Citat:
Ursprungligen postat av
PastorBolognese
Vad menar du, ska jag ta ansvar för mina släktingar som jag aldrig träffar? Hade mina barn gjort något sånt här hade jag flyttat ut till det minst befolkade området i landet och tvingat dem av drogerna och lärt dem ett yrke föde kan försörja sig på. Men de är ju inte psyksjuka och full fungerande individer i samhället. Vad mer ska man göra? Jag känner lika mycket samhörighet till mina landsmän som jag gör till min granne. Alltså ingen. Det är lite som vi ateister, vi är inte direkt kopplade med någon sorts gemenskap.
Citat:
Ursprungligen postat av
Palmlejonet
Inte jag heller, som andra generationens invandrare som skött mig hela skoltiden, studerat på KTH och betalat skatt i 25 år. Detsamma gäller min omgivning, familj och släkt.
Inte menat till just dig jag citerar (menar generellt till fullblodsrasisterna här)
men vi är mga som sköter oss med goda värderingar och har stor respekt för det land vi befinner oss i. Dessa vidriga rötägg ser nog även invandrarna ner på, så länge de själva inte är den lilla procentandel som begår grova brott.
Du ska vara tydlig med vilka ni är,
för det är obegripligt för oss.
Jag var ett svenskt mansvrål ifrån att förlora min son,
sen vet jag inte hur stor roll det spelade att ambulans och trauma-bord inte upptogs av nyadeln just då.
När samtalet kommer sitter vi, hans föräldrar, i soffan, ska till att öppna en flaska vin, se en film.
Det är hans telefon men jag får en ung kvinna i luren, hon säger att han blivit rånad, knivskuren, att han ligger i en ambulans på väg till Karolinska.
--Då åker vi direkt dit, säger jag, fast, hjälpande.
För jag kopplar direkt att det här är en ung kvinna på gränsen till panik som gör så gott hon kan, greppar första telefon hon ser, den ligger på marken, och ringer Mamma.
--Han har blivit rånad, säger jag.
Han slår näven i bordet
--Helvete! Ja, man har ju känt att det bara var en tidsfråga, röstar han inte sd nu.
Han är rasande, det här är det vi har fruktat mest.
--Han lär ju inte ha vikt undan, konstaterar han.
Nej, han lär ju inte ha gjort det, denne vår son, beskyddaren av moraliska värden.
--Undrar vem hon var, hon som ringde, säger jag när vi sitter i bilen.
--Hon var ju polis.
--Va?
--Hon sa att hon var från polisen.
--Inte mycket till polis vad det verkade.
--Det var ett mycket märkligt samtal.
--Hon ringde från hans telefon, säger jag.
--Men vad har dom då rånat. Hon hade hans körkort, så då hade hon säkert plånboken, kontanter har han väl glömt vad det är.
--Han har ett par svindyra hörlurar, såna där stora, hon sa att hon var tvungen att få tag i hans flickvän.
--Då var han talbar, säger han lättad.
--Det var Anna Lindh också, tänker jag.
Nej, det är inte ens hörlurarna.
När han oförhappandes blir nerslagen bakifrån flyger dom av.
Han befinner sig omringad, tar sig avvaktande upp på fötter. En av dom, en utan kniv, plockar leende upp hörlurarna, ger dom till honom och säger att han ska komma med dom, dom säger att dom har pistol också.
Han säger
--Ni kan ju ta mitt bankkort, men jag går ingenstans med er.
Mannen som räddar vår son hinner inte veta varför han skriker, men han hör att det är han.
Hånfulla skratt,
blod på gångvägen,
släpspår mot skogen.
Det är inte konst för oss.
Tillägg: Självklart vet jag vad min sons flickvän heter men är rädd att outa mig, samtidigt vill jag inte ta ifrån henne hennes namn, ge henne ett annat, hon agerade exemplariskt.
