Ni som varit singel väldigt länge och sen fått tjej - blev ni lyckligare?

Lite offtopic: kan du förklara detta lite mer ingående?
blir dom manligare av östrogen och p-piller?
och det finns i vårt dricksvatten?
blir man inte mer feminin av östrogen?

Jag fascineras över att så många inte verkar bli lyckliga av förhållanden, men ändå ingår de i förhållanden på så frekvent basis. Varför ingår folk i så många förhållanden om de sällan blir glad av dem? För att folk egentligen blir glad av det och söker det, man ska bedöma folk på vad de gör, inte vad de säger.

Det finns t.om studier på äktenskap som säger att förhållande/giftermål är att föredra så mycket, att till och med dysfunktionella och dåliga äktenskap gör personerna lyckligare än vad ensamma personer är. Kanske låter absurt, det säger ju ingenting om hur bra giftermål är nödvändigtvis, utan kanske säger mer om hur fullständigt förödande det är att leva utan partner. Har tyvärr inte källan till hands, men var fri att söka om ni är nyfiken.



Vem har sagt att du skulle bli lyckligare av just henne, det är väl en ganska självklar premiss att en dålig person är dålig.

Det blir lite som att säga på frågan:
"Blir man lyckligare om man får äta mat när man svälter?"
Svaret:
"Nej inte om man äter gift så varför tror du det? Äter hellre ingenting."

Jag tror ingen riktigt motsätter det. Fast det blir samtidigt inte särskilt sägande för hur givande relationer är i de fallen där det inte är en narcissist.

Dessutom är konceptet att lycka är till 100% på insidan lite av en paradox. Om nu lycka helt och hållet skulle vara på insidan och helt i sin makt, då borde ju en narcissist inte kunna påverka ens välbefinnande heller. Det skulle innebära i teorin att man kan vara ihop t.om med en narcissist utan att det ska påverka ens lycka negativt, eftersom lyckan ligger i ens egna händer.



Utan tvekan till 100% så är jag lyckligare i ett förhållande. Det spelar ingen roll om det förhållandet har bekymmer eller om jag inte kan träffa tjejen så ofta som jag vill eller att tjejen inte är den snyggaste som finns. Mina tidigare förhållanden har ändå varit de perioder av livet som varit som bäst.

Man får ju ta det i relation såklart till hur ens liv ser ut i övrigt. Livet för många singelmän idag som är runt 25-35 är typ att gå och jobba för att sedan komma hem och sätta sig vid datorn eller titta på TV. Variationen i vardagen är typ att gå på gymmet eller någon enstaka annorlunda sak ibland. Ni kan säga mig hur just ni är annorlunda, men det är så de flesta lever idag som är singlar. Så fort man har en partner dock, så blir även de vardagliga sakerna som är trista och tråkiga meningsfulla. Bara att åka på affären och planera inköp för kvällen, för att man sedan när man är hemma ska laga mat tillsammans och spendera tiden ihop och göra något. Man har någon att springa i löpspåret med, man har någon att gymma med, man har någon att resa mig och så vidare. Allt blir roligt nästan, sysslor som annars är rena måsten annars. Jämför med om ni är ensamma, då måste man nästan motivera sig att åka på affären och handla och strosa runt där ensam för att införskaffa mat som man inte har någon vidare plan med ändå eftersom man ska hem och tillaga den ensam.

Blir faktiskt förbluffad att det är så många som bara ser sexet som en fördel. Jag menar, bryr ni inte er om andra människor och den tiden ni spenderar ihop med dem? Sex i all ära, men den stora vinsten är ju livskamraten man får. Det verkar vara något som många konstigt nog inte känner av när de har en partner, är det ett resultat av slit-och-släng kulturen vi lever i och folk egentligen bara är ute efter en liggkompis?




Måste och måste, det är ju tydligt att det är rena försvarsmekanismer tycker jag. Visst finns det många konstiga tjejer och toxiska tjejer också och allt är inte bra med förhållanden. Dessutom är det svårt att lita på folk idag också och det finns många om och men. Fast så fort man börjar lista en massa saker (som för övrigt är icke-bekymmer) som argument till varför ha flickvän är dåligt, då blir det väldigt tydligt att man försöker göra det för att må bättre i sig själv. Ensamhet kommer aldrig vara något som människor trivs med på sikt. Tror man det, då har man nog aldrig varit riktigt ensam. Bevisligen så fortsätter ju folk att söka relationer, hade de verkligen haft en sån pessimistisk syn på relationer som de uttrycker sig, så hade de inte fortsatt med att leta relationer. Tittar man på hur folk agerar snarare än vad de säger, så blir det tydligare vad som är sant.

Angående att tappa intresse och lämna, det kan ju vilken tjej som helst göra ändå. Snarare kanske sannolikheten är högre att det händer om ni beter er som en "simp" som köper allt. Fast den risken är ju samtidigt inte relevant för hur givande förhållanden är. Att det finns risk för att förlora ett förhållande ligger ju inte inom ramen av beskrivningen för vad som gör dem bra. Man bedömer inte hur bra en fotbollsmatch är baserat på hur den känns när den är över, utan under matchen.



