadens
antikvariat för drygt 15 år sedan.
"Dvärgen", i sanning läsvärd, är dock inte en sån tunn roman direkt. Drygt 235 sidor.
Du blandade nog ihop det med ett annat av den nobelprisbelönade svenskens prosaverk:
"Bödeln". Det är en riktig kortroman det som också kan rekommenderas.
Ja, denne lille man, aldrig namngiven, är verkligen full av hat och förakt till det mesta.
Även till sitt eget dvärgsläkte. Den Josafat som nämndes och som mördats med
huvudpersonens små korta labbar var en lilleman han också.
För att nu knyta an inlägget till just trådens NERIJUS, denne man som i en hast tog
och förvandlade en idyllisk plats till ett mardrömsställe, som tog ett liv och skapade
skräck och avsky, så finns det nog vissa överensstämmelser mellan en sån som honom
och den styvt porträtterade medeltidsnarren hos Lagerkvist.
Det komplexfyllda särskilt kanske.
Nero är en man som bär på åtskilligt med mörker kan tänkas.
En 17-årig svensk tös fick till all olycka stifta bekantskap med delar av det
i försommaraftonen detta år.
Dvärgen får i natten besök av vålnaden av den han dödat.
Han blir inte skuldtyngd för den sakens skull.
Jag undrar just om Nerijus också hemsöks om nätterna. Om hans brutalt mördade offer
kommer till honom i drömmarna och han vaknar kallsvettig och med ett våldsamt bankande
hjärta?
Inte han heller skuldtyngd förmodligen. Ånger eller ångest lär inte driva honom in i
sammanbrott och till ett kommande erkännande.
Men helt komfortabel med "situationen" är han knappast.
Lisa må gott förfölja honom framöver. Allt påtagligare. Så att han inte glömmer bort
eller förminskar det som hände inför sig själv.
En totalknäckt flickmördare vore förstås det mest önskvärda. Men än är det nog en bra bit dit.