Jag protesterar mot att Anneli Furmarks teckningsstil skulle vara ful.
Hennes mnniskor m vara fula ibland men det r fr att de skall vara det, och hon r oerhrt skicklig p att terge sm nyanser och knsloskiftningar i anletsdragen, srskilt de dr manliga smleendena som frstligt balanserar mellan att vara oskyldigt vnliga och oerhrt slemmiga.
Jonssons mnniskor r dremot fula drfr att han bara kan teckna fult, eller rttare sagt inte alls. Men han har vl aldrig utgett sig fr att kunna det heller, hans syfte r ju det verbalt berttande sjlvbiografiska. Tyvrr kan det kanske bidra till att bildernas konsekventa, onyanserade fulhet hos lsaren skapar ett slags genomgende stmning av avsmak infr hela berttelsen ven nr det inte alls r meningen, det kanske blir svrare att engagera sig i figurernas personliga lidanden nr snart sagt hela deras tillvaro verkar vara ett lidande i en mardrmsvrld la Mark Beyer och de fula och utsttta tminstone inte r fulare n ngon annan.
Men som Panguu ppekar r det ju en tradition inom alternativserievrlden - dit svenska vuxenserier nog vanligen rknar sig - att teckna konstlst och oslipat, fr att undvika att bildens elegans tar ver intresset fr berttelsen och det eventuella budskapet. Ett tidigt exempel r vl Justin Green som var bland de frsta att konsekvent och osentimentalt skildra sin uppvxt i serieform; ven om han var en skolad tecknare s valde han en ganska grov stil i sina serier. Fast det fanns vl frsts undantag redan frn genrens begynnelse, Robert Crumb och Vaughn Bod och Howard Cruse t.ex.
Vad gller Jonsson kan man kanske undra om han nd inte r bst som redaktr -
MegaPyton blev vl i alla fall bra under hans hnder?