Citat:
I måndags hände det jag varit rädd för länge: förhållandet tog slut. Det var mitt första riktiga förhållande. Anledningen var att hon tappade känslorna och att det därefter inte fungerade. Så hon sa adjö, och nu kommer vi nog inte träffas igen på länge. Åtminstone vill inte jag det. Är det slut ska det vara slut!
Jag mår, som ni kanske förstår, skitdåligt just nu. Allting kändes så bra med henne, och jag ville verkligen försöka men hon ville inte längre och det får man acceptera. Problemet jag ser nu är att jag återigen är ensam. I henne tappade jag min identitet och min trygghet i vardagen, och framförallt tappade jag sällskapet. Jag har visserligen många vänner och många som bryr sig om mig, och det är såklart bra. Men ändå, det är inte samma sak som att ha en som jag känner mig älskad hos, och en jag kan mysa med och känna mig trygg med. Det är det som är så jobbigt.
Just nu känns min framtid mörk. Ett liv i ensamhet vill jag inte leva, och därför vill jag åtminstone när alla dystra känslor lagt sig "komma på banan igen" och återigen skapa en mening med tillvaron. Så nu frågar jag er om hjälp: hur går jag vidare efter detta? Jag vet att många här inne varit med om samma sak, så kom gärna med egna berättelser om vad ni gjorde när ni eventuellt var med om samma sak.
Jag mår, som ni kanske förstår, skitdåligt just nu. Allting kändes så bra med henne, och jag ville verkligen försöka men hon ville inte längre och det får man acceptera. Problemet jag ser nu är att jag återigen är ensam. I henne tappade jag min identitet och min trygghet i vardagen, och framförallt tappade jag sällskapet. Jag har visserligen många vänner och många som bryr sig om mig, och det är såklart bra. Men ändå, det är inte samma sak som att ha en som jag känner mig älskad hos, och en jag kan mysa med och känna mig trygg med. Det är det som är så jobbigt.
Just nu känns min framtid mörk. Ett liv i ensamhet vill jag inte leva, och därför vill jag åtminstone när alla dystra känslor lagt sig "komma på banan igen" och återigen skapa en mening med tillvaron. Så nu frågar jag er om hjälp: hur går jag vidare efter detta? Jag vet att många här inne varit med om samma sak, så kom gärna med egna berättelser om vad ni gjorde när ni eventuellt var med om samma sak.
Satt i samma sits för cirka ett år sedan. Vi hade vart tillsammans i 3 års tid och jag kände en trygghet med henne som jag aldrig känt förr. Började ta henne förgivet och bli en jävla barnunge som ville ha allt serverat.
Började skita i träningen underpresterade på jobbet m.m. Tog allt för givet, och vips så dumpade hon mig pga. jag inte var mig själv.
Då insåg jag hur mycket denna bruden betydde för mig när jag inte hade henne kvar, jag var olyckligt kär kan man väl säga.
Bröt ihop, tog ledigt från jobbet i en vecka och låg hemma och grät. Sen fick jag världens pepptalk av min far.
Jag började gå in som fan för jobb/träning. Det tog 3 månader så fick jag en högre position med bättre lön, kroppen blev rippad som aldrig förr och jag ändrade hela min garderob till en bättre version.
Detta fick mig att känna livsglädje igen. Fick komplimanger som aldrig förr. Började hänga mer med mina vänner, blev mycket klubbesök och alkohol första månaderna. Men det var de värt det.
Jag skaffade mig en ny bostad för att slippa tänka på mitt ex jämt o ständigt.
Ett år senare träffade jag en tjej som jag blev stört kär i på en helt annan nivå. Vi har kul tillsammans, skrattar hela tiden, underbart jävla sexliv, vi reser tillsammans.
Så mitt tips i en kortare version: Hitta ett intresse och kör hårt på det, bli snyggare, träffa nytt folk och gör saker som får dig att tänka på annat.
LYCKA TILL KOMPIS!