Det här hände innan msm tvingades ta upp förnedringsbrott, jag förstod ingenting.
Har en ibland-kollega, ryss, väletablerad i Sverige, det händer att vi pratar politik. Han säger att problemet är att det är omöjligt för svenskar att förstå vilka dom är, dom från mena.
Så jag går hem till honom och frågar vad som var meningen.
Han blir märkbart ledsen, illa berörd, upprörd, och han har inte ens träffat min son.
Han säger att syftet var att han skulle våldtas.
För mig är det är obegripligt, det råder väl klappas brist på villiga homosexuella tillfällen för de män som vill, har jag ens nånsin hört om våldtäkt på man. Generellt har jag uppfattningen att homosexuella män är tillräckligt promiskuösa inom gruppen, dom behöver ingen.
Han säger att det primärt inte är sexualitet, det handlar om att skada, förnedra, sadism, främst handlar det om att visa överlägsenhet.
Jag har en välassimilerad väninna från mena, det lyckade exemplaret, hon som alltid framhålls. Har känt henne i decennier, mest i sociala sammanhang men också på tu man hand, hon har sett honom växa upp.
Nu ser jag till att det blir en tu-man-hand-gång, vill att hon ska känna sig så trygg att jag får veta, att hon ska berätta.
Det gör hon inte.
Jag är så försiktig, så försiktig, men hon går helt i baklås, som jag uppfattar det.
Jag frågar om det kan vara att dom är homosexuella men inte tillåter sig själva att vara det (hon har alltid svårt att dölja sin avsky för homosexuella så att det skulle vara nåt sånt skulle inte förvåna mig).
Hon säger att dom blir sådär sjuka i huvudet för att dom varit i krig.
--Dom var av andra generationen, säger jag.
Då freakar hon loss om alla gånger hon drabbats av hemska män, dom har hon berättat om många gånger förr.
Hon blev, med sällskap, vittne till hur en ung man slogs sönder och samman av ett helt gäng, det fanns en blond med, hon tvingade sig att gå förbi, dom var kriminella.
--Tänk om han som misshandlades inte var kriminell?
--Dom var kriminella.
En påstruken man gick fel, skulle till grannen under, nån hade glömt låsa dörren till lägenheten, våningen.
--Jag bara skrek och skrek, det enda jag såg var hans blå ögon i mörkret, jag hade ju min dotter där.
--Ni var två mot en berusad som försökte hitta ut, sen var han ju homosexuell också, brukar jag leende påpeka. (Grannen kom dagen efter och bad om ursäkt för sin vän, av vad jag förstår framkom det tydligt att han var homosexuell, men det går inte in i hennes hjärna, ingen skulle väl erkänna nåt sånt förefaller hennes instinkt säga henne).
Jag vet, det där med homosexuell är irrelevant i sammanhanget, svenska män bryter sig inte in för att våldta, för henne är det en självklarhet att det är därför han är där.
Sen går hon över till att tala om för mig vad jag ska göra åt saken, hur vi ska få ett bättre samhälle.
Mannen som räddade min son ska lyftas fram i tv, få medalj. Sen måste folk börja vittna också, hon satte själv dit en knarklangare som polisen var efter för decennier sen. Självklart hävdade hon att hon inte hade sett något när polisen frågade där på gården, när alla stod i fönstren och skulle se att hon var en tjallare. Sen, i hemlighet, ringde hon polisen.
--Men då förde du ju egentligen vidare att man inte ska vittna, eftersom alla såg att du inte gjorde det, har jag alltid velat säga då.
Jodå, jag tar upp det med mannen, att jag vill ordna så att han kommer med i tv, får medalj.
Han blir förolämpad
--Ehh...så jag ska känna mig duktig för att jag är en sån som ringer 112, ungefär så? Jag är djävligt tacksam för att jag reagerade som jag gjorde, hade jag inte gjort det, hade jag inte kunnat leva med mig själv.