Personligen anar jag en dubbelsidighet i bilden av sexköparen, som ibland blir lite motsägelsefull. Å ena sidan den klassiska uppfattningen om sexköparen som en stackare, sexuellt misslyckad och kanske rentav ful och fet; någon som
torskar dit. Å andra sidan den mer moderna, radikalfeministiskt inspirerade, synen på sexköparen som en förövare. En samvetslös kvinnohatare som njuter av att köpa sig makt över kvinnor eller flickor som befinner sig i en utsatt situation.
Sexköpslagen är byggd på den mer moderna varianten, men man ser ofta att den gamla synen också finns kvar. Inte minst här på detta forum när skribenter som inte hör till "stammisarna" på forumdelen skriver om att de inte kan förstå hur någon kan vilja ha sex med alla fula och feta gubbar (ibland också smutsiga) som de föreställer sig att kunderna är. De flesta skulle bli chockade om de visste vilka i deras närhet som någon gång har köpt sex.
Myten om hur en sexköpare är beskaffad kan vara besvärande, men det ger åtminstone ett visst skydd mot stigmat också: eftersom man stämmer in så illa på den allmänna bilden av en sexköpare så är det få som skulle misstänka en.
Citat:
Ursprungligen postat av
kopenhamnlover
Håller med mycket i din analys. Vad gäller att Fru Justitia satt och sov håller jag inte riktigt med. Folkpartiet (numera L) och Moderaterna var emot att lagen infördes och jag har för mig att även en del tunga remissinstanser kom med invändningar. Att den blev införd berodde väl främst på att radikalfeministerna lyckades få majoritet på en av socialdemokraternas kongresser och som är välbekant så har (s) en väl fungerande partipiska. På den tiden var centerpartiet ett moralkonservativt parti och själva grunden för KD är ju moralkonservatism så de var för lagen.
De flesta vek dock ned sig väldigt snabbt när lagen väl var införd. Att jämföra med Norge där flera borgerliga partier, samt faktiskt också deras Miljöparti, har hållit fast vid sitt motstånd mot lagen. Jag vet inte varför skillnaden är så stor mellan våra länder.
