SvD/SIFO: Kraftigt ökat motstånd mot NATO

SvD:s senaste SIFO-mätning visar på ett kraftigt ökat motstånd mot NATO hos svenskarna:

SvD/Sifo: Kraftigt ökat motstånd mot Nato

Natoopinionen för eller mot svenskt medlemskap har svängt kraftigt på mindre än ett år, visar SvD/Sifos senaste mätning. 49 procent säger nu nej, 33 procent ja medan 18 procent är osäkra.

http://www.svd.se/svd-sifo-kraftigt-...sakerhetslaget

Detta framstår ju i förstone som märkligt, då NATO-propagandan i svenska media och från de NATO-vurmande partierna aldrig varit så intensiv som det senaste året. Vi har också haft en serie upphausade incidenter med verkliga eller påhittade ubåtar, upplevda ryska "flyganfall" m.m. som borde ha skrämt svenskarna att vilja gå med i NATO.

I stället har det motsatta skett. En klar majoritet av dem som tagit ställning säger nu NEJ till NATO.

Frågor att diskutera:

1. Vad har hänt? Börjar folk genomskåda propagandan? Eller beror motviljan mot NATO helt enkelt på att svenskarna inte vill dras in i nya krig i Mellanöstern, mot Ryssland eller på andra håll?

2. Hur kommer svängningen bort från NATO att påverka den svenska partipolitiken? Fler centerpartister är nu mot än för NATO. Kommer borgarna att lyckas hålla en enig linje i NATO-frågan?

3. Har SD, som nyligen blivit mer NATO-vänliga, hoppat på fel tåg? Kommer de att förlora väljare på det?

4. Hur påverkas möjligheten till ett utbyggt försvarssamarbete med Finland om Sverige fortsätter att stå utanför NATO? Blir det svårare eller tvärtom enklare att få till stånd ett sådant samarbete?

Har det inte visats undersökningar som säger att Ja-sidan leder för inte så länge sen?

Det tycks som om svenska politiker medvetet skrotade försvaret för att kunna ansluta Sverige till Nato med motiveringen att vi saknar försvarsförmåga när det börjar krisa i omvärlden.

Det stämmer:



http://www.svt.se/nyheter/fler-svens...ato-medlemskap

Svensk försvarspolitik är patetisk, liksom de slutsatser som dras av folkets ombytlighet. Det var inte bättre med den borgerliga regeringens ombytlighet med den alltför otillräckliga dåvarande försvarsministern Karin Enström som medverkat i en regering som gång på gång försäkrade att allokerade resurser var tillräckliga (för enveckasförsvaret...) - men så snart medierna dagligen rapporterade om situationen i Ukraina 2014 och Krim med Rysslands intervention så blev det plötsligt jätteviktigt med ett försvar. Medierna, politikerna, opinionen var angelägen i cirka två veckor, sen slocknade allt intresse och alla (öppna) ambitioner att göra ett jota. Det är inte bättre med pajasarna Löfven och Wallström i nuvarande rödgröna kaosregering, som blandar sig i saker de inte har kompetensen eller omdömet att värdera; tvärtom är de en säkerhetsrisk som polemiserar förnumstigt mot Ryssland, samtidigt som de inte tar något fast steg i någon riktning. Viljelösa våp.

Opinionsmätningar avspeglar flyktiga sentiment och de exploateras av medierna för att både ha något att berätta/sälja, men också för att styra opinion och politik med (opinionsjournalistik). Med tanke på det låga förtroende som medierna och politikern åtnjuter ska de vara försiktiga med den sortens manipulationer.

För ett år sedan var en knapp majoritet av dem som bestämt sig för NATO (41% mot 39%), men nu är det alltså bara 33% för och 49% mot NATO.


Detta var alliansregeringens politik ja. Även S var först med på att skrota försvaret, men det tror jag mest var för att de ville använda pengarna för annat.

Dock tycks S ha ändrat sig sedan de själva kom till makten. Kanske insåg de först då vartåt det barkade.

Detta var dock för två månader sedan, långt innan Brexitomröstningen. Kanske har Brexit, som till stor del kom att handla om nationell suveränitet versus överstatlighet, väckt intresset för suveränitets- och självständighetsfrågor även i Sverige.

Man bör notera att det är de NATO-vurmande partierna som också är mest för överstatlighet, dvs. ett federalt EU med egen polis m.m. Det är möjligt att den ökande motviljan mot NATO är ett tecken på en ökande svensk EU-skepsis efter Brexitomröstningen, som undersökningarna ännu inte fångat upp.

Det är glädjande siffror, och ärligt talat långt från vad i alla fall jag trodde skulle hända. Med en massiv rysslandshets och ett flertal partier (C, KD, MP och SD) som senaste året svängt till att rösta för ett närmande till NATO hade det nog varit närmare till hands att tro att väljarna påverkats i samma riktning.

Nu sitter Vänsterpartiet verkligen med trumf på hand som de enda verkliga NATO-motståndarna i synnerhet och kanske enda konsekventa försvararna av svensk självständighet och självbestämmande i allmänhet (jmfr frågorna om TTIP, ISDN, EU m.m.). Frågorna lär inte tappa i aktualitet eller relevans den kommande tiden direkt och som enda parti med en valmanskår, medlemskader och ledning som principfast och grundmurat säger nej till att lämna över makten till främmande intressen och överstatliga organisationer torde de framstå allt mer som det enda tänkbara riksdagspartiet för en växande nationell autonomirörelse.