Detta finner jag mycket underligt, alla personer som är ofrivilligt ensamma borde snarare kunna relatera mer till att man kvävs av ensamhet. De enda personerna som helt ärligt kan säga att de tycker förhållanden är jobbiga och att de medför massa krav bara och att de kvävs av sällskapet. Det måste vara personer som har väldigt givande kompisliv med kompisar som vill hänga hela tiden och göra roliga saker i kombination med att personen ifråga har lågt behov av sällskap. Egentid förresten, det lessnar man på ganska fort. Till och med eremiter som jag blir trött på det ganska fort, det är inte naturligt att vara ensam hela tiden. Ensam vill man kanske vara från kl 18-20 en söndagskväll för att man vill ha chilltid, inte 17:e Januari till 11:e Mars, så egentids-argumentet känns svagt.

Annars tror jag att personerna ifråga saltar till det en hel del och kör någon slags "surt sa räven" som psykologisk försvarsmekanism. Man måste förstå att väldigt många personer tillämpar såna försvarsmekanismer hela tiden för att inte övertyga andra, utan sig själva. Jag menar, folk påstår ju att de inte vill ha pengar ens för att pengar är oviktigt, sedan jobbar de ändå 9-5 och klagar på sina jobb. Det man måste förstå är att majoriteten av befolkningen pratar mycket osanna saker som de egentligen inte tycker.

Hur många gamla kompisar har man inte haft som när de var singel pratade om hur hemsk alla tjejer var och förhållanden sög, nästan som om de hade en handbok med diverse osmickrande fakta-listor på tjejer. Sedan får de möjlighet på en tjej, blir ihop med tjejen och sedan är inte kompisarna lika relevanta längre, för nu är tjejen hans allt igen.

Jo jag har tänkt att man blir mer feminin av östrogen men som sagt förklarade hur p-piller gjort dem mer maskulina.

Tror att folk är rädda för ensamhet. Svårt att träffa nya människor efter det att man fyllt 30 år. Hellre än att lämna ett tryggt, men dåligt förhållande så stannar man i det.

Bra inlägg, även om jag tycker att du målar upp en lite väl endimensionell bild över hur personer hanterar ensamhet och hurpass mycket man vill vara ensam.
Jag tror det finns en ganska stor variation här från person till person över hur man hanterar att vara ensam.

Jag kan bara prata för mig själv som är snart 40 och aldrig har haft något förhållande eller varit på en enda dejt. Jag har ett par kompisar som jag träffar någon gång i månaden och ett jobb man är på på dagarna, men annars är jag hemma ensam.
Visst jag hade gärna haft någon att dela vardagen med, laga mat tillsammans osv som du nämnde, om inte annat för att jag är nyfiken på hur det skulle vara, och generellt hur det skulle kännas att ha någon som tyckte om en. Men jag känner mig inte deprimerad eller desperat. Det är väl kanske också för att man har bott ensam i snart 20 år så det är så naturligt. Jag kvävs inte av min ensamhet även om jag gärna skulle vilja bryta den för att uppleva någonting nytt.

Åååh WÖÖÖRD to ur' muther. Så phukking +1 på den. Kan själv erkänna att jag hatar att vara ensam och intalar mig ibland att det inte är så farligt när jag får nobben av nån. Då sjunker man ner i sin ensamhet som ett ljummet bad för att slippa bli nobbad.

Ensam suger så hårt att det inte finns någon värre motsvarighet. Döden kanske någon säger, men ensamhet är ofta grunden och föranleder döden för många som är ensamm. Hellre en dålig relation än ensamhet (pratar då inte våld och knytnävar, då är ensamhet bättre). Men en relation med tjafs och bråk är bara skönt för allt går i vågor. Särskilt skönt blir sexet när man har bråkat klart.

Detta är det bästa inlägget jag läst här på ett tag.
Jag har spenderat en tid på plattformar för människor som är ensamma och har svårigheter att skaffa sig en partner och där är alltid några få miserabla kräk som halmdockar till det med "ett förhållande fixar inte dig", "endast du kan göra något åt det" (Vilket stämmer i kvinnors fall och det är endast dom och vita riddare som papegojar det) eller "ett förhållande är inte end all be all." Vad har alla dessa low tier normiefags gemensamt? Dom är själva i ett förhållande Vad gör dom i ett om dom mår skit av det? Eller är det en form av antisocialt trollande? Rant over

Så mycket dravel i denna tråd.

Lyckligare i ett dåligt förhållande än att vara singel?
I rather be i alone then in bad company.

"Åka och handla och kolla på tv blir meningsfullt när man har flickvän?"

OK.

Undrar om det även gör delar av det kvinnliga organet större?

Jag tycker personligen att förhållande är skönare än att va singel jag vet inte, det blir typ som en trygghet, du vet att du alltid har någon som är där för dig, som du alltid kan prata med eller skriva, någon som alltid lyssnar och vill vara med dig. Dock är de ju temporärt känns de som bara eftersom det alltid slutar i sorg