Citat:
Ursprungligen postat av
LOE2
Jag har sagt detta förut.
Pappans självbehärskning är väl närmast övermänsklig. Jag tycker att rätten skulle tåla att släppa fram mera känslor, som i USA. Nu upprätthålls ett artificiellt lugn, som på ett symposium om Stagnelius dikter, medan samtalet avhandlar vinkeln på strypmärkena på den nyss levande kvinnans hals. Det ska väl föreställa saklighet och respekt - känslosamhet är det värsta svensken vet.
Situationen är ju grotesk och sprängfylld av underkvävda känslor. Lisas pappa sitter där som målsägare och anklagelsen gäller det ofattbara brottet av svaranden att beröva honom och familjen deras älskade dotter (och henne hennes liv, men detta kan hon inte själv tala för). Han borde tvärtom fått ordet och tillåtits rikta sina känslor direkt till motparten. Dramatiskt, visst, men genuint och verkligt.
Instämmer helt i dina åsikter.
Pappans självbehärskning ÄR närmast övermänsklig.
Att behöva sitta och lyssna på Rönnbäcks hånfulla och kränkande utläggningar torde vara mer än de flesta skulle tåla. Jag skulle själv absolut inte ha kunnat visa den enorma självbehärskning som Lisas pappa visade.
Att behöva sitta och lyssna på alla detaljer i mordet, teoretiskt och "platt" formulerat utan att få ge utlopp för sin förtvivlan, sin hjälplöshet, sin frustration och sin sorg - den livslånga sorg och saknad av sin älskade dotter, som mördaren Nerijus åsamkat honom och hans familj.
Pappan har fått den verkliga livstidsdomen, den största sorg och tomhet en människa kan känna.
Kan man som förälder drabbas av något hemskare än att ens barn rycks ifrån en på det groteska sätt som Lisa rycktes ifrån sin pappa och sin familj?
Kan man någonsin sluta tänka på vad det sista var som Lisa hann tänka på?
Kan man någonsin sluta tänka på hur länge och hur mycket Lisa fick lida?
Kan man någonsin sluta tänka på varför just hon skulle ha den dödliga oturen?
Det värdefullaste togs ifrån dem - deras älskade dotter och syster - på ett obeskrivligt vidrigt sätt.
Ens hjärta brister bara man snuddar vid dessa tankar som pappan och familjen har i sin förtvivlan och sorg.