Hur väl V kan kapitalisera på frågan beror förmodligen ändå mycket på hur väl MP och SD lyckas hantera sina respektive svek. De både, i långt större grad än KD och C, verkar fortfarande ha en starkt NATO-kritisk medlemskader som nu sista året blivit överkörda av sin partiledning. MP-ledningen har utmaningen framför sig att - likt vad gäller många andra frågor - motivera hur regeringsmakten var så mycket värd att det var värt att lägga sig i värdlandsavtalsfrågan. Vi såg en hel del missnöje med det beslutet spricka fram då och då under senaste kongressen, trots att årets MP-kongress inte fick behandla frågan.

SD har ju å sin sida inga regeringskompromisser att skylla på, utan frågan blir snarare hur lättlurade de vågar chansa på att deras medlemmar och väljare är. De satsade ju stenhårt senast på att helt frankt blåljuga om att de skulle röstat nej till värdlandsavtalet när de i verkligheten röstade ja. Frågan är hur många gånger man kan upprepa det tricket, eller kanske snarare, hur många gånger man kommer behöva upprepa det tricket innan de tillströmmande natovänliga borgerliga ny-SDarna blivit en så stor andel av partiet att ledningen vågar komma ur garderoben med ett öppet ja till NATO.

Delar av SD-ledningen har ju redan kommit ut ur NATO-garderoben. Sven-Olof Sällström som sitter i SD:s styrelse och verkställande utskott hör ju till dem som öppet förespråkar ett svenskt NATO-medlemskap:

SD-toppar går emot partilinjen – säger ja till Nato

Riksdagsledamoten Sven-Olof Sällström - som sitter i partiets högsta ledning - är en av dem som tycker att Sverige ska överge alliansfriheten.

– Som situationen ser ut nu så borde Sverige gå med i Nato, säger han.

http://sverigesradio.se/sida/artikel...rtikel=6444290

Sedan har SR sannolikt fel när de påstår att det finns en splittring inom SD-ledningen (jag bortser då från tidigare medlemmar av ledningen som Björn Söder). Sällström är nog bara en testballong som ledningen släppte ut genom garderobsdörren.

Kan även vara så att nu när NATO anslutning blivit mer aktuell att folk reagerar och tycker. Jag tror även att denna smyganslutning till diverse NATO verksamheter som pågår har fått upp folks ögon på att vi kommer att bli anslutna till NATO utan att folket får möjlighet att påverka.

Sen som flera nämner fler som börjat fundera igen på vad vår svenska neutralitet egentligen är för något och vilka fördelar det ger i en värld där man arbetar för fred och samarbete.

Många har nog också reagerat på den relativt öppna krigshets som pågår i massmedia där man påtalar att vi närsomhelst kan bli överfallna av Ryssland och att vi borde upprusta för att militärt möta detta hot. Det rimmar lite illa med att ryssarna väldigt gärna ser att vi bara fortsätter som vi gjort i alla år och är neutrala. Att gå med i NATO blir därför en självuppfyllande effekt att vi då blir en måltavla för Ryssland.

Sen har väldigt mycket av NATO debatten handlat om NATOs möjligheter att föra krig mot östländerna och att vi ska gå med för att skydda länder som gränsar till Ryssland.

NATO vill ha med Sverige för att vi i praktiken är en lättförsvarad flygbas.

Jag tror och hoppas att många inser att krigshets leder till krig. I denna krigshets borde Sverige agera för att bevara freden och sluta behandla Ryssland som en krigsförande fiende. Man borde istället söka praktiska lösningar i de konflikter som finns nu. Dessutom har vi att NATO och Ryssland har börjat samarbeta istället för att vara fiender. Vi ser därför att det är ännu mer orimligt att utmåla Ryssland som en krigsförande fiende.

Jag tror att Ryssland har viss rätt i de konflikter som pågår. Ukraina måste inse att de egentligen hade krimområdet till låns. Istället kan man fokusera på att Ryssland styr eller att området blir självstyrande och verka för att mänskliga rättigheter etc tillgodoses så att alla kan leva sina liv.

Vi behöver Ryssland på vår sida för att lösa många konflikter i världen. Samma gäller Kina. Släpp in dem för handel och världen kommer att blomstra. Sen blir Ryssland och Kina som alla andra länder så småningom när de inte behöver lägga så mycket energi på fientligheter från omvärlden.

Perspektiv på SD och NATO,


http://www.motpol.nu/patrikehn/2016/...betapolitiken/

Splittringen står alltså mer mellan partiledningen och partiet som sådant, än att det skulle vara en intern spricka inom partiledningen som sådan.

Största anledningen till NATO motståndet stavas Turkiet.
Svenskar söker stabilitet och trygghet men ett NATO med Turkiet innebär allt annat än trygghet.

NATO:s upprustning i vår region upplevs inte som ökad trygghet utan tvärtom. En ökad otrygghet.

Att en del ser NATO som en militär trygghet är en sak men befolkningen i stort ser inte en ökad NATO närvaro som trygghetsbevarande.
Samarbete ja, närvaro nej.

Håller med om att vi bör verka för fred och avspänning i stället för att delta i krigshetsen mot Ryssland. Det ligger också i vårt intresse att fortsätta att vara alliansfria. Möjligen bör vi överväga ett närmare samarbete med Finland om vi kan hålla NATO utanför det.

Kanske har folk börjat inse det när frågan aktualiserats genom värdlandsavtalet.

Debatten kring värdlandsavtalet har också gjort folk uppmärksamma på hur det smögs igenom av den avgående borgerliga regeringen. Det kan ha bidragit till den ökande motviljan mot NATO.

Så är det sannolikt. Sällström var SD-ledningens testballong. Man ville se hur medlemmarna skulle reagera på en omsvängning i NATO-frågan.