Citat:
Gunnar Wall skriver följande om Holmer,regeringen och Ebbe mm
"Enligt min bestämda uppfattning satsade Holmér på hypotesen om VG som mördare under den tid han behövde för att konsolidera sin ställning som spaningsledare. Han insåg med all säkerhet att bevisningen mot VG var undermålig och att den inte skulle hålla, så han släppte Gunnarsson-hypotesen så fort han hade kommit igång med den variant han trodde skulle bli mer användbar.
För att utveckla saken lite till: Holmér hade blivit spaningsledare för mordutredningen trots att det fanns mängder av skäl till varför en länspolismästare inte skulle ha den positionen. Men det fanns ett tidigt (och märkligt) samförstånd mellan honom och Ingvar Carlsson om att han skulle ha det här uppdraget. Och i varje konflikt mellan Holmér och åklagarna (liksom mellan Holmér och rikspolisstyrelsen) ställde sig kanslihuset på Holmérs sida – ända fram till hans påtvingade och oundvikliga avgång i början av 1987.
Under sin tid som spaningsledare samarbetade han informellt men tätt med sin gamle vän Ebbe Carlsson. Det var något som följde ett mönster: Holmér och Ebbe hade tidigare gemensamt jobbat med olika politiska mörkläggningsoperationer, framför allt sjukhusaffären från 70-talet.
Ganska snart såg Holmér till att spaningarna koncentrerades på PKK-spåret – och parallellt med det motsatte han sig aktivt andra utredningsåtgärder, sådana som till exempel gällde Grandavsnittet, Bofors vapenaffärer eller den chilenske agenten Michael Townley som försökt mörda Palme tidigare.
Holmér backade upp satsningen på PKK-spåret med tvärsäkra uttalanden om att han var på rätt väg. Detta visade sig efter hand sakna all seriös grund. Och – lika märkligt – när han drev sitt PKK-spår såg han till att inte involvera andra länders polisorganisationer. Det borde ha varit en självklarhet att göra det om han verkligen trodde på sin sak och hade någon form av riktig bevisning att komma med. Polisen i t ex Frankrike och Västtyskland hade under lång tid agerat för att försvåra PKK:s verksamhet i Västeuropa och Holmér skulle säkert ha fått all utredningshjälp han kunnat önska sig om han bett om det.
Enligt min mening var hans lansering av PKK-spåret en ren mörkläggningsmanöver, förankrad i regeringen. Men det hela tog inte slut efter hans avgång. Mot slutet av 1987 satte hans vän Ebbe Carlsson – även han med stöd i kanslihuset – igång med att återlansera detta spår, fortfarande utan seriöst sakunderlag.
Att Holmér under en kort period i början av utredningen satsade på Gunnarsson ser jag som en rent taktisk operation. Han kunde inte lansera PKK-spåret förrän han satt tillräckligt säkert i sadeln som spaningsledare. Hade han gjort det tidigare hade det framstått som uppenbart att utredningen hörde hemma hos rikspolisstyrelsen där både rikskriminalen och Säpo fanns".
https://gunnarwall.wordpress.com/201...#comment-11608
"Enligt min bestämda uppfattning satsade Holmér på hypotesen om VG som mördare under den tid han behövde för att konsolidera sin ställning som spaningsledare. Han insåg med all säkerhet att bevisningen mot VG var undermålig och att den inte skulle hålla, så han släppte Gunnarsson-hypotesen så fort han hade kommit igång med den variant han trodde skulle bli mer användbar.
För att utveckla saken lite till: Holmér hade blivit spaningsledare för mordutredningen trots att det fanns mängder av skäl till varför en länspolismästare inte skulle ha den positionen. Men det fanns ett tidigt (och märkligt) samförstånd mellan honom och Ingvar Carlsson om att han skulle ha det här uppdraget. Och i varje konflikt mellan Holmér och åklagarna (liksom mellan Holmér och rikspolisstyrelsen) ställde sig kanslihuset på Holmérs sida – ända fram till hans påtvingade och oundvikliga avgång i början av 1987.
Under sin tid som spaningsledare samarbetade han informellt men tätt med sin gamle vän Ebbe Carlsson. Det var något som följde ett mönster: Holmér och Ebbe hade tidigare gemensamt jobbat med olika politiska mörkläggningsoperationer, framför allt sjukhusaffären från 70-talet.
Ganska snart såg Holmér till att spaningarna koncentrerades på PKK-spåret – och parallellt med det motsatte han sig aktivt andra utredningsåtgärder, sådana som till exempel gällde Grandavsnittet, Bofors vapenaffärer eller den chilenske agenten Michael Townley som försökt mörda Palme tidigare.
Holmér backade upp satsningen på PKK-spåret med tvärsäkra uttalanden om att han var på rätt väg. Detta visade sig efter hand sakna all seriös grund. Och – lika märkligt – när han drev sitt PKK-spår såg han till att inte involvera andra länders polisorganisationer. Det borde ha varit en självklarhet att göra det om han verkligen trodde på sin sak och hade någon form av riktig bevisning att komma med. Polisen i t ex Frankrike och Västtyskland hade under lång tid agerat för att försvåra PKK:s verksamhet i Västeuropa och Holmér skulle säkert ha fått all utredningshjälp han kunnat önska sig om han bett om det.
Enligt min mening var hans lansering av PKK-spåret en ren mörkläggningsmanöver, förankrad i regeringen. Men det hela tog inte slut efter hans avgång. Mot slutet av 1987 satte hans vän Ebbe Carlsson – även han med stöd i kanslihuset – igång med att återlansera detta spår, fortfarande utan seriöst sakunderlag.
Att Holmér under en kort period i början av utredningen satsade på Gunnarsson ser jag som en rent taktisk operation. Han kunde inte lansera PKK-spåret förrän han satt tillräckligt säkert i sadeln som spaningsledare. Hade han gjort det tidigare hade det framstått som uppenbart att utredningen hörde hemma hos rikspolisstyrelsen där både rikskriminalen och Säpo fanns".
https://gunnarwall.wordpress.com/201...#comment-11608
Om nu Holmér genomförde en avledningsmanöver så blir frågan vad
han försökte avleda från. Var det att regeringsarbetet var präglat
av bohemiska kotterier och därmed handlingsförlamat? Var det
en allvarlig omständighet runt Palmes person? Var det finlandiseringen
som var problemet?