Citat:
Ursprungligen postat av
MrFold
Bra att det verkar ha gått upp en talgdank för vissa.
Här i tråden har den misstänktes, senare åtalades, senare livstidsdömdes ihärdiga nekanden använts som ett argument för hans oskuld. Vissa verkar ha påverkats starkt av dem. Det är svårt att tro att de som låter sig påverkas av sånt har någon större erfarenhet av att följa kriminalfall.
Misstänkta nekar. Åtalade nekar. Dömda nekar. Oavsett om de är skyldiga eller ej. Folk nekar även i de mest absurda situationer. Gestapochefen Kaltenbrunner hade i Nürnbergprocessen mängder av enormt komprometterande dokument emot sig som visade hur han personligen gett order om handlingar som mord på oskyldiga civila i rent hämnd- eller avskräckningssyfte. Det hela stärktes även av vittnesmål. Ändå nekade han i sten. Vittnena ljög eller mindes fel! Dokumenten var samtliga förfalskningar eller så hade underlydande förfalskat hans namnteckning helt enkelt!
Dödsdömda i USA nekar i åtminstone 65-70% av fallen enligt min bedömning (och jag har studerat frågan ganska noga). Även här inte sällan trots en överväldigande, ibland närmast monumental bevisning.
Slutsatsen är given: Ett nekande är i sig absolut ingenting värt och det är direkt korkat att använda det som argument för någons förmenta oskuld. Det enda som är intressant är sakskälen för nekandet. Och i Nerijus fall finns det ju inga såna. Han bara blånekar, utan att komma med någonting av substans (Att han säger sig ha varit hemma är naturligtvis inte substans, det är bara ett tomt påstående)
Instämmer, du har helt rätt.
Nerijus blånekande utan att komma med något med substans bekräftar egentligen bara hur skyldig han är.
Detta är ju ett riktigt skambrott som är mycket svårt för förövaren att erkänna. Om ett erkännande så småningom kommer vid liknande gärningar brukar det ta många år innan förövaren berättar om det i sin terapi, enligt sexualbrottsexperten/Professorn Niklas Långström.
Enligt Pär Anders Granhag, professor i psykologi vid Göteborgs universitet - som forskat kring rättspsykologi och minnespsykologi - finns det flera anledningar till att förövare som Nerijus inte erkänner;
# Nerijus kanske inte ser brottet på samma sätt som åklagaren gör.
# Han ställer sig frågan: "Vad har jag att tjäna på att erkänna?"
# Rädsla för hur fängelsetiden kommer bli om man erkänner ett föraktligt brott.
# Genom att neka slipper han svara på frågor om sin sexualitet och behöver inte ge förklaringar.
Sen kan man nog lägga till en viktig detalj till till nekandet: Vad fan skulle hans mamma säga om han erkände?
(Länkar till Långströms och Granhags uttalanden har jag lagt in tidigare)